Svårt att få betala lika per person

Vi accepterar normalt de regler och villkor som erbjuds av företag och samhälle. Inte för att vi gillar dem alltid, men det är normalt ingen idé att bråka, bara slöseri med tid.

Fast ibland kan det ändå vara värt att fundera över reglerna och villkoren. Vad skulle hända om de vore annorlunda? Vad är egentligen mest rättvist?

För två veckor sedan skrev jag en krönika om som argumenterade för att det är rimligt att fondernas förvaltningsavgifter tas som en fast procent av förvaltat kapital, oavsett om avkastningen blir hög eller låg (”Rätt perspektiv på fondavgifterna”, länk till höger). Därefter har jag fått flera läsarbrev med ungefär samma fråga: Varför finns inte fonder med en fast avgift i kronor? Här är ett:

”Varför måste avgifterna vara en procentsats av antingen kapitalet eller resultatet?

Förvaltningen kostar väl lika (mer eller mindre) oavsett om fonden går bra eller inte och dessutom oavsett hur mycket kapital du har i fonden? Om du som sparare har 10', 100' eller 1 miljon i kapital i fonden påverkare ju inte fondens kostnadsmassa då fondens totala kapital många gånger överstiger miljardbelopp. Jag tycker att det borde vara en fast avgift för fonden […] Då kan jag som fondköpare se hur mycket fonden kostar mig.
Ja, jag vet din invändning nu, det blir dyra fonder för småspararen och billiga för den med mycket kapital. Bankerna kan väl tulla lite på sina miljardvinster då.”

Och visst, i min krönika argumenterar jag för att förvaltningsavgiften i första hand är betalning för bekvämlighet och kostnadseffektiv administration. Därmed är det rimligt att tycka att kostnaden för att spara i fonder i första hand borde var per person, för det borde inte kosta mer att administrera dubbelt så mycket pengar – och inte hundra gånger mer pengar heller. Detta brukar kallas ”stordriftsfördelar” och dessa är onekligen mycket stora för fondbolag. De flesta kostnader – rådgivning, transaktioner, kontobesked och årsrapporter – är per kund och i snitt lika oavsett investeringens storlek.

De stora fondbolagen i Sverige förvaltar mellan 50.000 och 100.000 kronor åt en normal kund. Merparten av pengarna finns i aktiefonder som i snitt kostar 1,2 procent av kapitalet per år. I genomsnitt är alltså förvaltningsavgiften per kund ungefär tusen kronor per år.

Så veckans krönika handlar om ”Tusenkronorsfonden”, en globalfond som kostar 1000 kronor per person och år att spara i, oavsett hur mycket pengar som sätts in. För mig väcker förslaget många frågor, till exempel: Skulle den vara laglig i Sverige? Varför har inget fondbolag startat denna typ av fond? Vilka skulle spara i Tusenkronorsfonden?

1. Skulle Tusenkronorsfonden vara laglig?

Fonder måste behandla alla andelsägare lika, vilket brukar tolkas som att fonden måste ge alla andelsägare samma nettoavkastning i procent (vilket betyder att avgifter måste vara i procent av kapitalet eller resultatet). Men att ta 1000 kronor per person är väl ”lika” det också? Jag har ringt och pratat med Joakim Schaaf på Finansinspektionen, som är ansvarig för att ge nya fonder tillstånd.

Han påpekar att förvaltningsavgiften tas ur fonden och det betyder att en fast förvaltningsavgift inte skulle ge den förutsägbarhet som lagen kräver. För även om fondbolaget tar 1000 kronor ur fonden per person som sparar i den, så kommer kostnaden för olika andelsägare att variera precis lika mycket som med en procentavgift. Problemet ur Finansinspektionens synvinkel är att en enskild andelsägare inte vet hur mycket de andra andelsägarna i snitt kommer att investera, så därmed är det omöjligt att förutse hur stor belastning i procent avgiften kommer att ge på fondens kapital (tydligast blir detta om det bara finns två andelsägare, du plus en person som antingen sparar väldigt lite eller väldigt mycket).

Det finns dock en lösning, nämligen att avgiften på 1000 kronor per år juridiskt sett är för ett fondkonto (en slags depå), medan själva fonden inte har någon förvaltningsavgift (dock vore det rimligt att kostnader som är en fast procent av fondförmögenheten, till exempel förvaringsinstitut och myndighetstillsyn, tas ur fonden). Effekten blir att fonden ger en gemensam bruttoavkastning, men sedan varierar nettoavkastningen i procent beroende på hur stort sparandet på ett fondkonto är (belastningen av 1000 kronor blir mindre i procent om sparkapitalet är stort).

