Sex förlorade år

Igår presenterades en detaljerad sammanfattning av svenska folkets fondsparande de senaste tio åren, på en välbesökt presskonferens hos Fondbolagens förening. Redan förstasidan i pressmeddelandet innehåller en mängd fakta som visar den dramatiska förändringen sedan januari 1994 (se länk till höger). Men där finns ett par påståenden som jag fastnade på:

– Fondförmögenheten har ökat från 203 miljarder kronor 1994 till 966 miljarder kronor 30 juni i år, varav ca 530 miljarder avser nysparande och 230 miljarder värdeökning.
…
– Den genomsnittliga avkastningen i aktiefonder har varit 7 procent per år jämfört med 6 procent per år för räntefonder.

Att jag fastnade har två orsaker. Den första är förra veckans krönika ”Aktiefonder är fortfarande dyra”, där jag räknat ut att Stockholmsbörsen har stigit 11,9 procent per år de senaste tio åren. Förklaringen till skillnaden är delvis att Stockholmsbörsen har utvecklats betydligt bättre än de flesta andra aktiemarknader. Men dessutom har fonderna haft svårt att hänga med index, enligt studien har Sverigefonder stigit 9,6 procent per år. Skillnader beror troligen främst på fondernas årsavgifter och transaktionskostnader, som i snitt är två procent per år.

Genomsnittet på 7 procent beror också på att de flesta utlandsfonder har utvecklats sämre än Sverigefonderna. Nordamerikafonder och Europafonder har bara stigit 5 procent per år under perioden 1994 till 2003. Asienfonder och Japanfonder har i snitt backat 4 procent per år.

Det andra jag fastnade på är att värdeökningen på 230 miljarder verkar låg, om avkastningen har varit i snitt 6 och 7 procent per år. Nysparandet på 530 miljarder (nettot mellan insättningar och uttag) har varit mer än dubbelt så stort som värdeökningen. Hur kan det stämma?

Vägt snitt bara 2,3 procent

Förklaringen är att föreningen redovisar ett ovägt genomsnitt av fondernas avkastning. Det är det normala, även här på Morningstar, eftersom det är mest rättvist när man ska bedöma förvaltarens skicklighet.

Men om man vill få en korrekt bild av vilken avkastning svenska folket faktiskt har fått från sina fonder, då bör man beräkna ett vägt genomsnitt. Allt underlag finns på Fondbolagens Förenings hemsida, under ”Statistik” finns tabellerna ”fondförmögenheter 1986-2003” och ”Nysparande 1994-2003”. Nyckeln är att det finns ett exakt samband, där nettosparandet plus avkastning är lika med förändring i fondförmögenhet. Med hjälp av tabellerna har jag alltså räknat ut avkastningen från olika typer av fonder i miljarder kronor varje år. Summan av dessa avkastningar i relation till summan av fondförmögenheten i början av varje år ger ett tids- och kapitalvägt genomsnitt.

Resultatet är häpnadsväckande. Summa värdeökning hos allt sparande i aktiefonder under tioårsperioden är bara 77 miljarder (sex år med värdeökning och fyra år med minskning). Ställt i relation till summa fondsparande vid varje års början ger det en vägd snittavkastning på bara 2,3 procent per år. Både blandfonder och räntefonder har presterat bättre, båda har givit en vägd snittavkastning på 3,9 procent per år.

Sex förlorade år

Under de sex åren 1998 till 2003 har dock aktiefonder, blandfonder och räntefonder tillsammans inte givit någon avkastning alls. Värdeökningen i svenska folkets fondsparande under åren 1998, 1999 och 2003 räcker exakt för att täcka förlusterna under perioden 2000-2002. Exklusive hedgefonder (där statistiken är bristfällig) kommer alltså 100 procent av ökningen i svenska folkets fondförmögenhet under dessa sex år från nysparande. 374 miljarder kronor i nysparande (netto av insättningar och uttag) från januari 1998 till december 2003 har givit en ökning i fondförmögenhet (exklusive hedgefonder) på just 374 miljarder kronor.

Ännu sämre blir resultatet om man tar hänsyn till inflation och skatt. Enligt SCB har inflationen varit i snitt 1,3 procent per år under tioårsperioden. Den reala avkastningen från aktiefonder har alltså bara varit 1 procent per år. Dra sedan bort 30% reavinstskatt (som belastar den nominella vinsten), så återstår bara 0,3 procent avkastning per år från aktiefonder. Så magert är resultatet för svenska folket.

Avgifter på 45 miljarder

Samtidigt har fondbolagen förstås tjänat betydligt mer, även om Fondbolagens Förening inte nämner hur stor summan kostnader är i sin sammanfattning av svenska folkets fondsparande. Jag har räknat baserat på föreningens statistik och de genomsnittliga årsavgifterna i olika fondtyper. Resultatet är att svenska folket har betalat cirka 65 miljarder kronor i förvaltningsavgifter de senaste tio åren. Under de sex ”förlorade åren” 1998 till 2003 är summan avgifter cirka 45 miljarder kronor.

Den bakomliggande orsaken till att snittavkastningen från aktiefonder med ett vägt snitt bara är 2,3 procent (men 7 procent med ett ovägt) är att svenska folket till stor del gjort insättningar i aktiefonder vid fel tillfällen, efter branta uppgångar. Det största nettosparandet skedde åren 1997 och 2000.

Indexfonder med låga avgifter

I förra veckans krönika påstår jag att aktier i framtiden knappast kommer att ge mer än 7 procent per år. Men det är före fondavgifter. Aktiefonder har normalt betydligt högre årsavgifter än räntefonder och om bruttoavkastningen blir låg så ökar betydelsen av att välja aktiefonder med låga förvaltningsavgifter.

Låga avgifter är särskilt viktigt om spartiden är lång. Redan under en tioårsperiod blir en extra procent per år betungande. Men riktigt dramatisk blir skillnaden i ett pensionssparande, som kanske pågår i 25 år. Om avkastningen är 7 procent brutto per år och årsavgiften är 1,5 procent växer 10.000 kronor till 37.196 kronor enligt Morningstars ”Kalkyl” (länk till vänster). Billigaste indexfond kostar bara 0,2 procent per år och då växer 10.000 kronor till 51.625 kronor på tjugofem år. En skillnad på 14.429 kronor.

Detta är orsaken till att jag främst rekommenderar indexfonder med låga avgifter i de passiva portföljerna i Morningstars PPM-test. Det finns dock nackdelar med indexfonder, främst att de inte investerar i småbolag och att de lyckas bäst på väl fungerande aktiemarknader i USA och Europa. Dessutom kan aktiva fondsparare (som omprövar sina val minst en gång per år) lyckas bättre genom att leta efter duktiga fondförvaltare.