Fredag 31 januari kom tingsrättens dom i åtalet mot de fyra i Allras ledning. När jag läste om frikännandet orkade jag först inte tänka på vad tingsrättens dom innebär. För om domen står sig i hovrätten skulle det betyda att jag aldrig mer kan skriva positivt om en svensk fond som tillhör ett litet fondbolag. Risken för trolöshet skulle bli för stor.
OK enligt tingsrätten
Först en kort summering av Allra-rättegången: Åklagaren hade valt ut det som mest uppenbart verkade vara brott mot fondlagens krav i paragraf 1 att förvalta uteslutande i andelsägarnas gemensamma intresse, och därmed trolöshet mot huvudman. Trots att fondförvaltare normalt köper värdepapper direkt på marknaden eller av storbanker, inte via mellanhänder som Oak Capital, är det bevisat att Oak Capital 2012 köpte värdepapper för ungefär 260 miljoner kronor och sålde dem vidare för ungefär 430 miljoner till PPM-fonder som förvaltades av Svensk Fondservice (företaget som senare fick dåligt rykte och bytte namn till Allra). Det är också bevisat att arvodet på 170 miljoner var villkorad i avtal som sa att Allra-grundarna skulle få sälja aktier i Svensk Fondservice till Oak Capital för 100 miljoner kronor, vilket enligt åtalet är en muta. Avtalen innehåller dessutom formuleringar som visar att de försökte dölja arvodet och var medvetna om risker att affärerna om de upptäcktes skulle orsaka sanktionsavgifter och skadestånd.
Pensionsmyndigheten säger att en jämförelse med liknande tjänster visar att 0,5 miljoner kronor är max vad upphandlingen av värdepappren borde ha kostat. Därför har myndigheten krävt att PPM-spararna ska få skadestånd som inklusive ränta med nuvarande växelkurs motsvarar 225 miljoner kronor.
Men inget brott är bevisat, enligt Stockholms tingsrätt. ”Tingsrätten har funnit att det inte är bevisat att arvodet var för högt i förhållande till värdepappersköpets art och omfattning”, skriver tingsrätten i domen. 170 miljoner kronor betalt till en för PPM-spararna helt onödig mellanhand är alltså OK.
Massor av nya Oak Capital
Om tingsrättens dom står sig i hovrätten och Allras ledning inte heller senare blir fälld för något liknande brott, då betyder det fritt fram för andra fondförvaltare att göra motsvarande transaktion. Ingen, varken Pensionsmyndigheten eller någon annan, kommer rimligen i framtiden polisanmäla liknande mjölkningar av fonder, för redan efter tingsrättens dom är advokatkostnaderna som Pensionsmyndighet måste betala sammanlagt 30 miljoner kronor.
Och även Ekobrottsmyndigheten ger rimligen upp, för Oak Capital var deras bästa exempel på trolöshet. Den omvända logiken hos ekonomisk brottslighet gör att det är tillåtet att göra dåliga affärer, det är därför svårt för åklagaren att bevisa lagbrott (mer om detta i ”Var försiktig, eller skyll dig själv”).
Signalen redan nu är tydlig: Inte ens 170 miljoner extra betalt är för mycket, kör på, mjölka era fonder på extra cash så mycket ni har lust. Fondsparare kan inte längre förvänta sig att fondförvaltare ska bli avskräckta av att dömas för trolöshet mot huvudman, eller av fondlagens krav att fonder ska förvaltas för andelsägarnas gemensamma bästa. Tvärtom är det nu väldigt frestande för förvaltare och fondbolag att sko sig extra. Och massor av nya mellanhänder ser förstås den nya chansen, att kontakta fondernas förvaltare och erbjuda enorma extra inkomster från affärsförslag som liknar det Oak Capital erbjöd 2012.
Förtroendet försvinner
De flesta fondförvaltare jag träffat upplever jag som ovanligt hederliga och noga med att följa alla regler. Precis som i resten av verkligheten är nästan alla förvaltare schyssta människor, inte tjuvar.
Fast för vanliga svenska fondsparare spelar detta inte så stor roll, eftersom förvaltarna är anonyma tjänstemän de aldrig har träffat. Varför lita på dem, när de uppenbarligen kan plocka ut 170 miljoner kronor extra utan att det ens är olagligt? Förtroende är nyckeln till det mesta i finansbranschen, om du inte litar på motparten så blir det ingen affär. Och varför lita på någon som inte riskerar straff?
Ett svar är att många av fondförvaltarna fortfarande riskerar att förlora jobbet, för även om förvaltaren inte riskerat att bli dömd så verkar det ändå troligt att fondbolagens ägare vill försöka behålla sina kunder och därför kommer att avskeda förvaltare som upptäcks ha tjänat extra pengar genom affärer vid sidan om. Stor bank och försäkringsbolag som vårdar sitt varumärke vill rimligen försöka hindra skandaler, så de har nu fått extra anledning att anställa fler som arbetar med ”riskkontroll” (branschens namn på avdelningen som ska stoppa svindlare och tjuvar).
Sälj dina hedgefonder
Men har förvaltaren tjänat 170 miljoner kanske det spelar liten roll att förlora jobbet? Anledningen för kunden att känna förtroende försvinner. Särskilt stor är risken rimligen att kunderna blir blåsta om de investerar i hedgefonder och andra fonder med stora frihetsgrader i förvaltningen. Så sälj fonder med innehav du inte förstår, håll dig till rena aktiefonder och räntefonder där även en amatör kan se i listan med innehav att inga konstiga derivat ingår.
Argumenten stärks mot nya små fondbolag där ägarna fokuserar på att få in kunder med aggressiv marknadsföring och telefonsäljare, snarare än via överlägsna förvaltningsresultat. Kanske är du bättre skyddad om fondbolaget ägs av förvaltare med en lång framgångsrik karriär, som borde bry sig mer om sitt eftermäle än om pengar. Men svårigheten att känna förtroende liknar problemet när en förvaltare vill öka förtroendet genom att påstå att han eller hon har investerat mycket av egna pengar i fonden: Hur kollar du att det faktiskt är sant att förvaltares eget sparande finns i fonden?
Hoppas på hovrätten
Varför ska en privatperson lita på fristående fondbolag över huvud taget? Om PPM-spararna med Pensionsmyndigheten i ryggen inte lyckas få tillbaka en enda krona av de 170 miljoner kronor som Oak Capital tog betalt, vem skyddar då en vanlig småsparare?
För den svenska fondbranschen återstår att hoppas att hovrätten tar hjälp av mer sakkunskap. Eller att åklagaren lyckas bättre med att nå fällande domar när det gäller till exempel anklagelserna att 138 miljoner togs ur Allra-fonder 2015 via DS Platforms på Malta, eller de extra kostnader på 195 miljoner för fondspararna som uppstod i Allras dotterbolag i Dubai 2015 och 2016.
