9 september är det val i Sverige och partiernas valmanifest är fulla av löften. I årets val finns även sparande med, till skillnad från valet 2014 då intresset verkade vara noll (”Inget politiskt parti bryr sig om sparandet”, länk ovan till höger).
Politikerna har i första hand reagerat på debatten som följt på skandalerna inom PPM och medias rapportering kring bland annat Falcon, Allra och Solidar. Flera partier nämner därför ett premiepensionen behöver förändras, något som redan är bestämt och håller på att genomföras.
Kristdemokraterna vill även att pengarna som sätts in i PPM ska fördelas lika mellan makar som har gemensamma barn under tolv år, om de inte aktivt önskar en annan fördelning. Vänstern, MP och SD vill införa ett konsumentskydd, så att pensionssparare skyddas från förluster som uppstår på grund av oegentligheter i PPM-fonder som godkänts av Pensionsmyndigheten. Även i övrigt fokuserar vallöftena på tvångssparandet till de statliga pensionerna och skatten på pensioner.
L vill gynna sparande
Logiskt nog är det främst Liberalerna som vill gynna frivilligt sparande. Redan för ett år sedan förslog de att den redan skattegynnade sparformen ISK ska vara helt skattefri upp till 100.000 kronor. Och i valmanifestet föreslå L även ett skattegynnat bosparande för de som vill spara ihop till sitt första bostadsköp – vilket skulle gälla både ungdomar, nyanlända och andra som senare i livet vill köpa ett boende.
Sverigedemokraterna går ett steg längre och föreslår i sin valplattform en avdragsgill sparform för unga människors bostadssparande. Att ge möjligheten att slippa inkomstskatt på alla de pengar som används för att köpa en bostad skulle dock bli en mycket dyr reform, eftersom bostadspriserna är så höga. Många ungdomar har föräldrar och släktingar som skulle kunna hjälpa till med extra inkomster eller lån att bospara, vilket ger en uppenbar risk för skatteplanering.
Om till exempel halva årskullen ungdomar varje år köper bostad med en skattefri miljon som kontantinsats så betyder det att SD-reformen skulle kosta minst 15 miljarder kronor per år (50.000 unga bosparare som slipper 30 procent skatt på varsin miljon). Och om bosparandet var utan begränsning skulle ungdomar kunna ta bolånen i förväg via sina föräldrar för att bli nolltaxerare. Kommunerna skulle i så fall få minskade skatteintäkter och kräva kompensation av staten. Därmed är det tveksamt om en så dyr bostadsreform skulle få plats i partiet budget.
Ökad valfrihet
Trots ovan nämnda förslag så är sparandet fortfarande nästan osynligt i partiernas valbudskap, jämfört med andra frågor. Ändå är sparande faktiskt en viktig ekonomisk fråga för de flesta, särskilt pensionssparande.
Dessutom är de förändringar som politikerna vill genomföra inte de som oberoende experter brukar föreslå. Den avgörande skillnaden är att politikerna gärna vill införa specialregler som bara gäller en viss speciell typ av sparande. Men det ger förstås sämre valfrihet. Sverige har därför gått i motsatt riktning, för ett par år sedan togs det avdragsgilla pensionssparandet bort, bland annat för att specialregler gör att människor blir sämre på att ifrågasätta avgifterna.
Dessutom är det inte alls självklart att det är just bostadssparande eller pensionssparande som individen har störst behov av. Ett sätt att gynna sparande med ökad valfrihet vore att gradvis sänka hela kapitalvinstbeskattningen kombinerat med motsvarande sänkning av ränteavdragen. Det skulle göra det mer lönsamt att spara och dyrare att låna, nästan utan direkt kostnad för staten. Fast denna typ av reform har miljoner svenskar emot sig, eftersom många har stora bostadslån och vill fortsätta få 30 procent rabatt på sina låneräntor, plus att många andra är oroliga att dyrare bolån skulle ge sänkta bostadspriser. Statskassan skulle också förlora indirekt genom att egenföretagare skulle omvandla mer tjänsteinkomster till lägre beskattade reavinster.
Ur det perspektivet är Liberalernas förslag att sänka skatten till noll på ISK-konton som innehåller max 100.000 kronor mer rimligt. Sparande via ISK kan ju användas till vad som helst. Denna reform liknar därmed det gamla allemanssparandet, men med ännu större frihet eftersom ISK dels inte har en gräns för insättningar, dels ger tillgång till både de flesta fonder på marknader och till sparande i egna aktier. Skatten på ISK är dessutom redan idag låg, bara 0,45 procent av kapitalet under 2018, vilket betyder att budgeteffekten skulle bli ganska begränsad. Även om halva svenska folket skulle ha 100.000 kronor på ISK-konto så blir den minskade skatteintäkten bara 2,5 miljarder kronor.
Kruxet med att gynna sparande genom att göra värdeökningen skattefri är dock att detta främst passar långsiktigt sparande, eftersom det numera krävs högt risktagande för att nå hög avkastning. De första tolv åren efter att allemanssparandet startade 1984 så låg de svenska marknadsräntorna kring 10 procent, vilket gjorde att skattefri värdeökning var en stor fördel även för kortsiktigt sparande. Men idag när bankkonton och korta räntefonder ger avkastning nära noll så skulle det behövas ett annat sätt att göra räntesparande mer attraktivt.
Dessutom är beskattningen av ISK som sagt redan låg, bara 0,45 procent av kapitalet i år, vilket också beror på de låga räntorna. Därmed är det tveksamt om skattefrihet för ISK räcker för att locka människor att börja spara mer. Att slippa betala 450 kronor per år i skatt, vilket motsvarar knappt 40 kronor per månad, räcker knappast för att få människor att minska sin konsumtion. Effekten blir nog bara att de som redan har ett stort sparande via ISK kommer att tjäna lite mer. Slutsatsen blir att det är svårt att gynna sparande på ett bra sätt så länge räntorna är extremt låga.
Billiga bostäder mer effektivt
Avdragsgilla insättningar på bosparkonton är en alltför drastisk lösning, åtminstone om SD även menar att uttagen skulle vara skattefria. Effekten skulle som sagt troligen bli skatteplanering (lån i förväg skulle ge sänkt inkomstskatt), som främst skulle gynna de som redan har råd att köpa.
Om riksdag och regering vill prioritera att fler har råd att köpa sin första bostad så är det rimligen mer effektivt att direkt subventionera byggandet av billiga bostäder och sedan endast sälja dessa till förstagångsköpare. Alternativt att lagstifta för att kraftigt öka utbudet av billiga tomter runt storstäderna.
Då skulle dock ett starkt politiskt motstånd uppstå bland de som redan äger sina bostäder. De som redan köpt dyrt eller hoppats på att framöver göra en stor reavinst inser att ett brant ökat utbud av billigare alternativ betyder att bostadspriserna generellt kommer att pressas ned. Kanske är det därför som förslagen från L och SD istället gäller skattegynnat bosparande, något som snarare ger intrycket att det ökar antalet bostadsköpare.
Xpensionssparande Xppm Xskatt
