På 80- och 90-talet gav obligationsfonder ofta över 10 procent avkastning per år, men dagens räntor kring 2 procent gör att förvaltarna har betydligt svårare att göra rätt för sina avgifter. Sverige har dock starka statsfinanser, så det finns gott hopp att svenska kronan stärks, vilket skulle göra svenska räntefonder till ett bra alternativ.
Långa och korta
Grovt brukar man dela in räntefonder i två grupper. Långa räntefonder placerar pengarna i statsobligationer och andra räntepapper med fast ränta och löptid på i snitt minst ett år. Korta räntefonder kallas även penningmarknadsfonder och köper räntebärande vär
depapper med återstående löptid kortare än ett år.
Avkastningen hos räntefonder under ett kalenderår avgörs främst av två faktorer: marknadsräntorna vid årets början och hur dessa räntor ändras under året. Vid början av år 2010 var de korta räntorna nära noll och 5-åriga statsobligationer gav drygt 2,5 procent. Om ekonomi förbättras under året borde räntorna stiga, vilket är negativt för långa obligationer eftersom stigande marknadsräntor betyder att marknadsvärdet på en obligation med fast ränta minskar. Å andra sidan betyder förstås höjda räntor att avkastningen därefter blir högre.
Låga avgifter viktigast
Skillnaden i avkastning mellan olika räntefonder är mycket mindre än mellan olika aktiefonder, vilket gör att låga avgifter är mer avgörande för vilka räntefonder som ger bäst resultat. Det gäller särskilt nu när räntorna är så låga, för nu när bruttoräntorna sällan är över 3 procent är det väldigt svårt för en fondförvaltare att tjäna in de dyraste räntefondernas kostnader, uppåt 1 procent extra per år.
En granskning av historiska resultat visar att räntefonder med höga avgifter väldigt sällan överträffar de billiga räntefonderna. Men ändå finns stora belopp insatta i dyra räntefonder, eftersom bankerna helst säljer de fonder som ger störst vinst till banken. Viktigast för att lyckas bra med räntesparande är alltså att kräva att få fonder med låga avgifter. Vilka som är billigast hittar du via till exempel Morningstar.se.
Spegelbild av bolån
De tre huvudsakliga riskerna i räntefonder är en spegelbild av riskerna med bolån. Den risk som oftast diskuteras är ränterisken, som sagt att brant stigande marknadsräntor gör att värdet på räntepapper med fast ränta sjunker. Motsatt samband gäller för bolån, för om bolåneräntorna stiger brant så är låntagare som bundit sina räntor vinnare. Att slippa osäkerheten är en typ av försäkring, så därför kostar det normalt lite mer att få bundna bolån, men samma riskpremie gör att obligationsfonder i snitt ger högre avkastning. Långsiktigt räntesparande bör alltså ske i obligationsfonder, men det är förstås en stor fördel att börja spara i dessa vid en tidpunkt då långräntorna är höga.
Nästa problem är kreditrisken, att det kan hända något som gör att lånet aldrig betalas tillbaka. Bedragare lyckas ibland teckna lån på hus som de inte äger och det händer även av andra skäl att banken inte får tillbaka utlånat belopp. Den som sparar i räntefonder har samma position som banken, men de flesta räntefonder minimerar kreditrisken genom att välja säkra låntagare och köpa räntepapper från många utgivare.
Den tredje risken, valutarisken, är svårast att undkomma för alla valutor kan falla i värde. Bolån i utländsk valuta är ovanliga i Sverige eftersom vi har låga inhemska räntor, men i små länder som Island och Lettland har bolån ofta tecknats i euro, för att låntagarna skulle få lägre räntekostnader. Men om landets valuta försvagas mot euron så ökar skulden storlek ur det lokala perspektivet (jämfört med löner och husens marknadsvärde). Motsatt samband gäller för en svensk som köper räntefonder som placerar i euro, avkastningen blir högre om euron stiger jämfört med svenska kronan. Men alla som har investerat i svenska räntepapper förlorar köpkraft om svensk ekonomi går dåligt och kronan försvagas.