2. Varför har inget fondbolag startat denna typ av fond?

Risken för fondbolaget är främst att fonden får mycket få andelsägare. Fondbolaget skulle nog därför snarare sätta priset 10.000 kronor per person och år (vilket motsvarar en fondavgift på 1 procent för den som sparar en miljon kronor. En annan risk är att fondbolaget gör fel och tvingas kompensera fonden, vilket talar för en ersättning som ökar i takt med att det förvaltade kapitalet (ansvaret) ökar. Dessutom vill nog de som driver ett fondbolag vara med och dela på vinsterna om fondförvaltningen är framgångsrik så att det förvaltade kapitalet ökar (både via värdeökning och ytterligare insättningar från befintliga kunder).

En fast avgift per kund skulle innebära att fondbolaget enbart kan tjäna mer pengar genom att locka in fler kunder. Bra förvaltning kan förstås ändå löna sig indirekt, genom att det lockar nya kunder, men effekten blir svag, särskilt när fonden efter några år har vuxit sig stor.

3. Vilka skulle spara i Tusenkronorsfonden?

Självklart skulle en fond med fast avgift främst locka de med stort sparande. Men det finns även andra mindre självklara effekter, som beror på att avgiften är per person, per fond och per fondbolag.

Per person innebär att det skulle löna sig för familjer eller till och med en hel släkt att låta en enda person stå för allt fondsparande. Barnsparande skulle knappast ske i fonder med fast avgift och inte heller månadssparande.

Per fond ger förstås effekten att sparandet blir billigast om allt läggs i en enda fond. Det talar för att Tusenkronorsfonden behöver vara en globalfond, en Europafond eller någon annan typ av bred fond. Fast om avgiften tas per fondkonto är det även möjligt att låta kunden investera i alla fondbolagets fonder och ändå bara betala en enda fast avgift. Då faller dock delvis argumentet att fondbolaget enbart har en fast kostnad per kund.

Per fondbolag innebär att fondspararna skulle undvika att spara hos mer än ett fondbolag med fast avgift i kronor, oavsett om avgiften är per fond eller per fondbolag. Det skulle missgynna fondbolag som har ett smalt utbud eller smala fonder, vilket talar för att enbart breda fonder och/eller fondbolag med ett brett utbud kan tänkas ta en fast avgift. Men troligen föredrar många förmögna specialinriktade fonder och små fondbolag.

Finns delvis redan i USA

Det grundläggande dilemmat med förvaltningsavgifter i procent är sparandet blir extremt billigt (räknat i kronor) för de som sparar små belopp, men dyrt för de som sparar många miljoner. Delvis är det rimligt eftersom den avkastning som förvaltaren skapar (räknat i kronor) också främst går till de rika. Men samtidigt gör det att miljonärerna är extremt attraktiva kunder, medan många fondbolag är ointresserade av småsparare.

Redan för tio år sedan skrev jag om detta i Affärsvärlden (”Tar från de rika och ger till de fattiga”, nummer 10/1996) och pekade på tre lösningar. En fanns redan då i Sverige, nämligen att fondbolagen har ett högt minsta belopp för att spara i fonden, samt en lägre förvaltningsavgift. En annan fanns redan då i USA, nämligen en fast kontoavgift plus en lägre förvaltningsavgift (alltså en kompromiss mellan lika per person och lika i procent av kapitalet).

En tredje är att kunder som sparar mycket i fonderna får bonus utbetalt varje år, antingen kontant eller i form av nya andelar. Det sistnämnda är också betydligt mer vanligt i USA, men olika typer av ”återbäring” har även blivit vanligare här i Sverige. Tydligast är kanske PPM, som kräver rabatt av fondbolagen beroende på insättningarna i varje fond. Men det finns många andra som begär rabatter eller provisioner (se ”Gräv fram sanningen om provisionerna”, länk ovan till höger).

Kommer aldrig till Sverige

Min slutsats är att det inte kommer att starta någon Tusenkronorsfond, åtminstone inte i Sverige. Nackdelarna är för många och vinstmöjligheterna för fondbolagen är små. Bankerna kommer aldrig att ”tulla på sina miljardvinster” om inte konkurrensen om kunderna tvingar dem. Och det finns helt enkelt inte tillräckligt många kunder som starkt efterfrågar Tusenkronorsfonden.