En nyhet i år i den ekonomiska statistiken från Japan är att handelsbalansen har svängt från plus till minus, vilket dels beror på minskad export. Dels har importen av olja och annan energi ökat kraftigt, efter att nästan alla kärnkraftverk stängts som en reaktion på olyckan efter tsunamin förra året.
Fortfarande är bytesbalansen kvar på plus, vilket hänger ihop med Japans långa tradition av sparande och expansiva investeringar. Lika stabilt men betydligt mer oroande är underskottet i statsbudgeten, som efter finanskrisen har ökat till 9 procent av BNP. Statsskulden fortsätter att öka, men räntorna på statsobligationer ligger under 1 procent, vilket beror på att återkommande deflation, stark valuta och en åldrande befolkning gjort att många japaner väljer säkrast möjliga investering.
BNP-tillväxten ser ut att bli över 2 procent i år vilket är på samma nivå som USA och betydligt bättre än Europa. Arbetslösheten är bara 4,3 procent vilket är hälften av USA, medan Europa även på detta område har ännu större problem.
Ändå förlorare
Japanfonderna är dock ändå bland årets förlorare, i snitt har de backat 2 procent medan globalfonderna har stigit 5 procent. Förklaringen verkar vara oroande trender på andra områden. Yenen har fortsatt att stärkas det senaste året, vilket ger problem för exportföretagen. Och bostadspriserna har fortsatt att falla, vilket minskar möjligheterna för den inhemska konsumtionen att ta fart.
Framför allt så verkar den politiska tvekampen mellan de två bjässarna LDP och DJP fortsätta att blockera alla konstruktiva satsningar och reformer. Premiärministern Yoshihiko Noda har försökt driva igenom en nödvändig dubbling av momsen, för att sänka underskottet i statsbudgeten. Hans parti DPJ har flyttat sina positioner åt höger för att framstå som mer ansvarstagande, vilket gjort att över 50 parlamentsledamöter lämnat partiet. Oppositionen i LDP verkar backa från överenskommelsen om dubblad moms, för att tvinga fram ett nyval redan under hösten.
Mitt intryck är att den tröghet som de senaste tjugo åren har hindrat japanska politiker och företag att genomföra nödvändiga reformer för varje år blir allt tydligare. Japan lider av lågt barnafödande som ger en åldrande och krympande befolkning, vilket kombinerat med fallande bostadspriser och svag tillväxt i ekonomin har gjort att försiktighet och sparande dominerar allt mer. Respekten för de äldre är stor och de investeringar som görs är därför ofta defensiva, snarare än framtidssatsningar.
Liksom tidigare tycker jag att det starkaste argumentet för Japanfonder är att förväntningarna på Tokyobörsen är låga, vilket gör det lättare för aktiemarknaden att bli positivt överraskad. Men detta är främst ett argument för kortsiktiga spekulanter, Japans långsiktiga framtid fortsätter att se ut som en återvändsgränd kantad av förlorade chanser att fatta offensiva beslut. Dock finns som jag tidigare påpekat många japanska företag med allt större del av sin verksamhet utomlands (se "Skilj på land och börs", länk ovan till höger).
