Tro inte på storbankernas lobbyister

När ett särintresse vill påverka regering och riksdag brukar det kallas ”lobbying” och de som har som jobb att försöka få beslutsfattarna att gynna särintressen kallas ”lobbyister”. Det tydligaste exemplet i fondbranschen är förstås Fondbolagens Förening (FBF), som är en branschorganisation kontrollerad av de största svenska fondföretagen, storbankerna.

I går kom ett pressmeddelande (länk till höger) som är ett bra exempel på hur listigt FBF försöker styra utvecklingen så att de största fondbolagen ska tjäna mer pengar.

På ytan handlar pressmeddelandet om ett förslag att ändra hur premiepensionsmyndigheten (PPM) informerar om fondernas avkastning. Under ytan är utspelet en del av en kampanj för att ändra reglerna för den rabatt som fondbolagen tvingas betala till PPM.

På ytan

Förslaget från FBF är egentligen (även om pressmeddelandet innehåller annorlunda formuleringar) att PPM ska sluta informera om fondernas verkliga avkastning, den avkastning som fondbolagen själva rapporterar och som även visas på många andra ställen, bland annat här på Morningstar och i dagstidningarna. Istället vill FBF att PPM ska beräkna och rapportera en särskild ”PPM-avkastning”, som är fondens faktiska avkastning plus den rabatt som fondbolaget betalat till PPM.

Allra först vill jag påpeka vad FBF därmed indirekt säger om svenska folket förmåga att förstå de ekonomiska sambanden. Verkligheten är att premiepensionen har en struktur som består av två delar: Fonder som ger avkastning, bra eller dålig. PPM som hanterar fonderna, vilket ger både kostnader och rabatter. FBF använder i sitt pressmeddelande statistik på ett sätt som verkar vilja ge intrycket att svenska folket inte klarar att förstå denna struktur. Jag tror att 99 procent skulle förstå utan problem, bara intresset fanns. Att folk inte bryr sig är något helt annat.

Pressmeddelandet ger också intrycket att Fondbolagens Förening har förträngt grundläggande fakta: (1) Det är fondbolagens själva som drar av fondernas förvaltningsavgifter, inte PPM. Det är alltså inte sant (som FBF påstår i pressmeddelandet) att PPM har ”gjort avdrag för avgifter” och ”räknat bort hela bruttoavgiften”. (2) Det är fondbolagen som tvingas av PPM:s avtalsvillkor att betala rabatter, inte fonderna. Fondernas avkastning är enligt fondlagen alltid lika för alla andelsägare. Det är alltså inte sant (som FBF påstår i pressmeddelandet) att ”PPM:s tabeller visar lägre avkastning än den verkliga”. (3) I informationen från PPM står avkastningen år 2004 utan decimaler. Det är alltså inte sant (som FBF påstår i pressmeddelandet) att avkastningen i PPM-tabellerna är med en decimal.

Det sistnämnda, att PPM redovisar avkastningar som heltal, betyder att om rabatten skulle adderades till fondernas avkastning, så skulle det inte märkas för 70 procent av fonderna. Jag tycker att PPM gör helt rätt som visar avkastningar utan decimaler, både därför att informationen blir lättare att begripa för vanligt folk och därför att decimalerna ändå inte är jämförbara (mer om det i min krönika ”Strunta i decimalerna”, länk ovan till höger).

Sex argument mot

Så till mina sex argument för att förslaget att beräkna och visa en särskild ”PPM-avkastning” i sig är dumt:

(A) FBF vill enbart lägga på rabatter, inte dra bort kostnaderna inom PPM. Motiveringen är att rabatterna varierar, medan kostnaderna är samma procentsats för alla. Men förvirringen ökar rimligen ännu mer om bara den positiva påverkan av PPM tas med, inte den negativa. Med FBF:s förslag skulle vi få tre olika avkastningar: fondernas avkastning, fondernas ”PPM-avkastning” och den faktiska avkastningen för PPM-spararen.

(B) Fonder måste enligt fondlagen behandla alla andelsägare lika och ge samma avkastning till alla. För att behålla trovärdigheten är det därför viktigt att deras avkastning så långt möjligt beräknas på samma sätt överallt. Om en fond har olika avkastning enligt olika källor så ger det rimligen intrycket att någon av uppgifterna är fel, vilket riskerar att öka misstron mot fonder generellt. Alla privata fondförsäkringsbolag gör precis som PPM, de visar fondernas egen avkastning och inte kundens avkastning justerat för försäkringens påverkan.