Många udda varianter
De senaste åren har fondbolagen lanserat allt fler udda varianter som köper räntepapper i andra länder. Den valutarisk som dessa räntefonder tar är inget som man får betalt för, så länge kronan på lång sikt håller sig kvar på samma nivå. Därför brukar de flesta rådgivare avråda från utlandsräntefonder. Men Sverige har å andra sidan en historia med flera devalveringar och försvagningar under perioden 1973 till 2001, plus att kronan även försvagades kraftigt under finanskrisen hösten 2008. För investerare som försöker nå en jämnare värdeutveckling genom en balanserad portfölj är det därför rimligt att ta med en global obligationsfond.
Det senaste året har dock flera fondbolag börjat erbjuda en variant på utlandsräntefonder där valutarisken har flyttats till svenska kronor genom terminsaffärer (”valutahedge”). Därmed är det bara förvaltarens skicklighet att välja rätt obligationer som avgör om avkastningen överträffar en räntefond som köper kron-obligationer.
Ytterligare varianter finns. Realräntefonder köper inflationsskyddade obligationer, vilket delvis skyddar mot ränterisk vid långsiktiga innehav. Företagsobligationsfonder satsar på obligationer med högre kreditrisk, vilket ger ökad avkastning under goda tider men var en nackdel under 2008. Ett annat sätt för fondbolagen att försöka övertyga kunder om att avkastningen kan bli hög är absolutavkastande förvaltning, där förvaltaren tar mer extrema positioner för att försöka tjäna på ändrade räntor.
Tyvärr lider dessa varianter av att avgifterna nästan alltid är betydligt högre än hos de billigaste svenska räntefonderna, vilket som sagt är en stor nackdel.
Högre inflation hotar
Svenska kronan är fortfarande svagare än innan finanskrisen. Riksbankens TCW-index som mäter ett vägt snitt av valutakurser (ett högre värde motsvarar en svagare krona) låg under 2007 och första halvåret 2008 stadigt mellan 122 och 126, men var som svagast i mars 2009 på 156 och har trots en förstärkning i somras legat kring 134 det senaste halvåret. Ändå är svensk ekonomi stark och experterna verkar hyfsat eniga om att kronan på sikt borde stärkas.
Om TCW återvänder från 134 till 122 betyder det att utländska värdepapper i snitt faller med 9 procent, så det kan visa sig vara en stor nackdel att placera i utlandsräntefonder, särskilt om spartiden är kort. Då ger dessutom dagens låga räntor en stor ränterisk om pengarna placeras i långa räntefonder.
Regeringar runt om i världen har dessutom försökt minska de negativa effekterna av finanskrisen 2008 genom att uppmuntra efterfrågan på varor och tjänster med hjälp av ökade statsutgifter och låga räntor, en politik som förr eller senare leder till överhettning och inflation. Länder som Kina och Brasilien har redan börjat strama åt och i takt med att fler sektorer rapporterar tillväxt och ökad framtidstro kommer räntorna att höjas även i Sverige. Den politiska stimulansen har varit så kraftig att den i vissa länder kan ge en plötslig ökning av inflationen, följt av dramatiskt högre räntor.
Vänta på köptillfälle
Om spartiden är längre än 2 år så minskar ränterisken i betydelse, eftersom investeraren är med under en stor del av löptiden och därmed hinner få en större del av räntorna. Men kvar finns problemet att dagens marknadsräntor är låga, för med räntor på 5-åriga statsobligationer just nu kring 2,5 procent per år är det svårt för förvaltaren att uppnå högre avkastning än så netto efter avgifter.
Min slutsats är att räntefonder främst är ett sätt att bevara kapitalet för sparare som har kort återstående spartid eller av andra skäl vill undvika risktagande. En vanlig förklaring till köp är att många fondförsäkringar inte erbjuder något annat alternativ än räntefonder för sparare som är oroliga för nedgång på aktiemarknaden och vill behålla ”torrt krut” i väntan på ett bra köptillfälle.
[denna artikel skrevs 2010-03-03 med rubriken "Se upp när inflationen tar fart" och publicerades i Legally Yours nummer 2/2010]
