Egoistiska skäl finns förstås. Dels har jag stor nytta av läsarnas frågor, för tillsammans ger de en bra bild av vad jag borde skriva mer om. Dels tvingas jag hålla mig uppdaterad och får hjälp att vässa mina åsikter. Ofta har jag förstås ont om tid, så svaren kan dröja mer än en vecka och blir ofta korta. Men jag tror att mina svar ändå har gjort en del nytta.
Stopp för
e-postsvar
Fast nu är det stopp för individuella tips. Så här står det i förarbetet till den nya rådgivarlagen som gäller från 1 juli: ”För det fall konsumenten efterfrågar rådgivning och företrädaren för företaget lyssnar till konsumentens behov och önskemål för att därefter avge rekommendationer bör ett rådgivningsuppdrag anses föreligga.” (SoU 2002:41 sidan 113)
Det betyder att om någon som vill ha råd om sitt eget fondsparande (en konsument) skickar en fråga med e-post till mig (anställd av Morningstar, ett företag) och jag svarar med någon typ av råd, då gäller den nya lagen denna rådgivning. Men att uppfylla lagens krav på mig skulle vara minst sagt tidskrävande.
Den nya rådgivarlagen ställer krav som är rimliga om en bankanställd har ett möte med en privatperson och diskuterar under minst en timme. Då finns möjlighet att uppfylla lagens krav på en kartläggning av bland annat (a) konsumentens förkunskaper, (b) konsumentens ekonomiska förhållanden, (c) konsumentens önskemål och syfte med placeringen (d) konsumentens riskbenägenhet (SoU 2002:41 sidan 125-126). Men det är uppenbart alltför tidskrävande att jag skulle ta reda på allt detta innan jag svarar på en enkel fråga som kommer med e-post. Alltså återstår för mig att sluta svara på all e-post med frågor som söker ”råd om placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument" (paragraf 1 i nya lagen).
Tidningar får fortsätta
Men om jag ger exakt samma råd i en text som publicerar i en tidning eller på Morningstars hemsida, då ställer den nya lagen inga krav på kunskap eller kvalitet. Så här skriver utredaren Anders Eriksson:
”Den föreslagna lagen bör inte vara tillämplig på råd som lämnas till en vid krets av personer, till exempel via massmedia. Något uppdragsförhållande mellan konsumenten och näringsidkaren kan i dessa fall inte anses föreligga. Råden lämnas till en obestämd krets av personer vilket medför att exempelvis inte bara läsarna av en tidning kan ta del av rådet, utan även läsarens hushållsmedlemmar och andra som får del av innehållet.” (SoU 2002:41 sidan 113)
Så resonerar jurister. Bristen på logik göms bakom ett resonemang att den som läser köptipsen juridiskt sett inte har ingått ett avtal om att få köptips. Men ansvaret borde förstås vara mycket större om samma råd ges till 100.000 läsare av en tidning än om det ges till en enda person via e-post.
Kryphål stoppat i England
Min gissning är att fondbranschen redan är på väg att utnyttja detta ”kryphål” i rådgivarlagen. Om inte kunden har väldigt stora belopp att placera så blir det för dyrt med individuell rådgivning som uppfyller lagens krav. Lösningen är att banker och försäkringsbolag allt mer satsar på kundtidningar, hemsidor på internet och liknande för sin rådgivning. När en kund ber om råd ger de svaret: ”Varsågod, du får rådgivning i vår kundtidning eller på vår hemsida.”
Som jag påpekade redan för två år sedan när lagförslaget SoU 2002:41 presenterades (”Råd enbart till de rika”, länk ovan till höger) är risken stor att utvecklingen blir densamma som i England, där även tidningar och hemsidor på internet är förbjudna att ge köptips. Ett regelverk på 8000 sidor detaljstyr privatekonomisk rådgivning och resultatet är att småsparare får klara sig utan råd, det är bara lönsamt att ge råd till de rika.
Brist på logik
Visst är det bra att de som säljer fonder och andra sparformer tvingas ta ett större ansvar för sina råd. Men jag stör mig på bristen på logik. Antingen skulle även media och annan rådgivning med bred spridning omfattas (till exempel bankernas hemsidor på internet). Eller också skulle lagen gälla enbart de företag som faktiskt säljer sparprodukter.
Med en bredare omfattning där även medias rådgivning ingår skulle förstås kraven på individuell anpassning av råden inte kunna sättas lika högt. Ändå tycker jag att det vore bra om även tidningar och hemsidor på internet fick ett visst ansvar. Fast risken är förstås att utvecklingen blev densamma som i England, där ingen längre får publicera konkreta köptips.
Det andra alternativet, en avgränsning av lagen till att gälla enbart rådgivning från företag som säljer fonder och andra finansiella instrument, tycker jag verkar svåruppnått. SoU 2002:41 påpekar att övriga lagar om konsumenters rättigheter gäller alla företag. Och det skulle kanske vara svårt att få en tydlig gräns kring de företag som står under finansinspektionens tillsyn.
Min slutsats är att jag nog ska vara glad så länge det är bara min e-post som begränsas av nya lagar. Risken är att Morningstar och andra oberoende rådgivare om några år tvingas att helt sluta med att ge köptips.
.jpg)