(C) Redan i dag visar PPM tydligt vilka fonder som just nu kostar minst, genom att visa hur stor PPM-avgiften var förra året (fondens normala avgift minus den rabatt fondbolaget betalade tillbaka förra året). Denna information är uppenbart mer relevant än enbart rabatten, eftersom förvaltningsavgifterna varierar dramatiskt (att välja fond baserat på rabattens storlek är som att köpa kläder baserat på vilken rea som ger störst rabatt, utan hänsyn till att samma kvalitet är billigare hos H&M än i märkesbutiken).

(D) Rabatterna ändras när marknadsvärdet PPM har placerat i en fond ändras. Rabatten varierar med (a) antal sparare och deras insättningar, samt (b) börsutvecklingen, som ändrar marknadsvärdet på sparandet. Både bakåt i tiden och framåt kommer rabatterna att variera kraftigt och PPM-väljaren skulle främst behöva en prognos framåt. Att få den historiska rabatten pålagd den historiska avkastningen, som FBF vill, hjälper inte alls för att ge en bra prognos av den framtida rabatten, som avgör den framtida PPM-avgiften.

(E) Skillnader i årsavkastning mellan fonder i samma kategori är normalt minst tio gånger större än skillnader i PPM-rabatt per år. Den beräkning av "PPM-avkastning" som FBF önskar skulle därför sällan påverka rangordningen mellan fonderna. Alltså skulle effekten bli försumbar – normalt försvinner den som sagt eftersom PPM visar avkastningarna utan decimaler.

(F) Vid fondvalet är jämförelser av fondernas historiska avkastning främst intressanta inom en kategori, för att försöka avgöra vilka förvaltare som är skickligast. Då är de små skillnaderna i avkastning som rabatterna medför ointressanta för PPM-väljaren, fokus hamnar på de mycket större skillnaderna mellan de bästa och sämsta fonderna i varje kategori.

Under ytan

Den verkligan anledningen till utspelet från FBF är att fondbolagen vill påverka den utredning kring PPM-systemet som ska presenteras senast i oktober. Under ytan är målet att det nuvarande rabattsystemet ska blir mer gynnsam för de stora svenska bankerna och försäkringsbolagen. Det avslöjas i slutet av gårdagens pressmeddelande:

Rabattsystemets konstruktion är också en av orsakerna till att det är så många fonder med i PPM. Fondbolagen tjänar nämligen mer på att delta med många små fonder än att ha få stora fonder. Föreningen hoppas på att Premiepensionsutredningen skall föreslå förbättringar i rabattsystemet.
”Det är fullt möjligt att öka enkelheten och förbättra rabattsystemet” säger Fondbolagens Förenings VD Pia Nilsson. ”Det kan till och med innebära att det snabbare blir lägre genomsnittliga fondavgifter efter rabatt än med dagens rabattsystem.”

Man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att vad Pia Nilsson troligen eftersträvar är att sänka lutningen på rabattskalan, så att rabatten blir större för flertalet fonder, medan fondbolagen tillåts tjäna mer pengar på storsäljarna. Ett ovägt snitt av PPM-avgifterna skulle då bli lägre, särskilt om många av de små fonderna lämnar PPM. Drömmen för de stora svenska fondbolagen vore en enda rabattnivå, som är oberoende av insatt belopp, det skulle ge dem betydligt större intäkter, som dessutom ökar snabbare när PPM-kapitalet växer (se nedan).

När PPM var på planeringsstadiet räknade fondbolagen med miljardvinster och flera nya fondbolag startades under andra halvan av 1990-talet just för att kunna vara med och slåss om jättekakan. Men mot slutet av utredningsarbetet fick Hans Jacobson tips att PPM borde kräva rabatter av fondbolagen (något som började bli allt vanligare på den privata sidan) och resultatet blev en brant ”trappa” där rabatten ökar med insatt belopp. Vid små insättningar får fondbolagen behålla över 80 procent av förvaltningsavgiften, men på insättningar från PPM över 7 miljarder kronor i en fond får fondbolaget bara behålla 0,12 procent i avgift per år plus 4 procent av överskjutande förvaltningsavgift.

