När snart halva år 2011 har passerat har utvecklingen varit svag för nästan alla typer av aktiefonder. En grundläggande förklaring är att den svenska kronan har fortsatt att stärkas mot främst USA-dollarn, vilket gjort att tillgångar har blivit mindre värda i alla länder med fast växelkurs mot dollarn.
Kopplingen till dollarn via både export och penningpolitik är extra stark i Asien, vilket bidrar till att Asienfonderna är förlorare hittills i år. Snittet för Morningstars fondindex per 31 maj är en nedgång på 6,6 procent medan hela fondindex för alla aktiefonder bara backat 2,6 procent. Dessutom är försvagningen genomgående för nästa alla länder även om Indienfonderna har rasat klart mest – det enda undantaget är Koreafonderna.
Vinnare 5 år
För att förstå varför börserna i länder med hög tillväxt som Indien och Kina har reagerat extra negativt på det senaste halvårets nyheter behövs ett längre perspektiv. Sett över de senaste fem åren är Asienfonderna fortfarande tydliga vinnare, med en uppgång på i snitt 46 procent. Det kan jämföras med globalfonderna som har backat 6 procent sedan maj 2006 och fondindex för Nordenfonderna som bara stigit 18 procent under samma period.
Dessutom har en stor del av förhoppningarna i Asien baserats på att den extremt höga ekonomiska tillväxten i Kina ska fortsätta i många år till och att kraften i denna expansion även ska dra med sig grannländerna. Det senaste halvåret har det dock kommit allt tydligare signaler att stigande inflation och ökad spekulation gjort en hårdare åtstramning nödvändig. Redan i januari varnade många för att flera kinesiska ”bubblor” har blåsts upp och förr eller senare kommer en justering även i Kina ned till rimliga prisnivåer – det har åtminstone hänt i alla andra länder som upplevt en liknande brant uppgång (mer om detta i ”Ökad risk att bubblorna i Kina spricker”, länk ovan till höger).
Mer rimligt hoppas på rekyl
Börsuppgången i Asien var mycket brant både 2007 och 2009, plus fortsatte upp förra året. Så det är inte alls konstigt att många investerare nu tar hem vinster och att köparna har blivit mer försiktiga.
Det är inte heller rimligt att hoppas att det räcker med årets hittills ganska milda nedgång för att fullt ut balansera de negativa effekter som spruckna bubblor i Kina skulle medföra – trots nedgången under januari och februari så är Kinafonderna i snitt kvar på samma nivå som för ett år sedan. Men visst har det blivit mer rimligt att nu välja de alternativ som har backat mest, åtminstone för aktiva sparare som hoppas på en rekyl. Därför tog jag med Carlson Asian Small Cap i Morningstars förslag på PPM-portföljer vid uppdateringen den 30 mars.
Däremot är jag fortsatt skeptisk till att just aktiefonder som investerar i de länder som de senaste åren har haft högst tillväxt – alltså Indienfonder och Kinafonder – skulle ge en långsiktig fördel. Det finns inga historiska bevis för att stora länder som haft hög BNP-tillväxt därefter upplever brantare uppgång på sin aktiemarknad. Tvärtom är det länder med liten befolkning (Sverige, Schweiz, Australien) som har haft störst börsuppgång. Och börserna utvecklas ofta bäst när det blir goda tider i länder som tidigare haft låg tillväxt. Fortfarande investerar amerikaner och européer stora belopp på tillväxtmarknader utan kunskap om lokala problem och risker, vilket betyder att risken är stor att aktiekurserna har pressats upp för högt.
För långsiktiga investerare är det därför troligen klokt att vänta 2-3 år, för då tror jag att dagens överdrivna förhoppningar om effekterna av ekonomisk tillväxt i länder som Kina har passerat. I takt med att befolkningen där åldras och får högre inkomster, så kommer fokus att förskjutas från produktion till konsumtion precis som skett i alla andra länder som brant ökat sitt välstånd.
