Svårt tjäna pengar på fondbetyg
Igår dog den enda fond som försökt nå hög avkastning genom att investera i fonder med höga fondbetyg. Det visar hur lågt intresset är för udda fonder, men också att det är svårare att använda fondbetyg än det kan verka.
Den sista andelskursen för Erik Penser W-ratingfond beräknades igår. Det fåtal andelsägare som finns kvar får idag sina pengar flyttade till Erik Penser Guide Aktiefond, en annan fondandelsfond.
W-ratingfonden var ett intressant experiment när den startade i december 2001. Ett samarbete mellan konsultfirman Wassum och Mats Wester på Sparöversikt hade under ett par år producerat W-rating. Då lanserade Erik Penser Fonder en fondprodukt som gav vanliga fondsparare bekväm tillgång till de fonder som fått högst fondbetyg. 70 procent skulle investeras i globalfonder och 30 procent i Sverigefonder, vilket borde ge en bra riskspridning. Den enda haken var den extra kostnaden, för precis som i många andra fondandelsfonder belastas investeringen med avgifter på två nivåer, både i fondandelsfonden och i de underliggande fonderna.
Jag minns att jag fick läsarfrågor när fonden lanserades och jag har letat bland gammal e-post (lätt när man har ett bra sökord) och hittat ett av mina svar:
En intressant idé, men jag tycker avgiften är för hög. "Förvaltningskostnaden är 1 procent årligen plus 20 procent av den avkastning som överstiger fondens jämförelseindex" står det på www.penserfonder.se och det betyder att du betalar ungefär lika mycket till Penser som till de fondförvaltare som gör jobbet. Du kan ju själv kolla vilka fonder som har högst W-rating och halvera kostnaderna, vilket över längre sparperioder ger stort utslag.
Läsaren återkom och påpekade att han månadssparade. Och då är förstås fördelarna med denna typ av fond mycket större, vilket jag erkände i nästa svar:
Mitt svar gällde snarare för den som investerar ett större engångsbelopp. Vid månadssparande ger W-ratingfonden onekligen ett mycket bekvämare sparande än att själv investera i ett stort antal fonder, plus att många fonder har höga minimibelopp.
Den senaste årsrapporten från Erik Penser Fonder visar att fonden aldrig blev någon säljframgång. Ett år efter starten, i december 2002, var fondförmögenheten bara knappt 11 miljoner kronor och därefter har uttagen varit större än insättningarna.
Fondens avkastning under år 2003 blev 12 procent, vilket i sammanhanget var dåligt eftersom världsindex samtidigt steg 10 procent och Stockholmsbörsen steg 34 procent (inklusive utdelningar). W-ratingfonden borde alltså ha stigit minst 17 procent (baserat på fördelningen 70/30) för att kunderna skulle vara nöjda.
Intressant av fyra skäl
Detta är ett bra exempel på hur svårt det är att hitta vinnarfonder med hjälp av fondbetyg. För mig är det ingen nyhet, jag skrev redan i november 2000 krönikan ”Fondbetygen klarar tre av fyra syften” (länk ovan till höger) där jag påpekar att fondbetyg inte klarar att peka ut framtida vinnare. Men jag tycker att W-ratingfondens misslyckande även är intressant av tre andra skäl:
(1) Nedläggningen visar hur lågt intresset bland spararna fortfarande är för fondbetyg, trots att både tidningar och fondbolag under flera år lyft fram de fonder som fått högst betyg. Erik Penser Fonder måste rimligen ha trott att betydlig fler fondsparare skulle lockas av en fond som enbart investerar i fonder med höga betyg. Lanseringen skedde också med ett stort antal annonser. Men under år 2002 köpte fondspararna bara andelar i W-ratingfonden för 31 miljoner kronor och redan samma år sålde fondspararna tillbaka andelar för 19 miljoner kronor.
Jämfört med bruttoflödet till och från aktiefonder i Sverige under år 2002 (insättningar brutto 89 miljarder kronor, uttag 72 miljarder) var marknadsandelen bara 0,03 procent. Nog kan man tycka att en helt ny typ av fond inriktad på fondbetyg skulle locka en större andel, även om Erik Penser inte alls har lika stark distribution som storbankerna.
(2) Höga avgifter skrämmer nog faktiskt bort en stor andel av de aktiva fondspararna. De fondsparare som väljer en fond med en sådan här udda placeringsstrategi är nog ofta ovanligt kunniga och därför rimligen mer prismedvetna. Jag tror därför att en stor del av förklaringen till misslyckandet är den höga årsavgift som Erik Penser Fonder valde att ta ut.
(3) I Sverige är det fortfarande svårt att få in ett stort förvaltat kapital med en udda fondstrategi. På andra sidan Atlanten, i USA, visar statistiken att det är betydligt lättare att locka kunder med udda fonder, troligen både därför att marknaden är mycket större och därför att kunderna är mer öppna för nytänkande. Men utvecklingen i Sverige brukar följa den i USA, om än med lång eftersläpning, så förhoppningsvis ökar intresset för nyskapande produkter framöver.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att påpeka att Erik Penser lägger ned sin W-ratingfond när det är mindre än tre månader kvar innan fonden fyller tre år. Kanske finns det ett samband med att nästan alla fondbetyg, inklusive W-rating, sätts på avkastning de senaste tre åren. Om fonden fått leva vidare skulle den vid årsskiftet själv ha fått ett fondbetyg för första gången. Baserat på avkastningen fram till nu skulle W-ratingfonden ha fått 2 eller 3 stjärnor av Morningstar i sin kategori ”Global & Sverige”, långt från de 5-stjärniga fonder som pengarna har investerats i.
