Gör ett experiment i tanken: Anta att det finns två typer av människor i världen, kortsiktiga egoister och långsiktiga miljövänner. Ställ sedan frågan: ”Vilka vore bäst som ägare för att de företag som idag ger störst utsläpp av koldioxid ska minska sina utsläpp?”
Svaret kan verka självklart: Miljövännerna vore bättre ägare.
Fondbranschen idag domineras dock av säljare som säger tvärtom: Om du bryr dig om klimathotet ska du vägra att äga aktier i börsföretag med stort klimatavtryck. Välj en fossilfri fond, säger SPP. Vår hållbarhetsprofil betyder att fonden inte investerar i företag som säljer fossila bränslen, säger SEB. Lämna AP7 Aktiefond och byt till en hållbarhetsfond så minskar ditt klimatavtryck med 2200 ton, säger Nordea (se ”Nordea ljuger om hållbarhet”). För att en fond ska få Svanen-märkning får den inte äga aktier i företag som utvinner, förädlar eller producerar energi från fossila bränslen eller uran (fastän Sverige inte skulle överleva vintern utan kärnkraft och vägtransporter).
Säljarnas budskap verkar alltså vara att de kortsiktiga egoisterna är bättre ägare av de företag som ger störst koldioxidutsläpp. Ibland ger reklamen för hållbara fonder till och med som motivering att miljövännerna därmed kommer att undvika förluster när framtida internationella överenskommelser och lagstiftning drastiskt minskar utsläppen av koldioxid och med höga skatter tvingar de fossila reserverna att stanna under marken, vilket ger deras ägare stora förluster.
Men visst verkar det konstigt att påstå att miljövännerna inte ska försöka påverka positivt som ägare? Det finns två förklaringar:
Förklaring 1: Smutsiga pengar
För det första har religiösa och politiska grupper en lång historisk tradition av en strikt negativ tolkning av ”ansvar”. Den som äger tillverkningen av något ses enbart som ansvarig för de negativa konsekvenserna, även om produktionen sker på ett bättre sätt än hos konkurrenterna. Till exempel så spelar det enligt denna tolkning av ”ansvar” ingen roll om en tobaksfabrik tillverkar cigaretter som är de minst hälsofarliga på marknaden och ger de anställda högst löner, det är ändå enbart negativt att ägaren tjänar pengar på att tillverka cigaretter.
Med detta synsätt är pengar automatiskt ”smutsiga” om de är vinster från tillverkning av en produkt som någon ogillar. Det spelar heller ingen roll vad pengarna används till, med detta synsätt ska välgörenhetsorganisationer vägra ta emot pengar som kommer från fel givare.
Extra tydligt blir paradoxen i diskussionen av vapen. Polisen har vapen, svenska försvaret har vapen, Sverige skyddas av att Nato har kärnvapen – men ändå ingår i Svanen-märkningen att dessa fonder inte får äga aktier i företag som säljer vapen eller militära flygplan (lastbilar går däremot bra). Någon annan är alltid bättre som ägare av ”smutsig” tillverkning.
Förklaring 2: Svag påverkan
Den andra förklaringen är besvikelse kring det finansbranschen brukar kalla ”ansvarstagande”. Positiv påverkan har nämligen visat sig svår att lyckas med i praktiken. De som för tio år sedan talade sig varma för ansvarstagande förvaltning och dialog med problemtyngda börsföretag verkar ha tröttnat på att deras påverkan gav svag effekt och att både media och kunder blev allt mer kritiska. Så istället väljer allt fler fondföretag den andra vägen, att inte ta ansvar, att argumentera för att de kortsiktiga egoisterna ska få hela ägaransvaret.
Ett tydligt exempel på att pendeln svängt tillbaka från ansvarstagande till exkludering är Svenska Kyrkan. För 20 år sedan var deras fokus enbart på att utesluta investeringar i vissa branscher, främst ölbryggerier, tobak och vapen. För drygt tio år sedan, i rapporten ”Ansvarsfull förvaltning” som publicerades 2006, erkände Svenska Kyrkan att detta inte hade någon positiv effekt på omvärlden. Men sedan backade de religiösa ledarna och 2008 sålde de alla innehav i fossilbranschen. 2013 hade exkluderingen utvidgats vidare till vapen, tobak, alkohol, spel och pornografi.
