På 1990-talet var nästan allt svenskt fondsparande direktägda fondandelar, alltså att kunden satte in pengar direkt på fondens bankgiro och blev registrerad i andelsägarregistret. Undantaget var kapitalförsäkringar och pensionsförsäkringar, som gav skattefördelar men kostade extra.
Men med början för tjugo år sedan har olika typer av mellanhänder dominerat allt mer. PPM, stora insättningar i tjänstepensionsförsäkringar, fondmäklare som Avanza och Nordnet, samt sedan 2012 investeringssparkontot (ISK) har tillsammans gjort att andelen av fondsparandet som är direktägt har minskat brant – från 77 procent av allt fondsparande för tjugo år sedan ned till 25 procent idag. Och idag är det främst företag som äger fondandelar direkt hos fondbolagen, medan privatpersoner normalt sparar via mellanhänder.
Paradoxer
Här finns flera paradoxer: Den första gäller priset som kunderna betalar till fondbolaget. För 25 år sedan gällde de officiella fondavgifterna faktiskt nästan allt fondsparande. Men idag får fondbolagen bara fullt betalt för ungefär 10 procent av förvaltat kapital. För resten tvingas de antingen ge rabatter till kunderna (PPM, institutioner, rika privatpersoner) eller dela med sig provisioner till mellanhänder (försäkringsbolag, fondmäklare, banker).
Ändå är fullt betalande småsparare ofta olönsamma för fondbolagen, trots att de betalar högre %-avgift än alla andra, medan stora investerare ofta är extremt lönsamma trots att de får rabatt. Förklaringen är att i kronor räknat betalar de små en bråkdel för i princip samma tjänst, medan kostnaderna för att administrera en kund och skicka ut information är densamma oavsett hur mycket pengar de investerat.
Fondbolagen har alltså inte velat ha de minsta kunderna som direktkunder, trots att de flesta fonder officiellt är öppna för små belopp och stora kunder får officiellt ingen rabatt. Fast detta har visat sig vara ett kortsiktigt tänkande, för de senaste åren har mellanhänderna krävt allt större andel av fondbolagens intäkter, och kunnat göra det eftersom de ägt kontakten med kunderna. Fondbolagen har vare sig namn, personnummer eller adress till alla de som sparar via PPM, pensionsförsäkringar eller fondmäklare. Makten över kunden finns hos mellanhanden, om inte fondbolaget har presterat väldigt bra och därmed har ett väldigt starkt varumärke som kan locka med sig slutkunderna om avtalet med mellanhanden upphör.
ISK problem
ISK var fram till 2018 ett extra problem för fristående fondbolag, eftersom de som inte hör till en bank, försäkringsbolag eller annat värdepappersinstitut inte fick erbjuda ISK. Nu är detta tillåtet, men fortfarande ovanligt. Det är nämligen dyrt att bygga nya datasystem som både är moderna med till exempel inloggning via mobilt Bank-ID samt kan hantera ISK. Och ett litet antal direktkunder har skapat en ond cirkel: Fondbolagen har kunnat ha kvar en delvis manuell hantering med gammal teknik, som tillsammans med nya regelverk gjort att administration per kund blivit allt dyrare, vilket ytterligare minskat intresset att få direktkunder, och därför orsakat nedskärningar av marknadsföringen.
Ökat intresse
Nu verkar dock intresset ha ökat att använda en extern partner för hanteringen av direktägt fondsparande. Den tydligaste positiva effekten jag hittat är hos Spiltan Fonder, som för ett år sedan bytte till Fondabs tekniska lösning. Då hade Spiltan 4000 direktsparare, idag har antalet ökat till 5000 varav 700 har ISK-konto. Fast det verkar finnas en utbredd rädsla att bli ovän med mellanhänderna, alla fondbolag jag talat med om detta påpekar att de inte alls vill konkurrera med dem.
Nackdelen för kunden med direktägda fondandelar är främst att hanteringen kan bli krånglig om du sparar hos flera olika fondbolag. Valfriheten i förhållande till arbetsinsatsen blir rent praktiskt större med många olika fondbolags förvaltare på samma fondtorg. Framöver finns även en chans att mellanhänderna kan ge billigare fondsparande även till småsparare (se "Startskott för priskrig på fonder").
Men om det är ett enda fondbolag som du gillar bäst och du har det mesta av ditt fondsparande där, då finns tydliga fördelar med att äga fondandelarna direkt. Dels kan du få bättre information om dina fonder, eftersom fondförvaltarna har kontaktuppgifter. Dels behöver fondbolaget inte dela med sig av förvaltningsavgiften till en mellanhand, vilket normalt ökar lönsamheten och därmed tenderar att öka resurserna som satsas på själva förvaltningen.
Fast om du sparar väldigt små belopp, under 10.000 kronor per fond, då är det troligen en nackdel för fondbolaget att du är en direktkund. Fondmäklare har mer effektiv administration, och klarar att hantera små sparbelopp bättre än fondbolagen.
Xfondavgifter Xfondfakta Xfondmäklare
