Kapitalförsäkringar är dyra och dumma

Jag får många frågor från läsare varje vecka, främst via e-post, och allt fler frågor har de senaste månaderna handlat om att spara i kapitalförsäkringar. Jag har hittills svarat dessa läsare personligen, men inte skrivit något på Morningstar, eftersom jag har tyckt att mitt jobb i första hand är att skriva direkt om fonder.


Sju argument mot


Men eftersom intresset är så stort, och jag tidigare har skrivit mycket om kapitalförsäkringar (när jag skrev om privatekonomi i Affärsvärlden), så har jag bestämt mig för att ägna veckans krönika åt att sammanfatta mina sju argument mot att spara i fonder via kapitalförsäkringar.

Att argumentera för försäkringar känns onödigt - det gör banker och försäkringsbolag så bra själva. Och att de så gärna säljer kapitalförsäkringar beror inte på att de är bra, utan på att de ofta tjänar mer än dubbelt så mycket på att sälja ett sparande i en fond via en kapitalförsäkring än ett sparande direkt i samma fond.


Tre argument för


Men i rättvisans namn så bör jag väl nämna att det finns tre argument för kapitalförsäkringar: Det första är att om du väljer fondanknytning så kan du byta fonder utan skatt. Det andra är att om du lyckas nå hög avkastning så blir skatten ändå låg. Det tredje är att du kanske kan undvika arvs- och gåvoskatt (mer om detta nedan).

Jag erkänner också att kapitalförsäkringar fram till för ett år sedan ofta har inneburit lägre skatt än vanligt fondsparande. Men jag tror att avkastningen från aktiefonder i framtiden kommer att bli betydligt lägre än under de senaste årens börsuppgång, så i framtiden tror jag att det kommer att bli svårt att tjäna in de högre avgifterna.

Tyvärr är banker och försäkringsbolag ofta dåliga på att förklara skillnaderna mellan alla olika typer av sparförsäkringar, så jag börjar med att förklara fyra varianter. En pensionsförsäkring ger rätt till avdrag i deklarationen upp till ett halvt basbelopp (drygt 18.000 kronor) per år, reavinster beskattas inte, istället tas en ganska låg schablonskatt (15% av föregående års statslåneränta). Nackdelar är pengarna är inlåsta fram till 55 års ålder och att utbetalningar beskattas som inkomst av tjänst. Fram till år 1995 var det ett helt basbelopp som var avdragsgillt, och när avdragsrätten halverades så satsade banker och försäkringsbolag istället mer på att sälja kapitalförsäkringar.

En kapitalförsäkring är inte avdragsgill men pengarna som betalas ut beskattas å andra sidan inte. Schablonskatten är nästan dubbelt så hög (27% av föregående års statslåneränta, i år 1,5 procent av sparkapitalet). Normalt är pengarna bundna minst fem år och förmögenhetsskatt tas ut på hela beloppet.

Både pensions- och kapitalförsäkringar kan antingen vara traditionella livförsäkringar eller fondförsäkringar. En livförsäkring innebär att sparandet sker i ett traditionellt livbolag, där alla pengar förvaltas gemensamt och med en garanterad lägsta ränta.

En fondförsäkring (kallas i England "unit linked" vilket beror på att fonder kallas "unit trust") innebär att sparandet sker i fonder, normalt enbart de som hör till den bank eller försäkringsbolag som sålt försäkringen. Avkastningen i en fondanknuten försäkring beror främst på hur bra fonder du lyckas välja.


Ofta minst dubbelt så dyra


Mitt främsta argument mot kapitalförsäkringar är att de är så dyra. Hur mycket dyrare än vanligt fondsparande i samma fond beror på sparandets storlek och vilket försäkringsbolag du väljer. Ofta blir de sammanlagda avgifterna minst dubbelt så stora, särskilt de första åren. Det är lätt att underskatta de extra avgifternas negativa påverkan, eftersom de tas ut på flera olika sätt, parallellt med alla de avgifter och dolda kostnader som alltid tas ut direkt i fonderna.

