Sverigefonderna var vinnare under både 2009 och 2010, men fram till för en månad sedan har de i år varit en besvikelse trots den fortsatt starka kronan. Under maj har dock Stockholmsbörsen repat mod, rimligen delvis på grund av starka rapporter från första kvartalet och positiva konjunktursignaler.
Vilken förklaring?
Många investerare är nog häpna att börsutvecklingen de senaste två åren har varit så stark trots de uppenbara problem som finns i stora delar av världsekonomin. Både i USA, Europa och Japan finns allvarliga och svårlösta problem som kommer att bromsa tillväxten i merparten av världens börsföretag under lång tid framåt. Ändå har råvarupriserna återhämtat sig brant, liksom flertalet aktiekurser.
Frågan är nu vilken förklaring till den starka börsuppgången som verkar bäst? Visst är det lätt att tro att återhämtningen helt enkelt är det normala efter en lågkonjunktur, men i så fall är det svårt att förstå varför centralbankerna behåller extremt låga styrräntor för alla tre dominerande valutor. En annan tänkbar förklaring som skulle förklara varför reala tillgångar som aktier klarat sig så bra är att brant stigande råvarupriser är första steget i en process som är på väg att ge hög inflation – fast i så fall borde inte stora delar av ekonomin fortfarande lida av överkapacitet och arbetslösheten borde vara på väg ned. Motsatsen är också möjlig – att tillväxten i de etablerade ekonomierna liksom aktiekurser bara har ökat tillfälligt på grund av låga räntor – men i så fall borde inte världshandel och produktion ha återhämtat sig så brant som de gjort.
Jag tycker att fortsatt stigande inflation verkar mest rimligt. Men i så fall kommer snart även räntorna att höjas kraftigt, särskilt här i Sverige.
Minska andelen
Sverige är ett litet exportberoende land, med många börsföretag som tjänar rejält på stark utveckling i tillväxtländer i Östeuropa och Asien. Men Stockholmsbörsen består också av andra bransch som banker och fastighetsbolag, som också har dragits med uppåt av de senaste två årens återhämtning. Starka statsfinanser gör att svensk ekonomi inte riskerar att smittas av problemen i Sydeuropa, men indirekt påverkas även vi eftersom man kan se våra överskott som ett sätt att försöka exportera arbetslöshet till andra länder.
Många analytiker menar att beroendet av svensk ekonomi och den svenska kronans utveckling har minskat kraftigt. Men i en värld där många andra länder har stora problem är det inte självklart att ökad exponering mot till exempel resten av Europa är en fördel.
Jag håller fast att det är rimligt att sänka andelen Sverigefonder i ett långsiktigt sparande eftersom stigande svenska räntor under 2011 är en nackdel för många börsbolag, främst inom sektorerna finans och fastigheter. Klart är att riksbanken kommer att höja, men takten och den slutliga nivån diskuteras intensivt. Det är förstås rimligt att vi snarare får styrräntor som i Kina än som i Brasilien (snarare 6 än 12 procent), men de som tror att Sverige kan ligga kvar under flera år till med kortränta under 4 procent tror jag är överdrivet optimistiska. Fram till november 1998 hade Sverige aldrig haft så låg styrränta och när inflationen nu ökar på tillväxtmarknaderna är risken stor att priserna i Sverige dras med uppåt.
Ytterligare ett skäl till att efter höstens uppgång hålla igen på andelen Sverigefonder är att utländska investerare de senaste månaderna verkar ha lockats både av den starkare svenska kronan och av den branta börsuppgången under fjärde kvartalet. Kortsiktiga spekulanter som följer trender under enskilda veckor och månader säljer ofta så snart dessa trender ser ut att brytas, vilket skapar samma typ av snabba ras som i maj 2006 och maj 2010.
