Förhandlingarna i USA-kongressen om att höja skuldtaket har följt den klassiska logiken för offentliga förhandlingar. Precis som när fack och arbetsgivare förhandlar om löneavtal så tjänar båda sidor på att vänta till sista minuten med att skriva under, om inte annat för att övertyga den egna sidan om att förhandlarna har gjort sitt allra bästa. Idag 17 oktober måste dödläget brytas, och idag bröts det (vilket aktiemarknaden hade förutsett).
För att förstå de märkliga turerna i budgetförhandlingarna i USA, så är de amerikanska termerna ”statesmanship” och ”brinkmanship” viktiga. Statsmannen driver en politik som är bra för landet som helhet och hela befolkningen. Han eller hon ser kompromisser som nödvändiga för att göra alla grupper till vinnare.
”Brinkmanship” är en strategi i förhandlingar där en eller båda sidor hotar att utlösa en katastrof om de inte får sin vilja igenom. Hoten att använda kärnvapen under Kubakrisen 1962 är ett klassiskt exempel. Liknande irrationella utspel som båda sidor skulle förlora på är extrema strejkhot i fackliga löneförhandlingar (landsstrejk) och hot om handelsblockader (t ex hotet från vissa USA-politiker att stoppa all import från Kina).
De två typerna av politik utesluter inte varandra helt, men de två typerna av politiker använder sin trovärdighet på motsatt sätt. Statsmannen vinner på att framstå som långsiktig och rationell, för att han eller hon ska kunna övertyga anhängare om att de politiska förslagens är fördelaktiga. En ”avgrundsman” vinnare tvärt om på att framstå som galen, för att göra de extrema hoten mer trovärdiga.
Men precis som den långsiktigt rationella strategin är att aldrig förhandla med kidnappare (några offer dör, men sedan upphör kidnappningen), så är det långsiktigt bättre för politiker att vägra förhandla med de som använder extrema hot. Det har USA:s president Barack Obama och hans parti demokraterna insett och vägrat förhandla så länge republikanerna har hotat att tvinga fram en statlig konkurs.
2 år för kort valperiod
Men problemet riskerar att komma tillbaka nästa år. Taket för USA:s statsskuld höjds nu bara så mycket att utrymmet troligen räcker fram till i mars, eller möjligen till maj 2014. Sedan riskerar världen att åter drabbas av osäkerhet om USA:s statspapper är säkra investeringar.
Ett grundläggande fel i USA:s politiska system är att alla 435 medlemmarna i representanthuset väljs vartannat år, nästa gång i november 2014. Det ger för kort tid att fokusera på långsiktiga politiska reformer, eftersom valkampanjerna ofta pågår i över ett år.
Dessutom har något som kallas ”gerrymandering”, där gränserna för valkretsarna flyttas så att en viss grupp väljare dominerar, gjort att det är avgjort på förhand vilket parti som kommer att vinna valet i många valkretsar. Och därmed flyttas avgörandet till partiet primärval, som avgörs av det egna partiets kärntrupper. De föredrar ofta extrema politiker, som vägrar att kompromissa. Resultatet ser vi idag, att kongressen inte lyckas förhandla fram nästan några kompromisser.
Tyvärr verkar det troligt att dessa problem kommer att fortsätta många år framöver. Väljarna kan skapa förändringar genom att rösta på ”statsmän”. Men de senaste veckornas galenskap kommer att återkomma så länge en majoritet väljare håller fast vid att rösta på samma parti som de alltid har gjort.
