Se upp med fondandelsfonder

”Fond-i-fond” är det vanligaste namnet på värdepappersfonder som enbart köper andelar i andra fonder. Fast Brummer använder beteckningen ”fondandelsfond” på sin fond Helios och det tycker jag är ett bättre ord.

Utomlands är detta redan ett vanligt sätt att fondspara. Färsk statistik från Fitzrovia visar att fondandelsfonder idag står för 5,5 procent av förvaltat kapital hos de 30 största internationella fondbolagen med fonder registrerade i Luxemburg och Dublin (som är de två populäraste hemvisterna för multinationella fondbolag). Där är fondandelsfonder nu fyra efter de tre traditionella huvudtyperna (aktiefonder, blandfonder och räntefonder). Andra nyare fondtyper som indexfonder, garantifonder och hedgefonder är inte alls lika populära, mätt i förvaltat kapital.

I Sverige lanserades de första fondandelsfonderna inte förrän i slutet på 1990-talet och intresset har varit svagt. En av de första, Banco Nya Marknader innehåller efter fyra år bara 32 miljoner kronor. Enter Pool Global innehåller efter snart fyra år 39 miljoner kronor. Erik Pensers W-Ratingfond har efter snart två år bara 7 miljoner i förmögenhet. Fram till i år har det dock i Sverige nästan enbart varit mindre fondbolag som har startat fondandelsfonder. Och de utländska som har sålts har främst varit dyra lösningar som investerar i hedgefonder.

Robur lanserar i höst

Men nu i höst kommer antagligen ett uppsving, för 1 oktober lanserar Sveriges största fondbolag Robur tre fondandelsfonder. De tre fonderna fick tillstånd redan i mars, men lanseringen har inväntat ett större intresse för aktier. Finansinspektionen har godkänt fonderna under namnet Roburs Urvalsfond, men Robur lanserar dem med samlingsnamnet Access. Robur Access 100 kommer att investera i aktiefonder globalt, både egna och externa. Access 75/25 kommer att komplettera med i snitt 25 procent räntefonder och Robur Access 50/50 är tryggast med i snitt hälften i aktiefonder och hälften i räntefonder.

Notera att fondandelsfonder i vissa fall används till att sälja en blandning av det egna fondbolagets fonder. Det gäller till exempel Länsförsäkringars tre fonder Försiktig, Normal och Offensiv. Jag tycker inte att dessa är ”äkta” fond-i-fond, eftersom de inte tillför något mervärde jämför med en blandfond hos samma fondbolag.

Men så fort de helt eller delvis innehåller externa fonder är de en lösning på problemet ”Hur ger vi våra kunder tillgång till bra förvaltning på marknader där vi inte har egen kompetens?” Svenska fondbolag använder idag tre olika lösningar:

Extern rådgivare innebär att det svenska fondbolaget har en vanlig fond som köper värdepapper på normalt sätt, men en förvaltare som är anställd på annat håll (normalt hos ett stort utländskt fondföretag) fattar alla beslut om vilka investeringar fonden ska göras. Det svenska fondbolaget behåller dock makten att byta ut den externa förvaltaren och kontrollen över kunderna.

Externa fonder innebär att det svenska fondföretagets säljare även erbjuder kunderna att sätta in pengar direkt i andra fondföretags fonder (normalt stora utländska fondföretag). Om fondandelarna finns på ett fondkonto eller i en depå hos det svenska fondföretaget är kontrollen över kunderna kvar, men det är kunden själv som fattar beslut om eventuella byten.

Fondandelsfonder är ett mellanting mellan extern rådgivare och externa fonder. Dessutom ger det förstås möjligheten att enkelt anlita många olika externa fondbolag. Makten över urvalet och kontrollen av kunderna är lika stark som med en extern rådgivare. Den största fördelen är att det är enklare att byta extern förvaltare (affärer kan göras omedelbart, inget extra avtal eller särskild administration krävs). Den största nackdelen är att kostnaden för kunden blir högre, eftersom kunden måste betala full årsavgift i de externa fonderna plus årsavgiften i fondandelsfonden. Notera att även fondandelsfonder ofta har externa rådgivare.

