I likhet med många andra typer av högriskfonder så har Latinamerikafonderna fått revansch under första kvartalet. I snitt föll de 20 procent under 2011, men uppgången i år är i snitt 14 procent fram till 27 mars.
Det finns fem svenska fonder som enbart investerar i regionen. Störst är Handelsbanken med 4,7 miljarder kronor i Latinamerikafonden och 841 miljoner i Brasilienfonden. Skillnaden är inte så stor, eftersom börsen i Sao Paulo står för i snitt 68 procent av innehaven i en genomsnittlig Latinamerikafond.
Ändå är det en extra risk att placera i ett enda land som Brasilien, som har en turbulent politisk och ekonomisk historia, åtminstone om investeringen är en stor del av det sammanlagda sparkapitalet. Jämfört med för tio år sedan, då utlandsskulden hotade att knäcka landets ekonomi, har den brasilianska ekonomin tack vare stigande råvarupriser vuxit sig stark.
Alltför bra pensioner
Men när ekonomen Dilma Rousseff tillträdde som president hösten 2010 övertog hon flera svårlösta problem. Ett alltför generöst pensionssystem pekas ut som det största i senaste numret av The Economist.
Andelen 65 år eller äldre i Brasilien är mycket lägre än i etablerade industriländer, bara 11 procent i förhållande till antalet mellan 20 och 64 år – men ändå spenderar den offentliga sektorn hela 13 procent av BNP på statliga pensioner (mer än länder med en ovanligt hög andel pensionärer, som Japan och Tyskland). Detta kan verka orimligt, men förklaringen är extremt generösa regler som innebär till exempel att alla på landsbygden över 60 år får ut landets minimilön i pension även om de aldrig har betalat in några pensionsavgifter och maximal pension uppnås redan efter 15 års inbetalningar. Dessutom får familjen ärva de äldres pension, så även unga barnlösa änkor kan leva resten av livet på sin avlidne makes pension.
Så länge andelen äldre är låg är detta möjligt för brasilianska staten att hantera, men de senaste åren har pensionsavgifterna höjs och är nu uppe i 32 procent av bruttoinkomsten. Ekonomen Bernardo Queiroz säger till The Economist att det är uppenbart att pensionssystemet är ohållbart, men ändå vill fackföreningarna inte acceptera förändringar. Han har studerat liknande problem i andra länder och varnar att reformer behöver göras innan andelen över 60 hinner öka kraftigt, för annars ökar risken att de blockerar övergången till ett hållbart pensionssystem. Därför har regeringen kanske bara 10 år på sig.
Även andra länder
Hittills har behovet att byta till hållbara pensionssystem uppmärksammats främst i Europa. Vi i Sverige bytte redan med reformen 1998, de generösa statliga pensionerna i Grekland är numera välkända och media har återkommande rapporterat om liknande problem i särskilt Frankrike och Italien.
Men samma problem finns alltså längre fram i tiden även i tillväxtländer, som hittills har klarat sig väldigt bra för att andelen arbetskraft över 20 har ökat väldigt kraftigt, medan andelen över 65 fortfarande är väldigt låg. I länder som Kina finns inte några statliga pensioner utan istället förväntas de yngre ta hand om sina äldre släktingar. Men den ekonomiska belastningen blir ändå lika stor och obalanser i befolkningspyramiden ökar risken för negativa effekter på resten av ekonomin. Japan är ett välkänt varnande exempel.
Även vi svenskar påverkas, om andelen pensionärer ökar kraftigt globalt samtidigt som pensionärerna har skaffat sig rätt till alltför höga pensioner, för effekten kan bli en brist på sparande som slår mot både investeringar och tillgångsvärden. När växande årskullar pensionärer säljer sitt aktiesparande för att konsumera så kan det påverka aktiemarknaden negativt både direkt och indirekt via högre skatter (mer om detta i ”Vem kommer att köpa dina aktier?”, länk ovan till höger).
