Trots att Grekland är ett litet land i utkanten av EU så fortsätter media att fokusera på konflikterna och riskerna som skapats av den grekiska statsskulden. För drygt två år sedan började hålen i den grekiska ekonomin att avslöjas och efter valet i början på maj gick det inte att bilda en ny regering. Nästa val den 17 juni ger Grekland en chans till att behålla euron.
Men det är troligen den sista, för tonläget har ändrats de senaste två veckorna. De kommentatorer jag brukar läsa i internationella media verkar överens om att eurokrisen kommer till ett vägskäl veckan efter 17 juni. Om de grekiska politiker som tidigare i år förhandlade fram det andra räddningspaketet värt 130 miljarder euro åter misslyckas med att samla en majoritet bakom sitt beslut, så bildas kanske istället en regering som bestämmer att Grekland ska återgår till en egen valuta, drachmer. Det skulle kräva snabb ny lagstiftning som tvingar alla grekiska banker och företag att omvandla alla kontrakt och priser från euro till drachmer. Men risken för kaos är stor och enligt den schweiziska banken UBS skulle tvärstoppet i ekonomin, som blir följden om beslutat tas snabbt så att de flesta greker saknar pengar att betala med, göra att BNP nästan halveras första året.
Eurokrasch kostar 9% av BNP
Den grekiska staten är skyldigt utländska banker sammanlagt 290 miljarder euro och grekiska företag och privatpersoner har lånat sammanlagt 69 miljarder euro från utländska banker, enligt The Economist. Effekten av att dessa skulder inte betalas och av den ökade osäkerhet som detta orsakar i andra länder är enligt en prognos av den holländska banken ING att övriga Euroland skulle få minskad BNP med 1,6 procent under första året. Men detta är med antagandet att enbart Grekland lämnar.
Experterna tvistar dock om Grekland kan lämna euron utan att dra med sig fler länder. Å ena sidan skulle övriga hotade länder se de dramatiska negativa effekterna i Grekland, vilket skulle öka deras ansträngningar att behålla euron. Å andra sidan finns många svaga banker även i andra länder och risken är stor att uttagen skulle bli så stora att de reserver som finns i räddningsfonden EFSF på 250 miljarder euro inte räcker.
Kostnaderna för en komplett krasch är svåra att beräkna, men om även Tyskland och många av de andra länderna lämnar euron så ökar kostnadernas dramatiskt enligt prognoserna från ING: i snitt minskar BNP med 9 procent i Euroland det första året och även i Tyskland blir nedgången nästan lika stor. En våg av konkurser skulle svepa över Europa och även drabba Sverige, när företag plötsligt har fordringar i andra valutor som har fallit i värde, eller är skyldiga pengar i en valuta som är mycket mer värd än den egna valutan. Lägg därtill de permanenta extra kostnaderna för valutaväxling och den ökade trögheten på den inre marknaden av lokala löner och priser.
Lösningen ökad EU-makt
Alla ekonomer verkar överens om att den enda rimliga lösningen för att hindra en komplett krasch är att EU:s centrala institutioner får mer makt över medlemsländernas utgifter. Financial Times skriver i söndagens tidning att fyra reformer krävs för att ge EU tillräcklig makt och kontroll: en insättningsgaranti för euro i hela Europa, en bankakut som har rätt att ta över ägandet av alla banker i Europa med otillräckligt kapital, gemensamma euroobligationer och rätt för EU att styra medlemsländernas skattepolitik, samt nya regler för centralbanken ECB att även ta fullt ansvar för banksystemets stabilitet (de två sista punkterna kräver ett nytt EU-fördrag).
Politiker och kommentatorer tvistar om lösningen med ett mer ”federalt” Europa är acceptabel. Vissa föredrar komplett krasch för euron och att Europa återvänder till att varje land driver sin egen ekonomiska politik. Men jag tycker det verkar mest troligt att Europa håller fast vid den långsiktiga trenden mot allt mer makt i Bryssel och ökad kontroll av medlemsländernas ekonomiska politik.
Hur aktiemarknaden reagerar på detta är inte självklart, men det verkar troligt att de flesta företag tjänar på att euron överlever och underlättar för en fortsatt integrering av den gemensamma marknaden. Europafonderna borde därför bli tydliga vinnare om EU:s makt över medlemsländerna ökar, men även övriga typer av aktiefonder stiger rimligen tack vare de positiva effekterna på världsekonomin.
