Orättvist påhopp på Banco

Dagens stora nyhet är att Finansinspektionen (FI) har varnat Banco Fonder. På förstasidan av både Dagens Industri och Dagens Nyheter är huvudnyheten ”Banco varnas”.

Men ingen av tidningarna har hunnit ta reda på bakgrunden till historien, utan de har svalt FI:s beskrivning med hull och hår. Banco fick besked om inspektionens varning redan för ett par veckor sedan, men pressmeddelandet gick inte ut förrän igår klockan 15:45 – lagom för att få maximal publicitet.

Jag tycker att tidningarna har blåst upp historien till orimliga proportioner, troligen på grund av påståendet i pressmeddelandet från FI att ”detta utgör tillräcklig grund för att återkalla tillstånden”. Därför ägnar jag dagens krönika åt att förklara bakgrunden, samt diskutera vad som är rimligt att göra framöver.

Fick tillstånd 1996

Historien börjar år 1996 då Banco fick tillstånd av FI att starta en aktiefond som investerade upp till 40 procent av pengarna i onoterade aktier (just det som Banco nu varnas för). För att detta inte skulle bryta mot fondlagen blev Banco Teknik & Innovationsfond en nationell fond (en fond som enbart får säljas i Sverige och därför inte behöver följa EU-reglerna). Tanken var förstås att denna typ av aktier över tiden skulle ge spararna en god avkastning.

1999 fick FI allt fler ansökningar om nationella fonder och beslöt att skärpa reglerna för dessa, genom att ställa större krav på att dessa fonder måste avvika mer från vanliga värdepappersfonder. Detta var ett val som Finansinspektionen gjorde, som är den ursprungliga orsaken till dagens problem. Enligt Banco meddelade inspektionen att Teknik & Innovationsfonden måste införa en bestämmelse om att minst 10 procent av innehaven skulle vara onoterade, annars fick fonden inte fortsatt tillstånd som nationell fond.

Samtidigt hade det skett två ändringar på aktiemarknaden. Den första var att de marknadsplatser som främst fanns för handel med onoterade aktier (IM och Aktietorget) hade ansökt om auktorisation, vilket skulle betyda att dessa aktier räknades som noterade. Den andra var att IT-aktierna steg kraftigt när intresset från investerarna ökade, vilket gjorde att det blev svårare att få köpa onoterade aktier till rimliga priser. Tillsammans gjorde dessa två ändringar att Banco såg en stor risk att de inte skulle kunna hålla andelen onoterade aktier över 10 procent.

FI tvingade Banco ändra

Med tanke på FI:s totala makt i denna situation är det rimligt att se detta som att FI tvingade Banco att ansöka om att ändra fondbestämmelserna från att vara en nationell fond (med upp till 40 procent onoterade aktier) till en normal värdepappersfond (med upp till 10 procent onoterade). Och då gav FI tillstånd. En ytterligare komplikation är att enligt fondlagen ska värdepapper räknas som noterade om bolagets styrelse har fattat beslut om att söka börsnotering inom ett år. Därför hade Teknik & Innovationsfonden under börsuppgången en officiellt sett låg andel onoterade aktier, trots att andelen i praktiken var högre.

Hösten 2000 startade Banco en ”spegelfond” (med exakt samma inriktning) för att kunna erbjuda en lägre förvaltningsavgift hos PPM. Teknik & Innovationsfond Pension fick samma fondbestämmelser som den ursprungliga fonden och i stort sett samma innehav.

Under år 2001 och 2002 fick så de två fonderna problem när de börsnoterade IT-aktierna snabbt rasade samtidigt som många av de bolag som fonderna äger aktier i sköt upp eller la ned sina planer att bli börsnoterade. Det gjorde att andelen onoterade aktier ökade, samtidigt som dessa blev mycket svåra att sälja. Banco informerade FI och försökte lösa problemet utan att skada andelsägarnas intressen.

Slutligen tycker jag att det är viktigt att känna till att Banco har sålt fonden Teknik & Innovation som en speciell fond med mycket hög risk. Detta förklarades tydligt när fonden lanserades 1996, och det står tydligt i fondens helårs- och halvårsrapporter. Tänkvärt är också att påståendet ”varav upp till 40 procent i ej börsnoterade innovationsbolag” står kvar på Morningstars hemsida (vi har gått på de faktiska innehaven och inte lagt märke till att fondbestämmelserna har ändrats).

Dålig idé

Nog om den historiska bakgrunden. Idag kan man förstås tycka att det är en dålig idé att fonder (som handlas varje dag) investerar i onoterade aktier (som sällan kan få uppdaterade kurser varje dag). Detta ger problemet att när aktiemarknaderna rör sig kraftigt så gynnas aktiva sparare medan de som sparar långsiktigt missgynnas. Orsaken är att värderingen av de onoterade aktierna i praktiken måste göras med mellanrum och fördröjning, vilket innebär att fondandelarna säljs för billigt under en snabb uppgång och köps tillbaka för dyrt under en snabb nedgång.

Men här har förstås Finansinspektionen ett delansvar, genom att 1996 tillåta en fond med daglig handel att investera upp till 40 procent i onoterade aktier. Bättre hade varit om fonden bara hade köpt och sålt andelar till exempel en gång per månad, vilket är det normala bland hedgefonder.

Enkel lösning

Personligen tycker jag att en enkel lösning är att Banco flyttar tillräckligt mycket av de onoterade aktierna till sina betydligt större Sverigefonder. Att dessa investerar till exempel en procent av kapitalet i onoterade IT-bolag är fullt rimligt, för även en så försiktig institution som statliga sjunde AP-fonden har placerat 4 procent av icke-väljarnas PPM-pengar i ”private equity” (onoterade bolag).

Förvaltarna hos Banco borde kunna komma överens om rimliga internpriser på de onoterade aktierna. Dels har förvaltarna redan lång erfarenhet av att marknadsvärdera dessa innehav, dels har Banco inget egenintresse av att sätta ett högt eller lågt pris (om en fond gynnas, så missgynnas ju en annan).

FI underkänt FI

Avslutningsvis tycker jag att juristerna hos Finansinspektionen har skött detta dåligt, om målet är att hjälpa fondspararna. Uppenbart har de tidigare accepterat att Banco behövt tid på sig för att lösa problemet på ett bra sätt. Men FI borde förstås ändå ha informerat allmänheten på ett mer neutralt sätt redan i våras. Nu skapas istället en ”skandal” som möjligen räddar julfriden för någon feg jurist men inte hjälper andelsägarna. Fast genom att först utåt sett acceptera situationen i 11 månader och sedan plötsligt utdela en varning har FI underkänt hur FI själv har hanterat ärendet.