Parlamentet i London röstade 8 februari ja till regeringens förslag att ansöka om att Storbritanniens ska lämna EU (Brexit). Premiärminister Theresa May har sagt att hon planerar att under mars formellt begära utträde, vilket enligt artikel 50 i EU-fördraget ger maximalt två år att förhandla om de avtal som ska gälla därefter.
Sista dagen
Senast i mars 2019 behövs besked om vilka regler som därefter ska gälla för de ekonomiska relationerna, alternativet är ett tvärt stopp för mycket av det som människor på båda sidorna av Engelska Kanalen tar för givet. Förhandlingarna ser av flera skäl ut att pågå ända fram till sista dagen, kanske främst det stora antalet områden där nya regler behövs, psykologin i förhandlingar, politikernas önskan att övertyga sina väljare om att de har gjort sitt allra bästa. Fast för alla de miljoner människor och företag som berörs vore det bättre att få besked långt i förväg, för att ha möjlighet att anpassa sig.
Att förhandla ända fram till sista minuten ökar dessutom risken att parterna faktiskt aldrig kommer överens. Och blir det inget avtal alls mellan EU och Storbritannien skulle detta ge många svårlösta problem, som vore kraftigt negativa för näringslivet och därmed för de flesta aktiekurser. En särskild risk är att även om det bara är en minoritet som låter känslomässiga argument styra (därför att dessa går hem hos stora väljargrupper) så kanske de blockerar en klok kompromiss.
Skuld till EU
Ett tydligt exempel är att Storbritannien är skyldig att betala EU någonstans mellan 25 och 73 miljarder euro efter utträdet. Orsaken är främst tre typer av skulder, enligt en summering i The Economist: löften från Storbritannien att bidra till projekt i EU:s sjuåriga budget, löften att EU:s fattigaste medlemmar ska få bidrag, samt kostnader för de EU-anställdas framtida pensioner. Att denna tvist ser ut att bli svår att lösa beror delvis på att regeringen May inte har informerat britterna om kostnaderna. Om parterna inte kommer överens så hamnar tvisten troligen i den internationella domstolen i Haag.
Ett annat skäl att vara orolig är att båda sidor åtminstone officiellt verkar övertygade om att de har övertaget. Britterna ser att ett EU helt utan avtal skulle få ett gigantiskt budgetunderskott. Men å andra sidan är Storbritannien starkt beroende av utrikeshandel och fri rörlighet för finansiella tjänster, vilket gör att EU-diplomaterna är övertygade om att britterna är livrädda för att inte få ett avtal klart inom två år.
Det första steget i förhandlingarna är dock att komma överens om i vilken ordning de olika delarna av samtalen ska ske. Från EU:s perspektiv verkar det rimligt att först komma överens om hur mycket pengar som Storbritannien ska betala för att bli skuldfri, medan Storbritannien troligen hellre vill förhandla parallellt för att spara tid. Risk finns att redan denna diskussion kommer att pågå länge, innan de riktiga förhandlingarna ens kan starta.
Vägval för fondsparare
Europafonderna har utvecklats svagt det senaste året, rimligen delvis på grund av att Brexit hotar att skada börsföretagens vinstmöjligheter både i Storbritannien och i resten av Europa. Det är rimligt att den extra osäkerheten minskat investerarnas intresse. Men å andra sidan finns även möjligheter, kanske främst att beslutsfattandet inom EU blir mer effektivt när engelsmännen inte bromsar och att politikerna som är kvar inom EU tvingas bli mer effektiva för att övertyga sina väljare.
För fondsparare finns ett vägval de närmaste två åren, så länge villkoren för Brexit okända. Pessimister som tvivlar på diplomaternas skicklighet har anledning att minska andelen aktiefonder, för ett misslyckat Brexit slår rimligen mot hela världsekonomin. EU-optimister kan tvärtom hoppas på en brant uppgång för Europafonderna när resultatet blir en klok kompromiss.
