För snart två veckor sedan skrev jag "Se upp med AMF:s dopade fonder" (se länk till höger). Därefter har jag fått ett ”Genmäle från AMF”.
Normalt brukar jag inte ”fortsätta sparka på den som ligger”. Jag slår till med en artikel, fondbolaget får slå tillbaka med ett genmäle om de vill, men sedan räcker det. Det finns annat att skriva om.
Nu gör jag dock ett undantag, beroende på ett uttalande i Näringsliv (sist i artikeln) av Bo Lundgren som är chef för enheten ”Försäkring, tillstånd och rätt” på finansinspektionen. Att Bo Lundgren inte tror
att AMF har dopat sin Sverigefond kan jag leva med. Men slutklämmen ”kan knappast vara möjligt” visar en så pinsam okunnighet hos finansinspektionen att jag inte kan låta bli att reagera.
Bevis svart på vitt
Jag tänker därför, mer i detalj, påpeka att det inte bara är möjligt, utan att det faktiskt finns bevis svart på vitt för att AMF har gynnat sin Sverigefond och missgynnat livbolaget. Jag håller mig till år 1999, eftersom det dröjer till det finns årsredovisningar för år 2000.
Jag tror att det är uppenbart för alla (utom finansinspektionens jurister?) att AMF:s Sverigefond har fördelar av att förvaltas tillsammans med det mer än hundra gånger större livbolaget AMF Pension. Även om det i teorin finns en juridisk indelningen av koncernen, så finns i praktiken en enda organisation för aktieförvaltning hos AMF, med Mats Guldbrand som aktiechef och med gemensamma lokaler på Klara Södra Kyrkogata 18.
Självklart har Sverigefonden nytta av detta, och AMF förnekar det inte heller. Och jag har heller aldrig sagt att det är doping att Sverigefonden drar nytta av att ingå i en större organisation.
Att Sverigefonden under 1999 steg 73 procent (20 procentenheter bättre än relevant jämförelseindex, SIX Portfolio Index, som har maximalt 10 procent i Ericsson) medan portföljen med svenska aktier livbolaget steg 63 procent (3 procentenheter sämre än relevant jämförelseindex, Generalindex) är heller inget bevis på doping. Däremot var det detta som gjorde att jag började leta bevis.
Hittat två typer
”Doping” är det när Sverigefonden drar nytta, samtidigt som livbolaget AMF Pension missgynnas. Här är de två typer av doping som jag hittat:
(1) Förvaltarna lägger vinnaraktier främst i Sverigefonden. När tillväxtföretagens andel av Stockholmsbörsen snabbt ökade under 1999, på grund av introduktioner och kursstegringar, behövde de stora aktieförvaltarna skaffa sig fler aktier. Men de flesta små tillväxtföretag ägdes främst av grundarna, som inte ville sälja, så de stora aktieförvaltarna kunde inte få tag på så många aktier som de behövde. Hos AMF prioriterades Sverigefonden och fick enligt årsrapporten 1999 stora innehav i till exempel Enea och Proffice.
Om förvaltarna hade brytt sig lika mycket om båda uppdragen så hade livbolaget fått investera lika stor andel av sitt kapital i dessa tillväxtaktier som Sverigefonden. Denna rättvisa får kunderna hos de flesta andra förvaltare av svenska aktier, genom en gemensam modellportfölj. Tycker finansinspektionen att modellportföljer är onödiga?
(2) Förvaltarna ägnar orättvist mycket tid åt Sverigefonden. AMF rapporterar 262 procent i omsättningshastighet för Sverigefonden under 1999, vilket är fem gånger högre omsättningshastighet än i livbolagets portfölj med svenska aktier. Av 260 svenskregistrerade aktie- och blandfonder som rapporterade omsättningshastighet för 1999 var det bara åtta som gjorde mer affärer än AMF Sverigefond.
Med tanke på att livbolagets innehav av svenska aktier är mer än hundra gånger större, är det minst sagt orättvist att förvaltarna prioriterade Sverigefonden. Återigen, kära finansinspektion, detta har bevisligen hänt.
Notera dessutom att definitionen på omsättningshastighet (det lägsta av summa köp och summa försäljningar i procent av snittförmögenheten) innebär att en fond med stora insättningar (vilket gäller AMF Sverigefond som startade vid årets början och under året ökade antalet andelar med 58 procent) får en lägre omsättningshastighet än motsvarande fond med små ändringar i antalet andelar.
Det finns en tredje typ av doping som jag inte kan bevisa, men som finansinspektionen lätt skulle kunna upptäcka om de granskar de rapporter (ej offentlig handling) som AMF har skickar in med samtliga transaktioner som Sverigefonden och livbolaget gjort: (3) Förvaltarna låter den lilla fonden köpa och sälja först, varefter det stora livbolaget följer efter och påverkar aktiekurserna så att den lilla fonden gynnas, vilket brukar kallas ”front running”.
Omfattande ”front running” ger oundvikligen hög omsättningshastighet i den lilla portföljen. Så nog är det möjligt alltid, finansinspektionen.
Vad gäller ”kan knappast vara möjligt” så kan jag även vidareförmedla att flera institutionsmäklare har berättat om en doping som användes allmänt av försäkringsbolagen i början av 1990-talet: (4) Förvaltarna bestämmer först efter börsens stängning hur dagens köp- och säljnotor fördelas. Därmed kan de gynnade kunderna få de bästa affärerna. Har ni granskat hur AMF hanterade sina notor under 1999, finansinspektionen?
Etik och moral
Slutligen en förklaring av varför finansinspektionen bryr sig så lite om doping av fonder. Min liknelse om ”doping” av fonder hämtade jag från idrotten. Och det mesta av det som kallas doping inom idrotten (främst olika mediciner, men även alkohol och kaffe) är inte olagligt för vanliga människor. Doping handlar istället om etik och moral. De medtävlare som inte vill behöva använda doping för att ha en chans att vinna kräver rättvisa tävlingar, utan doping.
På samma sätt är det med ”doping” av fonder. Det finns många sätt att gynna ett förvaltningsuppdrag på bekostnad av ett annat som inte är olagliga. Och finansinspektionens har fullt upp att kontrollera att fonder, livbolag och andra inte gör något olagligt. Deras jurister har tyvärr inte ens tillräckligt med resurser för att hinna med detta, så det är inte konstigt att de inte har tid för sådan ”lyx” som att kontrollera etik och moral.
Det är alltså bara medtävlare om förvaltarnas omsorg, de missgynnade kunderna, som möjligen kommer att ingripa och kräva rättvis förvaltning, utan doping. Finansinspektionen är inte bara okunnig om omfattningen, Bo Lundgren påstår att det ”kan knappast vara möjligt” att doping existerar.
