31 oktober lanserade Morningstar en ny fondkategori för räntefonder som placerar i svenska kronor och tar hög risk. 25 fonder har flyttats dit, plus 31 andelsklasser som hör till euro-fonder men har valutasäkring till svenska kronor.
De flesta svenska fonder i den nya kategorin ”SEK obligationer, högrisk” kommer från kategorin ”SEK obligationer, företag”. Syftet med förändringen är främst att hjälpa investerare att hitta fonder med den risknivå som passar deras sparande. Den branta värdeminskningen under mars 2020, då många svenska räntefonder backade mer än 10 procent och därmed i snitt tappade hela värdeökningen de föregående fem åren, gjorde många fondsparare upprörda och visade att informationen behöver bli bättre.
Sedan dess har riktlinjerna för information skärpts av Fondbolagens Förening och från årsskiftet måste räntefonder berätta om risktagandet i portföljen med ett mått som kallas ”spreadexponering”. Flera förvaltare har ändrat beskrivningen av sina räntefonder från att de främst investerar i ”investment grade” till att de följer en strategi som i USA kallas ”cross-over” vilket betyder att ungefär hälften av innehaven är i obligationer med högre kreditrisk.
Blandar hög och låg risk
Enklast för investerarna vore om alla förvaltare av företagsobligationsfonder tydligt valde väg: antingen enbart trygga obligationer med en risk som motsvarar ”investment grade”, eller fokus på att hitta rätt bland de mer riskabla företagen vars obligationer brukar kallas ”high yield” på engelska och ”skräpobligationer” på svenska. Men de flesta förvaltare blandar innehav med hög och låg kreditrisk, kanske för att en mix gör det lättare att skapa den kombination som investerarna önskar: dels innehav med hög förväntad avkastning, dels trygga obligationerna som är lätta att sälja när investerare snabbt vill ta ut pengar ur fonden.
Och då räcker det inte att titta på hur hög %-andel av fondernas portföljer som förvaltarna klassar som ”high yield”. En fond som äger blandningen 60% med rating AA (nästan lika säkert som svenska statspapper) och 40% BB (high yield med hög kvalitet, strax under gränsen till ”investment grade”) ger troligen ge lägre genomsnittlig risk än en annan fond som äger 80% BBB (lägsta nivån ”investment grade”) och 20% CCC (stor risk för konkurs), fastän en enkel summering säger att den första fonden äger dubbelt så mycket ”high yield”.
Ett extra problem med utvärderingen av kreditrisk i Sverige är att en minoritet av företagsobligationer utgivna av företag med hög kreditrisk faktiskt har officiella kreditbetyg från oberoende utvärderade som Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch (eller Morningstar, som ger kreditbetyg via dotterbolaget DBRS). Därför gör fondförvaltarna egna uppskattningar av kreditkvaliteten på innehaven deras fonder investerar i. Uppskattningarna görs ofta baserat på aktuella marknadsräntor, vilket är rimligt eftersom krediter med samma officella kreditbetyg brukar ge ungefär samma ränta. Men dessa hembakta betyg tenderar rimligen att bli optimistiska, eftersom förvaltarna köper värdepapper utgivna av företag de tror på.
Ytterligare ett problem är att det sker väldigt lite handel i många emissioner av företagsobligationer, eftersom de ofta säljs till ett fåtal stora investerare som normalt behåller innehaven till förfall. Och när faktisk handel sällan sker kommer de marknadsvärden som används för att beräkna andelskurser och andra nyckeltal ofta att vara uppskattningar baserat på hur liknande värdepapper prissätts. Negativa nyheter som gäller ett specifikt företag behöver därmed inte påverka det uppskattade marknadsvärde som fondbolag använder. Och det gör att den beräknade marknadsränta som innehavet ger inte heller uppdateras, vilket i sin tur betyder att det uppskattade kreditbetyget inte ändras.
Tillsammans gör bristen på kreditbetyg och bristen på handel att det är svårt att avgöra hur stor kreditrisk som räntefondernas innehav ger. Och detta har även gjort det svårare att avgöra vilka räntefonder som ska flyttas till den nya kategorin ”SEK obligationer, högrisk”.
Stresstest mars 2020
Men den kraftiga värdeminskningen under mars 2020 gav ett tydligt ”stresstest” av räntefonderna. Dessutom föll marknaden även fjärde kvartalet 2018, vilket tillsammans gör att värdeutvecklingen de senaste tre åren ger en bra bild av hur mycket risk som förvaltarna har tagit och gör deras prestationer jämförbara. Räntefonder som föll 10 procent eller mer i värde i början av det här året förtjänar helt klart benämningen ”högrisk”, det är rimligen åtminstone en bred majoritet investerare överens om.
Dessutom har Morningstar redan sedan länge en mer detaljerad kategorisering av företagsobligationsfonder som placerar i andra valutor. Det gör att vi kan jämföra med hur fondernas i dessa kategorier reagerade på dåliga nyheter både fjärde kvartalet 2018 och först kvartalet 2020. Och för att det ska bli möjligt att inkludera andelsklasser i euro-fonder som är valutasäkrade till svenska kronor behöver kategoriseringen vara koordinerad.
Tillsammans gör ovanstående att Morningstar har placerat svenska räntefonder i den nya kategorin ”SEK obligationer, högrisk” som fondbolagen själva inte anser är högriskalternativ. Men det vore inte möjligt att göra en rättvis kategorisering som tar hänsyn till alla åsikter som finns hos fondbolagen. Dessutom är syftet med kategoriseringen inte att göra fondbolagen nöjda, utan att hjälpa investerare att hitta investeringar som passar deras behov och är jämförbara med varandra.
Två jämförelseindex
Vissa fonder befinner sig tyvärr nära gränsen mellan kategorierna ”SEK, obligationer företag” och ”SEK obligationer, högrisk”. Men detta kan fondbolagen själva åtgärda, genom att välja väg för förvaltningen: antingen enbart säkra företagsobligationer som passar investerare som önskar lågt risktagande, eller en portfölj med hög kreditrisk som passar investerare med längre tidshorisont och större risktålighet.
Ännu bättre vore om fondbranschen gemensamt tog kostnaden för att beräkna två heltäckande jämförelseindex: ett index för SEK Investment Grade och ett för SEK High Yield. Då skulle alternativen bli tydligare för investerarna och kategoriseringen kunde baseras på vilken grupp innehav som dominerar i räntefondernas portföljer.
