Tro inte som Pia Nilsson

I söndags var jag med i TV4 i ett program som hette ”Din nya pension”. Några politiker och diverse fondexperter skulle ge råd inför PPM-valet. Jag vet inte om tittarna blev så mycket klokare, men en replikväxling mot slutet av programmet har fastnat i mitt huvud.

”På lång sikt”

Det är Pia Nilsson, VD i Fondbolagens Förening, som hoppar in i diskussionen och sedan får följdfrågor av programledaren Lennart Ekdal.

Pia: ”Vad man måste stryka under en gång till, det är att på mycket lång sikt, om man tror gott om framtiden, så ger aktier på lång sikt den bästa avkastningen.”

Lennart: ”Är du beredd att använda ordet alltid?”

Pia: ”På lång sikt skulle jag vilja säga det.”

Lennart: ”Och lång sikt är?”

Pia: ”Ja, här handlar det om 25, 30, 40 år.”

Lennart: ”20 år och uppåt, så alla som är under 45, där är det över huvud taget inget snack?”

Pia: ”Nej, jag tycker att nu är det inget snack egentligen för någon, därför att när det gäller risk, så är risken för att få en låg pension mycket större om du väljer för försiktigt nu, då tar du den största risken till låg pension. Därför att det handlar om så lång sikt, än en gång.”

Blind tro

Två saker sticker ut. Det första är den närmast religiösa tron att aktier alltid kommer att ge högst avkastning, ”på lång sikt”. Det andra är att Pia vänder på begreppet risk och påstår att det riskabla är att vara för försiktigt.

Jag har läst och hört både henne och andra i fondbranschen säga samma saker många gånger de senaste 2-3 åren. Men för mig liknar detta blind tro, inte vetenskap, för framtiden är faktiskt okänd. Och framtiden brukar kunna överraska experterna.

Backa 20 år i tiden. Om du år 1980 hade frågat en rådgivare vad som skulle ge högst avkastning framöver så hade du knappast fått det korrekta svaret aktier, för aktier hade två dåliga decennier bakom sig. Fastigheter, guld och diamanter var då favoriter bland spekulanterna.

Blicka nu 20 år framåt i tiden. Jag ser framför mig en placeringsrådgivare år 2020 som säger ”vid sekelskiftet var aktier i telekom och andra tillväxtföretag favoriter bland spekulanterna. Men när allt fler 40-talister gick i pension och skulle sälja sina Ericsson-aktier, då sprack börsbubblan och drog med sig övriga priser nedåt. De som hade placerat i räntefonder blev vinnare.”

Räntefonder kan ge mer...

För visst är det möjligt att räntefonder ger högre snittavkastning än aktiefonder de närmaste 20 eller 30 åren. Aktieägare tar risker, som kan gälla ett börsföretag eller alla. Om ett börsföretagets framtidsmöjligheter krossas av något oväntat, då förlorar aktieägarna sina pengar. Krig eller en riktigt stor naturkatastrof slår omedelbart mot alla världens aktiemarknader.

Men även utan en katastrof är det möjligt att aktier blir en besvikelse för dagens PPM-väljare. För att förklara detta behöver jag använda ett ekonomiskt begrepp: avkastningskrav. "Avkastningskrav" är den lägsta förväntade framtida avkastning investerare (medvetet eller omedvetet) accepterar, för att ta risken att äga aktier. Ju lägre avkastningskrav, ju mer kan man betala för en aktie i dag, eftersom man nöjer sig med lägre framtida värdestegring.

Den enda rimliga förklaringen till att världsindex för aktier de senaste fem åren har stigit mer än 150 procent är nämligen att placerarna har sänkt sina avkastningkrav. För fem år sedan krävde aktieköparna ungefär 10 procent förväntad framtida avkastning per år. I dag behövs ett avkastningskrav på ungefär 7 procent för att aktier ska vara rimligt värderade.

...om människor kostar mer

Till saken, mitt argument för räntefonder: Allt pensionssparande runt om i världen gör att mängden riskkapital (pengar som ska placeras i aktier) ökar snabbt, medan humankapitalet (antal människor med värdefull kunskap) ökar långsamt. Redan i dag ser vi hur optionsprogram för de anställda och skyhöga löner och bonus till diverse chefer och experter blir allt vanligare. Om människors kunskap kostar allt mer i framtiden, så kan man undra hur mycket som blir kvar till aktieägarna. Och lägre bolagsvinster ger lägre aktiekurser.

Antar vi att ökade krav från de anställda ger en halvering av börsföretagens vinstmarginaler, så betyder det (allt annat lika) att aktiekurserna halveras. Anta dessutom att denna börsnedgång skrämmer placerarna så att de återgår till avkastningskravet 10 procent. Även det ger en halvering av aktiekurserna (om placeringshorisonten i snitt är 25 år). Sammanlagt har aktiekurserna därmed rasat med 75 procent.

Om aktiefonderna därefter uppnår sina förväntade 10 procent avkastning i snitt per år, så tar det ändå 15 år innan de hämtat igen raset (procent fungerar så). Och det tar 30 år innan aktiefonderna är ikapp en obligationsfond som stadigt givit 5 procent per år. Lägg därtill att börsraset kan inleda en spiral med deflation (allmänt fallande priser, som vi sett i Japan, vilket gynnar obligationer med fast ränta) så är räntefonder vinnaren.

Mer än 50% sannolikhet

”Ja, men i Morningstars PPM-test finns ju flera portföljer som bara innehåller aktiefonder. Varför det i så fall?” undrar du kanske.

Jo, det finns förstås många argument för aktiefonder också, baserade på både historia, aktievärdering och ekonomisk teori. Sammanfattar jag alla argument för och emot så tror jag att aktier med mer än 50 procent sannolikhet kommer att ge högre avkastning än obligationer.

Fast om dagens aktiekurser (vilket jag inte tror) skulle fortsätta de senaste årens uppgång och åter dubblas på ett par år, då innebär det en ytterligare sänkning av avkastningskravet. Det är vad som hände i Japan på slutet av 80-talet. Då var spekulanterna så många att de började betala för att få ta risk.

Annorlunda uttryckt: de japaner som köpte aktier accepterade en lägre förväntad avkastning än obligationer gav, för att de var så sugna på chansen att kanske få en fortsatt hög avkastning. När sedan den ekonomiska utvecklingen blev sämre än väntat så fanns inga marginaler kvar och Tokyobörsen blev de senaste tio årens stora förlorare.

7 procent från aktier

Rimligt att förvänta sig baserat på dagens aktiekurser tycker jag är ett par procentenheter extra avkastning i snitt per år från aktier, alltså ungefär 7 procent från aktier och ungefär 5 procent från obligationer. Men sannolikhet är inte samma sak som ”inget snack”. Det sannolika inträffar inte alltid.

Och att göra som Pia Nilsson, vända på begreppet risk och påstå att det riskabla är att vara försiktig, det kommer jag aldrig att göra.