Vad är egentligen ett ”hållbart” sparande? Förvirring och missförstånd när det gäller fonder och andra pengaplaceringar som kallas ”hållbara” beror ofta på att problemen dels kan ses från två perspektiv, dels har två motsatta lösningar:
Moral eller risker?
Det första perspektivet är spararens egna värderingar och moral, som ofta innehåller åsikter om företagens produktion, till exempel tillverkning av vapen eller tobak. Människor känner ofta att de inte vill vara med och tjäna pengar på en verksamhet som de ogillar. Och religioner innehåller ofta regler för vad som är tillåtet att försörja sig på.
Det andra perspektivet är företagens faktiska hållbarhet, som beror på risken att skandaler gör att de förlorar sina kunder i framtiden. Företag behöver behålla bra relationer med anställda, kunder och resten av samhället, misslyckanden försämrar investeringens lönsamhet. Här görs idag en omfattande ESG-analys, ett begrepp som kommer av engelskans Environmental (miljö), Social (anställningsförhållanden) och Governance (företagsstyrning och risk för korruption). Fokus är på faktiska risker i verksamheten.
Två motsatta lösningar
Fondförvaltare och andra investerare kan välja två helt motsatta lösningar för att hantera frågor kring moral och ESG. Det ena huvudspåret är avstå från att vara ägare, ett negativt urval. Fonder med denna inriktning kallades förr ”etisk”, och numera även till exempel ”fossilfri” eller ”grön”. Fördelar med att inte vara med som ägare är att få ett mer rent samvete och slippa kritik (särskilt politiker verkar uppskatta att slippa ha ansvar för aktieägande i verksamheter som kritiseras). Fast effekten av negativt urval på samhället kan bli negativt, för hållbarhetsproblemen kan öka om företag enbart har samvetslösa ägare.
Det motsatta huvudspåret är att försöka övertyga företagsledningar om att förbättra sin verksamhet, vilket brukar kallas ”påverkan”, ”ansvarstagande” eller ”positivt urval”. Att ägare försöker förbättra företagens verksamhet i positiv riktning, med positivt urval, kan verka självklart bra. Men i praktiken har investerare även i grupp svårt att påverka börsföretagen, även i fall när de är bland de allra största ägarna. Svårigheterna beror bland annat på att det i första hand är politikerna som bestämmer de lagregler som avgör vilken verksamhet som är tillåten och lönsam. Dessutom har globaliseringen gjort att både konkurrenter, kunder och ägare går att hitta runt om i hela världen.
Aktier handlas dessutom nästan enbart i andra hand, vilket betyder att när en pensionssparare investerar via en aktiefond så betalas pengarna sällan till börsföretagen, utan ofta till en annan pensionssparare. Börsföretagen är tvärtom normalt tillräckligt lönsamma för att betala utdelningar till sina ägare. Obligationer är däremot lån till företagen och har en begränsad löptid, vilket betyder att ägarna kan välja att inte fortsätta finansiera företaget. Fast globalt finns många miljoner andra potentiella ägare, så om den förväntade lönsamheten är positiv kommer börsföretagen att hitta finansiering.
Kunderna har mer makt
Både aktier och obligationer behöver dessutom egentligen bara ett fåtal köpare. Det normala är faktiskt att mer än 99 procent av alla investerare inte äger en viss aktie eller obligation. Så företagen behöver bara hitta en liten grupp investerare för att få tillräcklig finansiering, vilket gör att de inte behöver bry sig om vad grupper av pensionssparare tycker. Företag är däremot ofta väldigt känsliga för risken att bli bojkottade eller att få värdet på sitt varumärkes skadat, så människor är betydligt viktigare för företag i sin roll som kunder. För att bidra till ett hållbart samhälle är det därför troligen betydligt viktigare att vara en medveten konsument och att göra sin röst hörd som kund, än att lägga tid på att välja mellan olika typer av ”hållbart” sparande.