De avgifter som nästan alltid tas ut i en kapitalförsäkring är procent på insättningar, ofta kallad premieavgift, plus en fast årlig avgift (normalt mellan 120 och 260 kronor per år), plus en årlig procent av sparkapitalet (ungefär 0,7 procent per år). De extra avgifterna kan verka små ett enskilt år, men de blir mycket betungande när de tas ut varje år under 10-20 år. I utländska kapitalförsäkringar tas ofta även andra typer av uppläggningsavgifter, depåavgifter, administrationsavgifter, transaktionsavgifter, samt avgifter som döljs i skillnader mellan fondernas köp- och säljkurser.

Nästa argument mot kapitalförsäkringar är att det är en nackdel att betala skatt varje år, oavsett om sparandet har ökat i värde eller inte. Schablonskatten på cirka 1,5 procent per år, är en tung börda för sparandet att bära om börsutvecklingen får motvind i framtiden. Och om du misslyckas i fondvalet och ditt fondsparande minskar i värde, så måste du alltså ändå betala skatten varje år.


Lika ohederligt som att förfalska sedlar


Att betala skatt varje år ger mindre kvar vid spartidens slut. Dels går du då miste om avkastningen på den skattekredit som vanliga orealiserade reavinster innebär, vilket blir en större nackdel ju längre spartiden är. Mest fördelaktigt är istället vanligt fondsparande i en fond registrerad utomlands, till exempel i Luxemburg, för då kommer all beskattning vid spartidens slut. Dels är det troligt att den svenska kapitalbeskattningen sänks inom några år (det tror de flesta experter) och då är det också bättre att placera så att beskattningen kommer enbart vid spartidens slut.

Många svenskar som har utländska kapitalförsäkringar håller dessa hemliga för de svenska skattemyndigheterna. Men förutom att jag tycker att det är lika ohederligt att smita från skatt som att förfalska sedlar, så vill jag varna för att det är svårt att förutspå vilka kontrollmöjligheter som de svenska skattemyndigheterna kommer att få om 5-10 år.

Mitt tredje argument mot kapitalförsäkringar är att det i praktiken är få sparare som utnyttjar möjligheterna att byta fonder. Fondförsäkringsbolagen erkänner om man pressar dem att det är mindre än 10 procent av kunderna som är aktiva. De flesta låter pengarna stanna kvar i samma blandfond eller samma fondfördelning som de valde när försäkringen tecknades. Och det är väl inte konstigt, det är svårt och tar mycket tid att lyckas med fondbyten.

Mitt fjärde argument är att jag tvivlar på att det verkligen hjälper mot arvs- och gåvoskatt att i dag teckna en kapitalförsäkring. De regler som gäller just nu innebär visserligen att den som äger en kapitalförsäkring kan utse någon annan till förmånstagare och denne får med tio års mellanrum ta emot upp till sex basbelopp utan skatt. Problemet med denna fördel är att skattereglerna när som helst kan ändras, och svenska politiker har hittills haft för vana att göra stora förändringar nästan varje år.


Räntefonder ger förlust


Mitt femte argument är att det nästan garanterat är en förlustaffär att spara i räntefonder via en kapitalförsäkring, eftersom avkastningen i räntefonden troligen kommer att bli lägre än statslåneräntan. Och då betalar man de extra avgifterna helt i onödan, men får ändå betala mer skatt än vid normal kapitalbeskattning. Argumentet gäller delvis även livbolag och blandfonder (som båda delvis placerar sparkapitalet i räntebärande värdepapper).

Mitt sjätte argument är att förmögenhetskatten blir högre om pengarna är placerade i en kapitalförsäkring än om du sparar direkt i aktier eller aktiefonder. Kapitalförsäkringar ska nämligen sedan år 1995 tas upp till 100 procent vid beräkningen av förmögenhet i självdeklarationen.

Mitt sjunde argument är att pengarna blir inlåsta. Och det är ofta svårt att spå när i framtiden man behöver sitt sparkapital. Det går visserligen ofta att sälja kapitalförsäkringar i förtid, men det kostar ofta i form av höga extra avgifter.


Uppenbart dumt


Dessa sju argument tycker jag tillsammans gör det uppenbart att det är dumt att placera pengar i en kapitalförsäkring. Men dessa sju argument vill inte banker och försäkringsbolag låtsas om. Förklaringen är som sagt enkel, de tjänar ofta dubbelt så mycket på att sälja både en försäkring och en fond, än på att enbart sälja en fond.