April 1984 lanserade den dåvarande socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt det skattefria allemanssparandet, som ersatte de borgerliga skattefonderna. Under första året startade 17 allemansfonder och efter tre år passerade antalet fondkonton en miljon.
Men när skattefriheten togs bort efter knappt sju år, i december 1990, fanns sammanlagt bara 37,6 miljarder kronor i 38 allemansfonder. Sparbankernas fondbolag Robur hade störst marknadsandel, men bara 11,7 miljarder i sex allemansfonder. Varför fanns där inte mycket mer pengar?
Månadssparande
Förklaringen till att sparkapitalet inte växte mer var regeln att insättningar bara fick göras med månadssparande, först maximalt 800 kronor per månad och mot slutet 1200 kronor per månad. Det gjorde att max insatt kapital per person i december 1990 bara var 83.000 kronor.
Nu 35 år senare har det svenska fondsparandet vuxit sig drygt hundra gånger större, 4424 miljarder kronor vid kvartalsskiftet, men bara två fonder har kvar ”Allemansfond” i sitt namn. Efter en fusion av fem allemansfonder i april 2012 har Swedbank Robur bara kvar en enda, Allemansfond Komplett som per 31 mars innehöll 55 miljarder kronor och är den allra största svenskregistrerade fonden efter AP7 Aktiefond.
Huvudförklaringen till fondens storlek är dock fortsatt värdeökning. Med ränta på ränta har 1000 kronor som fanns i Roburs allemansfonder i början av 1991 vuxit till drygt 13.000 kronor idag. Det tycker nog den minoritet som låtit pengarna stanna kvar i 28 år är en fantastisk framgång.
Döda
Fast ur ett annat perspektiv är allemansfonderna helt döda. De första femton åren var de Sverigefonder som enbart investerade på Stockholmsbörsen, bland annat därför att den svenska valutaregleringen hindrade investeringar i utländska aktier. När specialreglerna helt försvann 1998 ändrade nästan alla sina placeringsregler för att även kunna köpa utländska aktier. Därmed blev det orättvist att jämföra deras avkastning och som kategori är ”allemansfonder” idag oanvändbar.
Totalt sett för storleken på fondsparandet i Sverige har fortsatt månadssparande varit avgörande. Insättningarna i fonder har nästan varje år varit större än uttagen brutto, vilket gjort att den samlade fondförmögenheten har vuxit snabbare än värdeökningen.
Dessutom har staten bidragit genom att starta PPM och arbetsgivarna genom att tillåta att tjänstepensionerna investeras i fonder. Detta är också ett regelbundet sparande av ganska små belopp varje år, som när spartiden blir lång med ränta på ränta växer till ett imponerande kapital.
Lång spartid och effekten av ränta på ränta är totalt sett helt avgörande för att bygga upp ett stort fondsparande. Och den största effekten av allemansfonderna var alltså att de lärde svenska folket att månadsspara, att även ett litet belopp insatt varje månad till slut efter 10-20 år ger ett rejält sparkapital.
Höjd skatt på ISK
Häpnadsväckande idag är hur liten effekt borttagandet av skattefriheten 1990 hade på hur stort kapital allemansfonderna förvaltade. Och skatten på ISK-sparande är en intressant nutida parallell. ISK infördes 2012 och hade extremt förmånlig beskattning de första fyra åren. 2016 dubblades skatten genom att ett tillägg på underlaget med 0,75 procentenheter per år och ett golv på 1,25 procentenheter. Trots höjd skatt har fondsparandet via ISK växt till 319 miljarder kronor vid årsskiftet.
En likhet med allemansfonderna är att ISK-sparandet de första åren skedde med stabilt hög avkastning, i snitt har aktiefonder stigit 10 procent per år de senaste fem åren. Detta gör att den nuvarande ISK-skatten, som 2019 är 0,45 procent av kapitalet, fortfarande framstår som väldigt låg.
Uppenbart är det därför frestande för regeringen att fortsätta höja beskattningen av ISK och kapitalförsäkringar, för när svenska folket väl har lärt sig att en sparform är bra, då är erfarenheten att månadssparandet fortsätter och att det mesta av pengarna stannar kvar många år till.
Xmånadssparande Xskatt Xspartid
