Bankrånet är folkets fria val
DN kallar i dag storbankernas fondavgifter för ”bankrånet” och ”en pågående stöld”. Visst är fonderna ofta dyra. Men det är svenska folket som ofta väljer en tjänst som är trygg, tillgänglig och bekväm. Tre konkreta åtgärder kan öka konkurrensen.
Den urgamla kritiken att storbankernas fondavgifter är onödigt höga har blossat upp den här veckan. Lanseringen av Avanza Zero är rimligen orsaken. Tisdag och onsdag har jag nästan konstant svarat på frågor från olika journalister.
Ett intressant och tydligt exempel finns på Dagens Nyheters ledarsidor i dag, där Peter Wolodarski skriver om de långsiktiga konsekvenserna av fondavgifter kring 1,5 procent per år (se ”Bankrånet i det nya Sverige”, länk nedan till höger).
Han använder en beräkning där summa avgifter efter 47 år är större än kundens fondinnehav. Om han hade lagt till att fondsparandet allt oftare sker via i en försäkringslösning som ger extra avgifter, så hade det gått mycket fortare att nå brytpunkten där banken tjänar mer. Wolodarskis slutsats är att "fondbolagens avgifter är en pågående stöld".
Kundernas behov
Jag har själv ofta kritiserat onödigt höga fondavgifter (till exempel i ”Små svenska fonder billigast”, ”Lova att byta fond” och ”Passa på att lämna storbankernas fonder”, länkar ovan till höger). Fast samtidigt tycker jag att debatten lätt lämnar det avgörande, nämligen kundernas behov.
Visst är storbankernas höga vinster från fondsparande delvis en effekt av svensk skattelagstiftning, som binder kunderna både via reavinstskatt och via inlåsning i försäkringslösningar. Men ett tydligt exempel på att svenska folket inte agerar enbart ekonomiskt är att hösten 2002, när börsen hade fallit kraftigt så att många istället hade reaförluster och kapitalförsäkringar som minskat i värde, då var det ändå få som passade på att byta.
En förklaring som ges både i vetenskapliga studier och i kontakt med ”vanligt folk” är att storbankerna erbjuder ett fondsparande som är kopplat till andra, mer osynliga värden. Samt att människor ofta accepterar att betala extra för dessa, eller till och med främst önskar annat än hög avkastning och låga avgifter i kronor och öre. Kundens behov möts av storbankerna med en tjänst som är:
Trygg. De fyra svenska storbankerna har gjort stora investeringar i sina varumärken under många år. Den grundläggande oron hos någon som väljer var sparandet ska placeras är faktiskt om pengarna kommer att betalas tillbaka, inte hur stor avkastningen kommer att bli. Att sköta lönekonton och räkningar är olönsamt om kunden belastar kontorspersonalen med frågor, men känslan av trygghet som vardagskontakterna skapar gör att kunden väljer att fondspara hos samma bank. Och även subjektiv trygghet är ett stort mervärde.
Tillgänglig. Bankernas kontor finns ofta inom gångavstånd och människor är vana att kunna kliva in och tala med en vänlig kamrer, öga mot öga. Visst har bankerna försökt att locka kunderna att hellre posta en blankett eller använda internet. Men möjligheten att besöka bankkontoret finns kvar och har ett värde.
Bekväm. Dagens svenskar har ofta ”ont om tid” därför att förväntningarna på vad som bör hinnas med är höga och skattesystemet gör att allt fler tjänster utförs som ”gör-det-själv”. Att själv leta reda på de fonder som har lägst avgifter och hur man gör för att spara i dessa, det är förstås möjligt via till exempel Morningstar. Men de flesta svenskar väljer att använda sin tid till annat. Och det är faktiskt mycket möjligt att detta är rationellt, för det finns nog ofta andra områden där det under en period på 47 år är lättare att minska sina kostnader genom att leta lägre pris.
Tre konkreta åtgärder
Finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg skickade i dag ut ett pressmeddelande där han meddelar två åtgärder: att diskutera med bankerna och att undersöka om PPM kan användas för att sätta mer press på priserna, ungefär som SBAB har sänkt räntemarginalerna på bolån. Båda förslagen är redan prövade. I krönikan ”Rätt perspektiv på fondavgifterna” (länk ovan till höger) i höstas påpekade jag att det behövs mer konkreta åtgärder om politikerna vill öka fokus på fondavgifterna, samt gav tre förslag:
(A) Inför en regel att fondernas årsrapporter ska innehålla ett längre perspektiv även på avgifterna.
