Jag brukar förtydliga att valet av fonder egentligen är två helt separata val: (A) val av fondkategori, samt (B) val av förvaltare. Majoriteten av dem som valde PPM-fonder hösten 2000 misslyckades med val A och/eller val B.
En studie av Riksrevisionen, som var en del av underlaget vid tillsättandet av PPM-utredningen förra sommaren, visar att de aktiva PPM-spararna i snitt fått
sämre avkastning än ”icke-väljarna” i Premiesparfonden. Alltför många valde hösten 2000 kategorier som föll ovanligt kraftigt under börsraset 2001 och 2002, främst IT-fonder och Sverigefonder. De har dessutom lyckats dåligt med att välja förvaltare, fram till mars 2004 hade deras placeringar i närmare två tredjedelar av kategorierna för aktie-, bland- och generationsfonder givit sämre avkastning än genomsnittet för dessa fonder (”Premiepensions första år” RiR 2004:16 avsnitt 5.4.2). Bara bland räntefonderna har PPM-spararna i snitt gjort bra val av förvaltare.
Ett enda avgörande fel
Bilden blir ljusare om man tar hänsyn till att några av de mest populära PPM-förvaltarna (till exempel AMF och Didner & Gerge) har lyckats bra. Dessutom är det viktigt att påpeka att resultaten i Riksrevisionens rapport baseras på tidsperioden från hösten 2000 till mars 2004, då börsutvecklingen var extremt dålig under de första två åren. Alla de fondsparare som valde fondtyper och förvaltare som hade lyckats bra under börsuppgången i slutet av 1990-talet gjorde det rimligen med förhoppningen att uppgången skulle fortsätta. Därför gick en hög andel PPM-pengar till fonder med ovanligt stor risk och förvaltare som fokuserade på börsföretag med hög tillväxt. Det avgörande felet som majoriteten av svenska folket gjorde var alltså att tro på en fortsatt börsuppgång, och de misslyckade valen av kategorier och förvaltare är en följdeffekt av detta enda avgörande fel.
PPM-valet hösten 2000 är hur som helst ändå bara ett enstaka exempel och bevisar inte att det är omöjligt att lyckas välja rätt fonder. För varje år som går blir jag själv allt mer övertygad om att det går, men att det är lättare att peka ut duktiga förvaltare än att spå rätt bland länder och branscher. Det är naturligt. Val B handlar om att dra rätt slutsatser av förvaltarnas historiska resultat, medan val A är ett försök att spå framtiden.
Den grundläggande frågan, om det går att peka ut vinnarfonder, tycker jag är avgörande för PPM:s framtida utformning. Visst kan man ändå motivera PPM med att människor har olika attityd till risk och olika ekonomi, vilket ger ett behov av valfrihet. Men om det inte går att peka ut vinnarfonder, då borde PPM fokusera på att minimera kostnaderna för valfriheten.
Själv är jag mycket tveksam till att vanliga ”amatörer” kommer att lyckas bättre än genomsnittet på aktiemarknaden när det gäller val A. Men däremot tycker jag att det är uppenbart att det finns en god möjlighet att PPM kan lyckas hjälpa majoriteten med val B.
(1) Går det att välja rätt förvaltare?
I de länder som har längst erfarenhet av fondsparande, USA och England, finns det en hel yrkesgrupp som hjälper människor att välja rätt förvaltare. De använder väl beprövade metoder för att med hjälp av historiska resultat förutsäga vilka förvaltare som i framtiden kommer att lyckas bättre än genomsnittet. En del av metoderna är yrkeshemligheter, men det mesta är utvecklat i den akademiska världen och tillgängligt för alla.
Självklart går det inte att spå 100 procent rätt, men det räcker bra med att pricka in två tredjedelar vinnare. Min egen erfarenhet är dels att skicklighet går att upptäcka, dels att jag har lyckats betydligt bättre med att välja rätt förvaltare än att välja rätt marknad. Framförallt är det ganska lätt att undvika dåliga fonder. Ett exempel på att det ganska enkelt går att peka ut vinnarfonder är utmärkelsen ”Årets stjärnförvaltare” som Morningstar de senaste fem åren har givit tillsammans med Dagens Industri (se ”Stjärnfonderna stadigt bättre än snittet”, länk ovan till höger). Utvärderingar av mina förslag till PPM-portföljer finns i ”Rätt förvaltare lönar sig bäst” och ”Bättre än index 4 år i rad”.
(2) Kommer majoriteten svenskar att välja rätt förvaltare?
Frågan om svenska folket kommer att få tillräckligt bra rådgivning är en betydligt svårare fråga att besvara. Som jag redan skrivit för ett par veckor sedan tycker jag att PPM borde fokusera mer på att aktivt peka ut duktiga förvaltare. Dessutom borde dagens utbud på drygt 700 fonder justeras, dels genom att sortera bort de uppenbart underlägsna fonderna, dels borde PPM aktivt arbeta för att få med fler duktiga fondförvaltare (se ”PPM borde tipsa om de bästa fonderna” och ”Danska PPM ger bättre verktyg för fondval”).
Ser man hanteringen av fonder ur ett kostnadsperspektiv så vore det dessutom rimligt att renodla sortimentet hos PPM så att där dels finns indexfonder i varje kategori, dels verkligt aktiva fonder. I dag kritiseras storbankerna med rätta för att deras stora fonder ofta har innehav som ligger för nära fondens index, vilket gör att de omöjligen kan göra rätt för sina höga årsavgifter. De verkligt aktiva fonderna tillhör normalt små fondbolag (både därför att de små måste vara aktiva för att locka nya kunder och därför att en liten fond är mer lättrörlig).
Svenska folket lär sig dessutom gradvis mer om sparande och fondval. Rimligen har vi under de senaste 30 åren blivit bättre på att hitta rätt på andra områden, till exempel bilar och kläder. Jag känner inte till någon statistik som bevisar detta, men mitt intryck är att människor har blivit bättre på att välja det som passar deras behov, och att färre följer modetrender. Sparandet i utlandsfonder började inte på allvar förrän år 1997 och erfarenheten är därför ännu kort.
Därmed är det en stor fördel att PPM-sparandet byggs upp gradvis, med nya insättningar varje år. Fondvalet de första åren har därför liten betydelse för slutresultatet (se "21-åringarna kan gott strunta i PPM"). Avgörande är istället att välja rätt och få en bra procentuell avkastning de sista åren, då sparkapitalet är som störst.