Huvudproblemet är ett retoriskt knep kring begreppet ”ansvar”. Det låter rimligt att Svenska Kyrkan vill ha så lite ansvar som möjligt för utsläpp av koldioxid, eftersom ”ansvar för utsläpp” lätt ses som något enbart negativt. Men ägare har bara makt över sitt företag och därmed ett ansvar att använda sin makt på ett positivt sätt. Ägarnas ansvar innehåller både en positiv möjlighet och en risk att misslyckas, för ett företag kan både öka och minska sina utsläpp.
Däremot har ägarna ingen makt över kundernas efterfrågan. Ta flygresor som exempel: Ägarna av ett flygbolag har makt att satsa på att köpa nya mer bränslesnåla flygplan, men det är kunderna som väljer om de ska köpa flygresor. Och skillnaden i utsläpp är mycket mindre mellan olika flygplan än skillnaden mellan om flygplanen stannar på marken eller flyger. Kunderna har alltså mer makt över utsläppen än ägarna.
AP7 svartlistar
En av de få förvaltare som kämpar vidare och fokuserar på att påverka positivt är statliga Sjunde AP-fonden, som har kvar logiken att investera i alla branscher. De offentliggör en ”Svarta lista” två gånger per år där företag som bryter mot internationella regelverk pekas ut, samt återinvesterar i bolagen när de kommit till rätta med sina problem. Nya vid AP7:s skampåle i år är Bharat, Nutrien och NTPC. Företag som åtgärdat sina problem sedan i december 2017 och lämnat svartlistan är Agrium, BP, Daewoo, Heidelberg Cement, Posco, Potash of Saskatchewan och Transocean.
AP7 försöker alltså påverka via sina exkluderingar, dels genom att offentliggöra vilka företag som är svartlistade och varför, dels genom att åter köpa deras aktier om regelbrotten upphör. Ett undantag i AP7-logiken gäller dock företag som tillverkar nya förbättrade flygplan och andra vapenbärare för kärnvapen. Fast kärnvapen är ett ovanligt tydligt exempel som visar hur absurd tanken är att det skulle gå att minska något som en fondsparare ogillar genom att inte köpa vissa aktier (se ”Aktiefonder har inte ansvar för kärnvapen”).
Vissa säljare av hållbarhetsfonder argumenterar dock att även deras permanenta exkludering har effekt, till exempel har jag sett påståendet att 60 procent av kolbolagen i USA har gått i konkurs på grund av brist på finansiering. Detta är inte sant, eftersom lönsamheten avgör. En majoritet av kolgruvorna i USA har helt enkelt varit olönsamma, eftersom priset på kol varit för lågt. Lönsamheten avgör där, precis som i alla andra branscher (mer om detta i ”Alla fonder vill äga lönsam hållbarhet”, länk ovan till höger).
Media vilseleder
Media har bidragit till att vilseledande information sprids, genom att strunta i konsekvensanalysen. Det spelar ingen roll om problemen finns kvar oavsett vem som äger börsbolaget, huvudsaken för journalister verkar ofta vara att peka ut makthavare som ansvariga för något dåligt. Och för makthavare blir huvudsaken därmed att undvika att bli utpekad för något dåligt – genom att exkludera.
Fast sanningen är att fonder avsiktligt är reglerade för att inte kunna vara politiskt styrda maktfonder. Fonder får bara vara små ägare, enligt EU-reglerna får de inte äga så mycket rösträtt att de har ett väsentligt inflytande över ledningen av ett företag. Bakgrunden är rädsla att våra pensionsfonder, likt den ursprungliga idén på 1970-talet bakom löntagarfonderna, skulle få för mycket makt. Politikerna har alltså på EU-nivå avsiktligt begränsat fondernas makt för att hindra att de används för att driva en politisk agenda.
Egoistiskt
Vill du förbättra världen, gör det som konsument och välgörare. Fonder måste sprida riskerna och får inte bli dominerande ägare, vilket betyder att de enskilt inte kan få ett väsentligt inflytande. Tillsammans kan grupper av förvaltare ändå kräva åtgärder, men då måste de vara ägare. Exkludering gör främst att förvaltaren slipper försöka förbättra. Och detta är en egoistisk åtgärd som främst får kapitalister som Svenska Kyrkan att själva må bättre.
Xetiskafonder Xfondreklam Xhållbarhet Xmedia
