Dagens Industri har en intressant genomgång av argumenten för och emot olika typer av barnsparande i lördagens tidning (2 oktober, sidorna 16-17).
Jag är citerad på fem ställen, men även om citaten är korrekta så är de förkortade och utspridda på ett sätt som gör att jag tror att det är svårt att förstå vad jag egentligen tycker. Och eftersom mina svar skickades med e-post, så passar jag på att undvika missförstånd genom att lägga ut dem här:
Vad är viktigast att tänka på i sparande till barnen?
-- Bestäm först vad som är givarnas huvudsyfte. Om det är att lära barnen hantera pengar, så är det kanske
bäst att barnen i första hand lär sig att spara och använda vanliga mynt och sedlar. Om syftet är att bygga upp ett startkapital för flytt hemifrån, så är gåvoskatten slopad. Det ger därmed ingen vinst att föra över pengar gradvis, snarare extra kostnader, så jag ser bara fördelar med att givaren behåller kontrollen över pengarna tills den dag de faktiskt behövs.
Vilken placeringsform föredrar du?
-- Det beror helt på sparmålen. För ett kortsiktigt sparande, där barnet kanske ska spara ihop hälften av kostnaden för en leksak eller dator, så tycker jag att en spargris eller plånbok är bäst rent pedagogiskt. Om sparandet är på 10-20 års sikt så tycker jag att familjen ska använda samma sparformer som till sitt övriga långsiktiga sparande. De som har bolån kan amortera extra, de som tror på den globala kapitalismen kan köpa aktiefonder eller egna aktier.
Måste man spara till barnen?
-- Nej, absolut inte. I första hand tycker jag att en familj ska ha en gemensam ekonomi och ett gemensamt sparande. Det blir onödigt krångligt och risk för upplevelser av orättvisa om varje barn har egna konton.
Har du själv sparat till barn eller unga släktingar? Hur då?
-- Nej, min familj har ett gemensamt sparande, främst amorteringar av bolån. Men mina barn har själva både spargrisar och plånböcker.
