Intresset för hedgefonder var på topp efter börsraset 2008, men de senaste tre åren har deras avkastning varit oväntat svag. Extremt låga räntor gör att en portfölj hedgefonder fortfarande är lockande jämfört med räntesparande. Men svenska investerare som använt dem för riskspridning i en långsiktig portfölj är nog besvikna över årets resultat.
Utländska hedgefonder som säljs i Sverige har i snitt givit dubbelt så hög avkastning som de svenskregistrerade, vilket främst beror på att svenska kronan har försvagats. Hedgefonder som försöker skapa absolutavkastning i USA-dollar är vinnare, eftersom dollarn stigit 11 procent under årets första nio månader.
Även hedgefonder med tydlig exponering mot aktiemarknaden har klarat sig lite bättre. Ett tydligt mönster är att de som backade rejält 2008 och 2011 har stigit mer än snittet under 2014. Det gäller till exempel SEB Total-fonderna (som bytte namn häromåret, Total Expansiv hette till exempel tidigare Private Banking Portfölj Balanserad).
Brummer skrotar Futuris
Bland de svenska hedgefonderna med fondförmögenhet över 1 miljard kronor som håller sig neutrala till aktiemarknaden (korrelation nära noll eller negativ) är det bara Lynx som har lyckats åstadkomma en avkastning över tio procent. Och den största svenska hedgefonden Brummer Multi-Strategy som investerar i de flesta av gruppens övriga fonder har vuxit till 47 miljarder i förvaltat kapital, men bara stigit 2,1 procent under årets första nio månader.
Ett tydligt exempel på problemet är Futuris, som från starten år 1999 steg i snitt 18 procent per år fram till 2010. Men fonden föll 8 procent under 2012 och har därefter inte alls lyckats ta igen nedgången. Nyligen informerade Brummer & Partner om att Multi-Strategy kommer att sälja alla sina andelar per 30 september och då beslutade förvaltarna av Futuris att upphöra med förvaltningen.
Bakgrunden är att volymen kapital i hedgefonder globalt har fortsatt att öka brant, efter en svacka under finanskrisen 2008. Centralbankerna runt om i världen har pressat ned marknadsräntorna och många placerare har letat alternativ med låg risk som förväntas ge högre avkastning än statsobligationer. Mängden pengar som jagar felprissättningar verkar ha blivit för stor, hedgeförvaltarna misslyckas numera ofta att tjäna igen sina kostnader.
Allmänt sett är fördelen med hedgefonder att förvaltarna har större frihet att hitta extra avkastning genom att ta och balansera risker som normala investerare inte bryr sig om. Men den stora nackdelen är att deras avgifter är väldigt höga, internationellt ofta 2 procent av kapitalet i fast avgift och 20 procent av avkastningen utöver riskfria räntan i rörlig avgift. Strategier som bygger på stora mängder korta affärer ger dessutom höga transaktionskostnader. Och när konkurrensen hårdnar så lyckas majoriteten förvaltare inte längre leverera ett bra nettoresultat.
Beror på spartid
Det argument som återstår är att de ger riskspridning och att de äkta marknadsneutrala hedgefonderna ofta lyckas bäst under perioder då aktiemarknaden faller brant. För en spartid över 10 år ger en andel på upp till 20 procent av det totala sparandet i breda hedgefonder som Brummer Multi-Strategy ett positivt bidrag, genom att sänka andelen dåliga utfall utan att snittavkastningen påverkas särskilt mycket.
Om spartiden är 3-7 år och sparkapitalet är stort ger aktiemarknaden stor förlustrisk, så då tycker jag ett bra alternativ är att placera merparten av pengarna i hedgefonder. Kanske blir nettoresultatet efter avgifter då inte mer än 3-4 procent per år, men detta är ändå lite bättre än riskfria statsobligationer. Ett alternativ är företagsobligationer, men för att de ska ge mer än 3 procent per år netto efter avgifter krävs idag en inriktning på företag med hög kreditrisk, vilket gör placeringen nästan lika känslig för plötsliga negativa händelser som en aktiefond med samma geografiska inriktning.
För riktigt korta spartiden är en ofta avgörande nackdel med hedgefonder att många bara handlas en gång per månad och att affärerna ofta tar ett par veckor från anmälan till utbetalning. Det ger risk att behöva vänta uppåt 6 veckor på likvida medel, vilket stämmer dåligt med syftet med kortsiktigt sparande som ofta är en buffert för oväntade händelser.