Per 31 mars är marknadsvärdet på tillgångarna i PPM-systemet 153 miljarder kronor och den genomsnittliga rabatten är cirka 0,4 procent av kapitalet per år. Det betyder att enbart i år tjänar svenska folket cirka 600 miljoner kronor på rabattsystemet.

Ändrad fördelning hösten 2003

Under de första tre åren fördelades rabatten så att grundrabatten på uppåt 20 procent av fondavgiften fördelades individuellt, medan rabatten som berodde på PPM:s storlek fördelades med samma procent för alla PPM-sparare, oberoende av deras val. Fördelen med det var att individens PPM-val inte påverkades av rabatten och vid starten behövde individen inte försöka gissa hur många andra som skulle välja en viss fond.

Men de stora svenska fondbolagen var missnöjda, eftersom de större rabatter som de betalade inte gick att använda som argument för att välja deras mest populära fonder. Intensiv lobbying gav hösten 2003 resultat och numera fördelas alla rabatter individuellt. Fördelen med det är att väljarna lockas att välja fonder som är billiga för PPM, men samtidigt missgynnas små fondbolag och valet har blivit krångligare eftersom väljarna även bör försöka spå de framtida rabatterna (vilka som sagt ändras när marknadsvärdet PPM har i en fond ändras).

Det är inte heller någon slump att utspelet kommer nu i början av år 2005, eftersom år 2004 är det första helår som skillnaden i rabatter kan påverka rangordningen mellan fonder för de individuella PPM-spararna.

Utredningen genomskådar enhetliga rabatter

Listigt, eller hur? Först krävde fondbolagen att alla rabatter skulle fördelas individuellt. Nu kräver de att även avkastningen därför måste redovisas med individuell justering för rabatterna. Nästa steg gissar jag är att argumentera att rabattsystemet har gjort PPM-valet svårbegripligt eftersom PPM-avkastningarna skiljer sig från de normala: ”Så det bästa vore att förenkla och byta till enhetliga rabatter, samma procentsats för alla fonder”.

Resultatet av enhetliga rabatter skulle förstås bli att de små fondbolagen som tenderar att få mindre insättningar per fond från PPM missgynnas, medan de stora skulle tjäna mer (främst Robur, som har både tre av de sex mest valda PPM-fonderna och ordförandeposten i FBF). För att inte helt stänga ute de mindre fondbolagen skulle nämligen en enhetlig rabatt behöva vara betydligt lägre än dagens maximum, vilket på sikt kraftigt skulle gynna de stora fondbolagen.

Per 31 mars är det bara i 89 av 701 fonder som PPM-väljarna har placerat mer än 300 miljoner kronor (den nivå där rabatten blir riktigt stor). Av dessa 89 fonder tillhör 68 någon av de fyra svenska storbankerna eller de fyra stora försäkringsbolagen. Det är alltså uppenbart vilka som främst skulle tjäna på om lutningen på ”trappan” sänks.

Jag tror dock att PPM-utredningen genomskådar denna lobbying. De utredare jag har träffat verkar fullt kapabla att beräkna vad olika rabattsystem får för effekter på lång sikt. Värre är det med politiker och tjänstemän på finansdepartementet. Det är nog risk att många sväljer argumentet att förenkling är bra, precis som många har svalt argumentet att PPM självklart skulle bli bättre med färre fonder (se ”PPM borde tipsa om de bästa fonderna”, länk ovan till höger).

Återställare

Ett sätt att avsluta hela denna debatt kring ”PPM-avkastning” är förstås att återställa den ursprungliga fördelningen av PPM-rabatterna, som rådde fram till hösten 2003. Det ger förutom ovan nämnda förenkling av PPM-valet även en ökad möjlighet för mindre fondbolag och små fonder att konkurrera framgångsrikt.

Om FBF arbetade för majoriteten av medlemmarnas intressen, så skulle föreningen vara för denna återställare. Men nu kämpar FBF istället för att gynna de stora bankerna och försäkringsbolagen, vilket är naturligt eftersom förenings medlemsavgift bestäms av fondbolagets andel av den svenska fondmarknaden.