Regeringsskiftet efter valet i september har följts av ett halvår fyllt av osäkerhet om den framtida ekonomiska politiken. Den nya regeringens finansminister Hirohisa Fujii avgick i början av januari, enligt The Economist efter att ha tröttnat på den kontroll som generalsekreteraren i regeringspartiet DPJ, Ichiro Ozawa, haft över premiärminister Yukio Hatoyamas beslut. Alla förslag om ökade statsutgifter måste passera Ozawa och det som särskilt påstås ha förödmjukat Fujii var att Ozawa under budgetförhandlingarna i december övertalade Hatoyama att överge vallöftet att sänka bensinskatten.
Ny finansminister är Naoto Kan som saknar erfarenhet av finanspolitik, även om han under några månader som vice premiärminister har varit ansvarig för att hitta en långsiktig strategi för att hantera den stora japanska statsskulden. Men svårigheter att skapa en samspelt regering betyder rimligen större risk att nödvändiga reformer inte genomförs.
DPJ föredrar konsumtion
Å andra sidan kvarstår att regeringsskiftet ändå har ökat chansen för en tillväxtvänlig politik. Enligt den oberoende brittiska Japanexperten Andrew Smithers har DPJ fördelen att ha tillträtt regeringsmakten vid botten av en recession när förväntningarna är låga, samtidigt som partiet till skillnad från de gamla makthavarna inom LDP föredrar konsumtion framför investeringar. Smithers analys är att grundorsaken till Japans ekonomiska problem de senaste 20 åren är misslyckade investeringar, främst i infrastruktur, som inte varit lönsamma eftersom de inte ökat förutsättningarna för tillväxt. Och två förlorade decennier har skapat låga förväntningar.
Men nu verkar tillväxten i Japans ekonomi ha tagit fart, även om statistiken är opålitlig. Enligt de preliminära siffrorna steg BNP drygt 5 procent under fjärde kvartalet (omräknat i årstakt), till stor del pådrivet av export till främst Kina. Dit var leveranserna under december 43 procent större än ett år tidigare.
Ökade företagsvinster skulle dels på sikt att minska arbetslösheten, dels öka hushållens inkomster, vilket borde lyfta privatkonsumtionen. Men nog så viktigt är att skattesatserna är internationellt sett höga i Japan, vilket betyder att ökade vinster och hushållsinkomster även relativt snabbt kommer att fylla ut underskottet i statsbudgeten.
Vinnare hittills 2010
Hittills under 2010 har Japanfonderna i snitt stigit 3 procent, medan globalfonderrna backat 2 procent (räknat i kronor, fram till 23/2). Uppgången beror rimligen till stor del på positiv statistik från de japanska exportföretagen. Sedan i december har yenen legat stabilt kring 90 yen per USA-dollar, så denna gång är det inte valutamarknaden som hjälpt till.
Fast en stark valuta ökar Japans långvariga problem med fallande priser – deflation – som gör det dyrt att låna och motverkar ökad konsumtion. Någon typ av politisk stimulans behövs som sänker arbetslösheten och ger ekonomin draghjälp från ökad privatkonsumtion utan att försämra de redan svaga statsfinanserna. Den nya DPJ-regeringen skulle till exempel kunna omfördela pengar från ineffektiva sektorer som jordbruk och byggindustri till arbetsintensiva sektorer som underhållning och hushållsnära tjänster, men det är tveksamt om DPJ har självförtroende nog att ta strid med så starka särintressen.
Den branta ökningen av exporten till Kina under 2009 är samtidigt en risk. De kinesiska myndigheterna har stramat åt bankernas utlåning och när volymen investeringsprojekt avtar så påverkas även importen från Japan. Frågan om de japanska hushållen vågar öka sin konsumtion och därmed fortsätta lyfta Japans ekonomi är därmed avgörande för Japanfondernas utveckling framöver. Detta styrs i sin tur av vilken politik DPJ väljer.
Dock kan en fördel vara att Tokyobörsen rimligen skulle klara en svacka i den globala börsutvecklingen bättre, precis som Japanfonderna var vinnare under 2008. Låga förväntningar är lättare att klara eller överträffa.
