Igår blev jag aktiespekulant igen

Igår köpte jag aktier i Ericsson för 13 kronor styck. Och jag var inte ensam, damen bakom mig i kön gjorde samma sak. Båda tror vi att det kommer bättre tider för det börsbolag som för ett par år sedan var Sveriges stolthet.

Faktiskt var det första gången på drygt tio år som jag har köpt aktier på Stockholmsbörsen. Jag har bläddrat i gamla pärmar och hittat att jag våren 1992 köpte aktier i Handelsbanken, Ratos och SEB. Alla tre föll ytterligare det närmaste året, men därefter steg de rejält.

De senaste tio åren har jag istället sålt aktier, när jag tyckt att de stigit för mycket eller när jag behövt pengar. 1994 köpte jag dock aktier från staten när Assidomän och Pharmacia såldes ut, men jag tog snart hem vinsterna.

Tre argument

”Men varför då, du missade ju hela uppgången under andra halvan av 1990-talet?” undrar du kanske, kära läsare. Jo, visst kunde jag kanske ha tjänat mer om jag hade köpt istället för att sälja.

Men för det första hade jag upplevt rasen 1990 och 1992 och visste hur snabbt en aktiekurs kan halveras. Jag lärde mig då att bara köpa aktier om de är billiga – så billiga att det finns goda odds att aktiekursen dubblas.

För det andra har min fru och jag lånat för att köpa hus, så vi sparar enklast och säkrast genom att betala igen lånen (avkastningen är den ränta vi slipper betala). Dessutom har jag genom åren flera gånger skrivit om hur riskabelt det är att spekulera i aktier med lånade pengar (den som köper aktier istället för att amortera gör det, strikt ekonomiskt sett, med lånade pengar) och jag försöker leva som jag lär.

Mitt tredje argumentet är att mina möjligheter att få jobb och inkomst påverkas av börsutvecklingen (för två år sedan var det mycket större efterfrågan på ekonomijournalister än idag), så det är onödigt att öka min privata exponering mot börsen genom att även vara aktiespekulant i stor skala. Därför har jag istället minskat risktagandet när aktiekurserna stått högt.

Skattekredit och sentimental

Dock har jag fortfarande kvar en del aktier som jag köpte för 10-15 år sedan. Dels av skatteskäl (orealiserade reavinster ger en skattekredit som ger extra avkastning, plus att jag hoppas på en upprepning av skattesänkningen 1994), dels av sentimentala skäl (jag är född i Uppsala, så de allra första aktier jag köpte var Pharmacia).

”Fonder då, du sparar väl i fonder?” Nej, ungefär samma resonemang gäller fonder. Jag sålde allt mitt fondsparande i juni 1990 när jag köpte min första egna bostad. Och året efter blev jag ansvarig för fondbevakningen i tidningen Affärsvärlden och bestämde mig för att behålla mitt oberoende genom att aldrig spara i fonder. Först hösten 2000 då PPM startade blev jag tvungen att välja fonder (portfölj 6 i Morningstars PPM-test).

Ett riktigt bra köpläge

För två månader sedan skrev jag krönikan ”Ericsson plötsligt köpvärd aktie”. Då var aktiekursen 26 kronor och jag påstod att ”Sett över de närmaste 5 åren tycker jag det verkar troligt att den som köpt aktier i Ericsson den här veckan kommer att få en avkastning som överträffar både en genomsnittlig IT-fond och en genomsnittlig globalfond.” Istället har aktiekursen halverats ännu en gång. Visst kan jag ha fel, men min gamla ”instinkt” från 1992 säger mig att 13 kronor är ett riktigt bra köpläge.

Efter den senaste månadens nedgång finns, tycker jag, för första gången på tio år frestande hög sannolikhet att dubbla insatsen genom att spekulera i aktier. Och det handlar inte bara om Ericsson som enskild aktie. Nej, pusselbitarna har börjat falla på plats för ett riktigt bra köpläge när det gäller många typer av aktier.

Börsnedgången under juni är lika brant som i september förra året. Men skillnaden är att då fanns två bra anledningar, konjunkturnedgången och terrorattackerna i USA. Nu i juni har det vad jag sett inte kommit några nyheter alls som motiverar att världsindex har fallit 16 procent på en månad – motsvarande två års förväntad avkastning. Bokföringsfusket hos Worldcom (som avslöjades i tisdag kväll) var stort i kronor räknat, men aktien hade redan fallit 99 procent från toppen.

Fallande dollar och besvikelse

Och alla aktiemarknader har följts åt nedåt, till skillnad från tidigare i år då aktier i Asien, Japan och Östeuropa klarade att gå mot strömmen. Jag tror inte att den likformiga nedgången i första hand beror på ändringar i investerarnas tro om den framtida konjunktur- eller vinstutvecklingen.

Istället är fallande dollar den direkta orsaken till nästan halva nedgången. Amerikanska placerare, som dominerar den globala aktiemarknaden, har därför upplevt en betydligt mindre nedgång i år. Sedan årsskiftet har dollarkursen gått ned från 10,57 till 9,21 vilket betyder att världsindex i dollar ”bara” har backat 11 procent medan världsindex omräknat i kronor har fallit 23 procent. Enbart den senaste månaden har dollarkursen backat 7 procent.

Andra halvan av nedgången i juni tror jag beror på besvikelse, på insikten att aktier har varit alltför dyra tidigare, att börsföretagens vinster både har varit och kommer att vara för låga i förhållande till aktiekurserna tidigare i år. Förut var förhoppningarna om vinsttillväxt orealistiska, men allt fler inser att börsföretagens vinster i längden inte kan stiga mer än BNP-tillväxt plus inflation.

Köpa billiga och sälja dyra

Det som lockar till köp nu är att 16 procent nedgång på en månad motsvarar två års ”rimlig avkastning”. Och världsindex räknat i dollar är nu på samma nivå som för fem år sedan, trots att börsföretagen rimligen i snitt är starkare nu än 1997.

Därmed inte sagt att just den här veckan kommer att visa sig vara årslägsta. Dollarkursen kan mycket väl fortsätta att återvända till det historiska snittet kring 8 kronor och världens börser kan mycket väl överreagera nedåt, precis som de gjorde uppåt för två år sedan. Men det är fåfängt att försöka pricka toppar eller bottnar exakt, det väsentliga för att få hög avkastning är att lyckas köpa när aktier är billiga och sälja när de är dyra.

Aktiespekulant igen

Avgörande för mig är att det är alltför frestande att ”spela på börsen lite, som i gamla tider” nu när oddsen är tillräckligt goda. Så i går blev jag alltså aktiespekulant igen, precis som under de första åren på Affärsvärlden.

Fast någon storsatsning på Ericsson är det inte, jag har inte glömt fördelarna med riskspridning. Precis som förr i tiden investerar jag maximalt 10.000 kronor i en aktie, vilket den här gången blev 600 aktier. Om kursen dubblas ger de en tillräcklig vinst för att köpa något kul. Men min fru och jag sparar fortfarande tre gånger så mycket varje år genom att amortera.