(B) Tvinga fondbranschen att skicka en räkning till kunden varje år.
(C) Inför ett krav att de som säljer fonder måste informera skriftligt om den totala kostnaden för olika alternativ under den förväntade spartiden.
Ett intressant och tydligt exempel finns på Dagens Nyheters ledarsidor i dag, där Peter Wolodarski skriver om de långsiktiga konsekvenserna av fondavgifter kring 1,5 procent per år (se ”Bankrånet i det nya Sverige”, länk nedan till höger).
Han använder en beräkning där summa avgifter efter 47 år är större än kundens fondinnehav. Om han hade lagt till att fondsparandet allt oftare sker via i en försäkringslösning som ger extra avgifter, så hade det gått mycket fortare att nå brytpunkten där banken tjänar mer. Wolodarskis slutsats är att "fondbolagens avgifter är en pågående stöld".
Kundernas behov
Jag har själv ofta kritiserat onödigt höga fondavgifter (till exempel i ”Små svenska fonder billigast”, ”Lova att byta fond” och ”Passa på att lämna storbankernas fonder”, länkar ovan till höger). Fast samtidigt tycker jag att debatten lätt lämnar det avgörande, nämligen kundernas behov.
Visst är storbankernas höga vinster från fondsparande delvis en effekt av svensk skattelagstiftning, som binder kunderna både via reavinstskatt och via inlåsning i försäkringslösningar. Men ett tydligt exempel på att svenska folket inte agerar enbart ekonomiskt är att hösten 2002, när börsen hade fallit kraftigt så att många istället hade reaförluster och kapitalförsäkringar som minskat i värde, då var det ändå få som passade på att byta.
En förklaring som ges både i vetenskapliga studier och i kontakt med ”vanligt folk” är att storbankerna erbjuder ett fondsparande som är kopplat till andra, mer osynliga värden. Samt att människor ofta accepterar att betala extra för dessa, eller till och med främst önskar annat än hög avkastning och låga avgifter i kronor och öre. Kundens behov möts av storbankerna med en tjänst som är:
Trygg. De fyra svenska storbankerna har gjort stora investeringar i sina varumärken under många år. Den grundläggande oron hos någon som väljer var sparandet ska placeras är faktiskt om pengarna kommer att betalas tillbaka, inte hur stor avkastningen kommer att bli. Att sköta lönekonton och räkningar är olönsamt om kunden belastar kontorspersonalen med frågor, men känslan av trygghet som vardagskontakterna skapar gör att kunden väljer att fondspara hos samma bank. Och även subjektiv trygghet är ett stort mervärde.
Tillgänglig. Bankernas kontor finns ofta inom gångavstånd och människor är vana att kunna kliva in och tala med en vänlig kamrer, öga mot öga. Visst har bankerna försökt att locka kunderna att hellre posta en blankett eller använda internet. Men möjligheten att besöka bankkontoret finns kvar och har ett värde.
Bekväm. Dagens svenskar har ofta ”ont om tid” därför att förväntningarna på vad som bör hinnas med är höga och skattesystemet gör att allt fler tjänster utförs som ”gör-det-själv”. Att själv leta reda på de fonder som har lägst avgifter och hur man gör för att spara i dessa, det är förstås möjligt via till exempel Morningstar. Men de flesta svenskar väljer att använda sin tid till annat. Och det är faktiskt mycket möjligt att detta är rationellt, för det finns nog ofta andra områden där det under en period på 47 år är lättare att minska sina kostnader genom att leta lägre pris.
Tre konkreta åtgärder
Finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg skickade i dag ut ett pressmeddelande där han meddelar två åtgärder: att diskutera med bankerna och att undersöka om PPM kan användas för att sätta mer press på priserna, ungefär som SBAB har sänkt räntemarginalerna på bolån. Båda förslagen är redan prövade. I krönikan ”Rätt perspektiv på fondavgifterna” (länk ovan till höger) i höstas påpekade jag att det behövs mer konkreta åtgärder om politikerna vill öka fokus på fondavgifterna, samt gav tre förslag:
(A) Inför en regel att fondernas årsrapporter ska innehålla ett längre perspektiv även på avgifterna.
(B) Tvinga fondbranschen att skicka en räkning till kunden varje år.
(C) Inför ett krav att de som säljer fonder måste informera skriftligt om den totala kostnaden för olika alternativ under den förväntade spartiden.