Problemet med dubbla avgifter nämns sällan när fondandelsfonder lanseras. I vissa fall är det i sin ordning, eftersom fondbolagen ibland inte tar någon avgift i fondandelsfonden (Brummer Helios) eller därför att när fondandelsfonden köper andelar i fonder som ingår i samma fondbolag så måste dess avgiftsuttag enligt svensk lag sänkas för att kompensera detta (Länsförsäkringar). Men i de flesta fall blir den sammanlagda årsavgiften högre än i någon normal aktiefond.

En hög årsavgift är förstås värd att betala om det betyder att pengarna placeras i fonder som utvecklas betydligt bättre än snittet. Men hur vet jag som kund att det blir så? Jag har läst igenom ett antal informationsbroschyrer och letat på fondbolagens hemsidor, men strategierna som används för att välja fonder är ofta otydliga. Där står också mycket lite om vilken kompetens att välja externa fonder som finns hos det fondföretag som erbjuder fondandelsfonder.

Flera fördelar

Så varför betala för detta? Varför inte köpa samma fonder själv? Det finns förstås flera fördelar med fondandelsfonder, annars skulle de inte ha blivit så populära ute i Europa. Förutom de förenklingar som fondbolaget får (se ovan), gillar många kunder att fondandelsfonder är bekväma, att de accepterar små insättningar och att omplaceringar inom fonden kan göras utan reavinstskatt. Dessutom borde en välskött fondandelsfond ge samma förväntade avkastning som en normal fond med samma inriktning med lägre risk, eftersom investeringen sprids på många förvaltare. Slutligen finns åtminstone en möjlighet att en förvaltare som ägnar sig på heltid åt att välja fonder kan lyckas bättre än en normal småsparare att hitta duktiga förvaltare.

Men i många fall kan förstås sparsamma kunder välja att placera i samma fonder själva, genom att studera informationen om fondandelsfondens innehav som finns hos finansinspektionen eller på fondbolagens hemsidor. Dock är det vanligt att utländska fondandelsfonder, särskilt de som investerar i hedgefonder, väljer att inte offentliggöra vilka fonder de investerar i (till exempel Alpha Optimum, som Aviva lanserar i Sverige idag). Detta tycker jag att fondsparare ska se upp med, för hemliga fondval innebär att kunden till exempel inte kan se vilken risknivå de ingående fonderna har. Dessutom ökar risken att fondbolaget väljer de underliggande fonder som ger högst provisioner (”kick-backs”) istället för de som har de skickligaste förvaltarna.

Ett annat problem med fondandelsfonder, särskilt de som investerar i hedgefonder, är att beräkningen av andelskursen (NAV) inte kan göras förrän de underliggande fonderna har rapporterat sina NAV. Antingen ger detta fördröjning i köp och försäljningar (Delphi och många av hedgeandelsfonderna är bara öppna en gång per månad, andra kräver att affärer anmäls en dag i förväg). Eller också ger det möjlighet för "parasiter" att tjäna pengar på de andra kundernas bekostnad genom att köpa de dagar aktiemarknaderna har gått upp och sälja de dagar marknaderna har gått ned (till exempel gör Banco affärer i sina två fondandelsfonder baserade på gårdagens NAV omräknade med dagens växelkurser).

Tydligare varudeklarationer behövs

Småsparare kan ofta hitta ett stort urval externa fonder hos internetmäklarna (Avanza, Etrade, Fondmarknaden och Nordnet), men där finns ofta höga köpavgifter och en långsam administration som gör det svårt att efterlikna en fondandelsfond på ett bra sätt. Därför finns det mycket som talar för att fondandelsfonder borde bli populära även i Sverige. Men jag tycker att tydligare varudeklarationer behövs: Vilken strategi har fonden? Hur väljer fondförvaltarna de externa fonderna, vilka avgränsningar finns i urvalet, vilka individer har förvaltaransvar, samt vilken erfarenhet och ambitionsnivå har de?

Det är stor skillnad på att mekaniskt köpa de fonder som råkar ha fått höga fondbetyg (kanske beroende på hur kategoriseringen görs eller på att en viss stil har gynnats de senaste tre åren), och att inför en investering besöka ett stort antal externa fondföretag för att granska deras resurser och strategier. Jag hoppas att Robur i samband med lanseringen ger sina kunder tydligt besked om hur deras urval av fonder kommer att göras och att Robur enbart tillåter handel med fördröjning.