Förra veckan publicerade Wall Street Journal en artikel som heter "I Came to Kill the Banks". Meme-stock traders find a new passion. Artikeln profilerade icke-professionella investerare som har köpt säljoptioner på regionala bankaktier för att dra nytta av deras nedgångar och som sedan marknadsför sina affärer på investeringsforum.
Reportern, Gunjan Banerji, skriver efter att en bank öppnat lägre:
"I hans Discord-chattrum firade handlare och utbytte skärmdumpar av vinnande trades eller memes av Leonardo DiCaprio från 'The Wolf of Wall Street' och Steve Carrell från 'The Big Short'."
Skrämda av aktiens tapp tog insättare ut nästan 10% av bankens tillgångar.
Kappan i vinden
Jag fann den historien... underhållande. I januari 2021, när enligt det rådande narrativet (faktan är grumligare) vardagliga investerare hade "pressat" hedgefonder som hade shortat GameStop [GME], ställde jag mig på institutionernas sida. Allmänheten hade gjort en tillfällig seger, hävdade jag, men hedgefonder skulle sannolikt njuta av det "sista skrattet", eftersom GameStops värdering var ohållbar.
Till min förvåning genererade den artikeln den grövsta responsen jag hittills har fått. Hur kunde jag ställa mig på hedgefondernas sida? De var självklart onda, för genom att korta GameStop försökte de blomstra från företagets misär. Hedgefondförvaltare är gamar.
Hur saker och ting har förändrats! För två år sedan hade chattrumsinvesterare haranerat mig om det onda med blankning. Nu, enligt WSJ:s artikel, har chattrumsinvesterare hyllat inte bara förlusterna av regionala bankaktier, utan också möjligheten att dessa företag kan gå i konkurs. Sån ironi!
Ett etiskt ramverk
Detta ledde till att jag ställde mig frågan: Vad är en acceptabel investeringsetik?
Jag syftar inte på den för närvarande rasande debatten om investeringar i miljö, sociala och ägarstyrningsfrågor. Den tvisten är en delmängd av den bredare frågan om tillåtet investerarbeteende.
Jag syftar snarare på de etiska principer som gäller för olika investerartyper, som bedriver olika investeringsaktiviteter, av olika anledningar, med olika nivåer av kommunikation.
Ja, den meningen var bedrövligt suddig. Följande tabell visar vad jag menar.
De två investerartyperna är privata investerare och professionella. De normer som styr deras handlingar skiljer sig nödvändigtvis åt, och det är kraftigt. Till exempel, medan privata investerare fritt kan köpa aktier av rent egenintresse, och köpa aktier i hopp om att deras affärer kommer att öka aktiens pris, kan fondförvaltare inte göra det. Det skulle bryta mot deras förtroendeplikt.
Investeringsaktiviteter består av att köpa, undvika och korta. Den första och tredje är uppenbara. Mellanvalet sker vanligtvis genom exkluderingar, som med de som exempelvis avstår från att investera i alkohol- och tobaksföretag.
De tre skälen att investera är för ekonomisk vinning, för att implementera preferenser eller för det tidigare nämnda syftet med egenintresse. Det typiska tillvägagångssättet är naturligtvis ekonomisk vinst. Preferenser är ortogonala mot vinstmotiv. De kan i slutändan öka portföljens avkastning, inte ha någon effekt, eller till och med minska den. Preferensinvesterare hoppas på det förra men accepterar möjligheten för det senare.
Slutligen kan aktieägare antingen investera privat, utan att ha för avsikt att påverka andra, eller så kan de offentligt kommunicera sina beslut.
Professionella mot privata investerare
Jag kommer bara kort att ta upp situationen för professionella investerare, vars agerande styrs av tillsynsmyndigheter. De kan teoretiskt köpa, undvika och korta. (Institutionella mandat förbjuder ofta kortpositioner, men sådana begränsningar representerar investeringsbeslut snarare än etiska val.) Förtroendeplikt kräver att professionella investerare enbart agerar i sina kunders bästa. Slutligen, även om de flesta offentliggör sina innehav, främjar de sällan dessa beslut. Därför är skillnaden mellan privat och offentlig kommunikation vanligtvis omtvistad.
De etiska gränserna för privata investerare är mycket mindre tydliga. I själva verket, bortsett från det välkända brottet insiderhandel, är det svårt att veta om sådana gränser överhuvudtaget finns.
Privatinvesterare som köper eller undviker värdepapper utgör inga svårigheter. Om de fattar dessa beslut för ekonomisk vinning, personliga preferenser eller egenintresse är oväsentligt. Ingen förnekar allmänheten dessa rättigheter. Såvitt jag vet finns det inte heller några seriösa ansträngningar för att stävja investeringsdiskussioner på internetforum.
Är högljudda blankare ett problem?
Det potentiella problemet kommer med blankning. Jag kommer att lägga de allmänna attackerna mot blankning åt sidan. Även om jag förstår att en del som klagade över hedgefonders missgärningar 2021 är lika upprörda över dagens attacker mot bankaktier, men faktum kvarstår att många sådana invändningar kommer av bekvämlighet snarare än av princip.
Dessutom är forskare i allmänhet överens om att blankning gör finansmarknaderna mer effektiva. Utan blankning kan investerare inte aktivt "satsa mot" värdepapper på samma sätt som de aktivt kan satsa för dem genom att lägga köporder. Marknaden skulle vara asymmetrisk.
Inte heller ser jag en kontrovers med privat blankning. Förutsatt att man accepterar att det borde vara tillåtet, kan strategin naturligtvis användas för ekonomisk vinning. Att anta personliga preferenser är också bra. De som avskyr "woke" företag kan till exempel investera enligt deras övertygelse, liksom deras politiska motsatser. Om sådana affärer visar sig kontraproduktiva, så är det så. Endast utomstående har förtroendeuppdrag. Med sina egna pengar får folket göra vad de vill.
Men att shorta offentligt, och därigenom uppmuntra andra att skada företagets aktier, eller kanske till och med förstöra dess verksamhet, kan tänkas vara ett steg för långt. Kanske kan den taktiken motiveras för dem som uttrycker preferenser, eftersom det skulle vara en gemensam bojkott. Men det är inte självklart, åtminstone för mig, att samverkan i försöket att slå ner en akties pris bör tolereras.
(För att vara säker kan man framföra ett liknande argument mot samordnade chattforums ansträngningar för att höja aktiekurserna. När allt kommer omkring skadar artificiellt uppblåsta aktiekurser marknadens effektivitet lika mycket som artificiellt nedtryckta. De två fallen är dock inte identiska. Med överhypade aktier, är den främsta faran för investerare när prisbubblan spricker. Men med aktier som har straffats med blankare kan konkurser uppstå. Den sociala skadan är större.)
Slutsats
Professionella investerare har stora möjligheter att synda (och möter många regler som syftar till att hindra dem från att göra det). Utan tvekan kan deras investeringspraxis vara oetisk.
Privata investerare står inför mycket färre potentiella faror. En möjlighet kan dock vara den internetbaserade metoden att samarbeta för att skada en akties pris. Att tillåta blankning verkar vara en allmän nytta genom att förbättra marknadens effektivitet. Men, mig veterligen, finns det inga bevis för att samhället gynnas av tillfällen då blankning bedrivs kollektivt. Det kan till och med vara skadligt.
Författaren eller författarna äger inte aktier i några värdepapper som nämns i denna artikel. John Rekenthaler är director of research på Morningstar. Denna artikel publicerades ursprungligen upp på Morningstar.com och har reproducerats och redigerats här för en svensk publik.
