De tullhöjningar som aviserades den 2 april innebär, om de bibehålls, en självförvållad ekonomisk katastrof för USA.
Vi har ännu inte publicerat en fullständig analys, men vi kommer troligen att sänka vår prognos för BNP-tillväxten i USA för 2025 och 2026. Den uppåtgående effekten på inflationen kommer troligen att vara av samma storleksordning. Men effekterna på inflationen och penningpolitiken är i hög grad beroende av andra faktorer.
Recessionsrisken i USA har stigit. Men en recession kan vara en rent kortsiktig smärta. Om tullhöjningarna bibehålls kommer de att permanent minska USA:s reala bruttonationalprodukt, och därmed den reala levnadsstandarden för den genomsnittlige amerikanen.
De aviserade tullarna överstiger vida vad vi hade räknat med i vår senast publicerade ekonomiska prognos. Naturligtvis är det bara de tullar som blir kvar som verkligen spelar någon roll. Men - i motsats till vad vi såg med Kanada och Mexiko för en månad sedan - ser vi få skäl att förvänta oss en snabb lindring av dessa tullhöjningar. De kan kanske minskas en aning, men det finns ingen tydlig väg till att ta bort huvuddelen av dem.
Tidigare hade vi sett tullhot som ett medel för att driva igenom olika geopolitiska mål, vilket också var fallet under den första Trump-administrationen. De första månaderna av den andra Trump-administrationen verkade överensstämma med detta - tullar infördes mot Kanada och Mexiko under några dagar, men upphävdes sedan snabbt efter eftergifter kring gränssäkerhet och andra frågor.
Men den 2 april var president Donald Trumps retorik rent merkantilistisk. Presidenten är fast besluten att använda tullar för att minska USA:s handelsunderskott och därmed återuppliva USA:s dominans inom tillverkningsindustrin till dess historiska höjder. Som presidenten påminde oss om har han haft denna vision sedan 1980-talet. Till skillnad från den första Trump-administrationen är han nu omgiven av personal som böjer sig för denna vision. Därför tror vi nu att tullarna är här för lång tid framöver.
De tullar som presenterades den 2 april, i kombination med andra tillkännagivanden nyligen, skulle kunna innebära en ökning av den genomsnittliga tullsatsen med cirka 25%. Det skulle innebära att den genomsnittliga tullsatsen i USA skulle uppgå till cirka 27%, den högsta på över 100 år.
Effekterna på inflationen och penningpolitiken, liksom effekterna på BNP på kort sikt (till skillnad från BNP på lång sikt), beror på en rad andra faktorer.
Kommer tullintäkterna nämligen att återanvändas i form av skattesänkningar? Detta skulle inte mildra de negativa effekterna på den ekonomiska effektiviteten (och därmed BNP på lång sikt), men det skulle minska effekten på efterfrågesidan och därmed minska risken för recession.
Osäkerheten bland företag och konsumenter har nått en rekordnivå, vilket kommer att tynga konsumtionen oberoende av tullarnas direkta effekter. På grund av detta kan minskningen i efterfrågan faktiskt överstiga störningen i utbudet (på kort sikt), vilket gör tullchocken mer recessions- än inflationsdrivande.
Om å andra sidan alla tullintäkter används för nya skattesänkningar skulle detta vara mycket mer inflationsdrivande, eftersom efterfrågesidan i ekonomin skulle få bättre stöd.
När det gäller penningpolitiken skulle tullhöjningar utan ytterligare skattesänkningar, och med osäkerhet som hämmar konsumtionen, kräva fler räntesänkningar jämfört med grundscenariot. Men om tullchocken är mer inflationsdrivande kan Fed tvingas att avvakta med räntesänkningar under en längre period.
Författaren eller författarna äger inga aktier i de värdepapper som nämns i denna artikel. Läs mer om Morningstars redaktionella policy.
