Sverigetro avgör valet av räntefond

Intresset för räntefonder har ökat den senaste månaden. Insättningarna netto var under april de största sedan i november. Och under maj har jag fått fler läsarfrågor än normalt om räntefonder, vilket kanske inte är så konstigt eftersom samtliga större aktiemarknader har backat kraftigt den senaste månaden.

I slutet av förra veckans krönika ”Svårt spå spartid”, diskuterar jag olika alternativ att få bästa möjliga avkastning på räntesparande. Nu kommer fortsättningen, valet mellan korta och långa räntefonder.

Korta räntefonder placerar främst i statsskuldsväxlar med högst ett års löptid, som brukar kallas penningmarknaden. Kort löptid betyder att avkastningen är mycket stabil, eftersom ändrade räntor har liten effekt på värdet (vilket beror på att förvaltaren snart får ut nominellt värde och köper nya räntepapper). I Sverige är det Riksbanken som bestämmer de korta räntorna, via sin reporänta.

Långa räntefonder placerar i obligationer med löptid över ett år. Det betyder att en fast ränta betalas ut fram till förfallodagen och därmed påverkas obligationernas värde mer av ränteändringar ju längre löptiden är (förenklat kan man säga att om räntorna faller 1 procentenhet så stiger värdet på en obligation som har 5 års återstående löptid med 5 procent). Det ger en möjlighet att tjäna extra på fallande räntor (vilket skett i Sverige från hösten 1992 och fram till i mars i år). Om de långa räntorna istället stiger betyder det att långa obligationer faller kraftigt i värde, men trösten är att de sedan ger en högre ränta fram till förfallodagen.

Det grundläggande problemet i dag för den som funderar på att investera i räntefonder är förstås att alla räntor är så låga. Trots att de långa räntorna har stigit sedan i mitten på mars är den framtida avkastningen bara omkring 4 procent per år (beroende på löptid). Och efter att Riksbanken sänkt reporäntan två gånger hittills i år (från 2,75 ned till 2 procent per år) är den framtida avkastningen från korta räntefonder rekordlåg.

Argument för kort ränta

Vid första anblicken kan det verka självklart att välja en lång räntefond, eftersom de ger dubbelt så hög avkastning med dagens räntor. Men internationellt räknar de flesta med brant stigande räntor, särskilt i USA. Och eftersom stigande räntor gör att långa obligationer faller i värde, finns starka argument för att nöja sig med 2 procent i kort ränta och vänta till långa räntefonder har fallit i värde.

Även Riksbanken kommer troligen att höja reporäntan, när den svenska ekonomin tar fart (vilket skulle påverka även de långa räntorna uppåt), men ännu syns inga tydliga tecken på vare sig ökad sysselsättning eller stigande inflation. En ökning av tillväxten i svensk ekonomi kan dock komma redan om några månader.

Argument för lång ränta

Men om tillväxten i Sverige försvagas (på grund av till exempel höga oljepriser eller en ny internationell kris) så kan det dröja ett par år innan Riksbanken börjar höja reporäntan och fram till dess ger långa obligationer troligen högre avkastning.

Historiskt är det mycket tydligt att långa räntor normalt är högre än korta, eller med andra ord att obligationer har givit högre avkastning än bästa bankkonto. Det har två orsaker: Det första är att den som lånar ut till fast ränta tar en ränterisk (risk att inflationen stiger kraftigt, vilket den som lånar med bunden ränta köper en försäkring mot genom att välja bunden ränta). Den andra är att det finns större möjligheter att hitta långa obligationer som ger lite högre ränta än statspapper, därför att de innebär en (normalt mycket liten) kreditrisk, till exempel lån till bostadshypotek och börsföretag. Och i snitt är det lönsamt att ta dessa risker (se krönikan ”Långa räntor normalt bättre”, länk ovan till höger).

Jag har de senaste fyra åren försökt peka ut vilken typ av räntefond som kommer att ge högst avkastning framöver i mina sex förslag till PPM-portföljer. När jag gjorde den senaste uppdateringen den 25 februari (se "Ny stormvarning i PPM-portföljerna") bytte jag från en realräntefond till en kort räntefond i de tre aktiva portföljerna. Argumentet var att jag ansåg att de långa realräntorna (räntan minus inflationen) blivit för låg. Hittills har det varit ett bra byte, från en topp i mitten på mars har de långa räntefonderna fallit kraftigt och i snitt backat 3 procent i värde.

Framtidstro om Sveriges ekonomi avgör

Men nedgången de senaste två månaderna innebär att obligationsräntorna har blivit lite högre, samtidigt som Riksbanken har sänkt de korta räntorna. Därmed har det blivit svårare att välja vilken typ av räntefond som kommer att ge högst avkastning framöver, både på kort och lång sikt.

Avgörande är vad man tror om den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige. Du som tror att konjunkturuppgången internationellt kommer att smitta av sig på Sverige (och ge högre sysselsättning och ökad konsumtion) bör satsa på en kort räntefond. Om tillväxten stiger i Sverige så kommer Riksbanken nämligen ganska snart att följa efter i spåren av Storbritannien och USA, med höjningar av de korta räntorna. Dessutom borde ökad risk för stigande inflation ge stigande långa räntorna och därmed fallande värde på obligationsfonder.

Du som tror att den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att fortsätta vara trög (på grund av till exempel stigande oljepriser, ökad konkurrens från lågprisländer och/eller politisk förlamning) bör tvärtom satsa på långa räntefonder. Om den ekonomiska utvecklingen fortsätter att vara svag kan Riksbanken få anledning att följa upp årets två räntesänkningar med ytterligare sänkningar under hösten.

Optimist tror på kort räntefond

Själv är jag optimist när det gäller svensk ekonomi det närmaste året. Och om hjulen börjar snurra fortare under hösten, så ökar förstås risken för stigande inflation och därmed kommer troligen de långa räntorna att stiga och långa obligationer att falla i värde. Mitt tips är alltså att välja en kort räntefond under det närmaste halvåret.

Fast detta tips förutsätter att placeraren är aktiv och omplacerar pengarna senare i år. För långsiktigt sparande är det inte lika självklart att bry sig om risken att obligationer faller i värde på kort sikt. Stigande räntor innebär ju (som sagt ovan) inte bara att obligationer faller i värde, utan även att de därefter ger högre avkastning fram till löptidens slut. Därför rekommenderar jag fortfarande en realräntefond i den passiva PPM-portföljen med låg risk (nummer 1).