”Kan du beskriva hur vi vanliga dödliga kan leta upp en oberoende rådgivare?” frågade en läsare strax efter att publiceringen av förra veckans krönika ”Dags att visa de nya billiga andelsklasserna”. Tyvärr finns inget enkelt sätt.
EU-direktivet MiFID II som gäller sedan årsskiftet gör bland annat att rådgivare som säger till kunden att de är oberoende inte får ta emot och behålla provisioner från fondbolag eller annan tredje part, inte heller ge råd om sina egna finansiella produkter. Men de nya lagar som införts tvingar inte rådgivare att vara oberoende. Ett misstag verkar också vara att ingen tydlig gränsdragning gjorts.
Tvärtom är det väldigt svårt att få överblick över de oberoende rådgivare som finns i Sverige och hur mycket de kostar. Sammanlagt har 143 företag tillstånd hos Finansinspektionen för ”Investeringsrådgivning till kund avs finansiella instrument”: 24 banker, 46 sparbanker och 73 andra bolag. Dessutom finns 378 försäkringsförmedlare som har tillstånd för råd om fonder. Men när jag den här veckan har letat på deras hemsidor hittade jag väldigt få som använder ordet ”oberoende”.
Exempel
Och även bland de som kallas sig oberoende är spridningen i servicenivå stor. En extrem är helt privata förvaltare, som Wiktor Family Office, som startades av tre rika familjer på Västkusten och idag har fyra partners. De är öppna för att välja in fler partners som har samma investeringsbehov och grundvärderingar, men accepterar inte betalande kunder.
Avvikande åt andra hållet är rådgivare som tar betalt av sina kunder, men ändå inte vill kalla sig oberoende. Ett exempel är Vator Securities, som inte får kalla sig ”oberoende” eftersom bolaget förmedlar produkter som produceras av närstående bolag trots att Vator inte får betalt för detta. Haken för kunden är att ersättningar kan gå till något annat bolag, till exempel att de som äger Vator Securities indirekt tjänar pengar på förmedlingen via andra bolag de äger.
Däremellan finns oberoende rådgivare som jag har skrivit om tidigare, till exempel Bergman & Kjellberg och Burenstam & Partners. Det finns även mer nischade alternativ, till exempel OE Capital som fokuserar på nordiska hedgefonder och är konsult åt både fondbolag och investerare. Kunder på båda sidor ger dock en intressekonflikt, när förvaltarnas behov av marknadsföring står mot investerarnas behov av oberoende råd.
Utländska oberoende rådgivare kan även göra nytta för svenska kunder. Till exempel har amerikanska Schuylkill tillstånd att vara finansiell rådgivare i Sverige. Men räkna med att de flesta av dessa oberoende rådgivare vill att du ska betala dem minst 100.000 kronor per år, vilket för att löna sig betyder att ditt sparkapital behöver vara kring 10 miljoner, helst mer.
Varför oberoende?
Fast varför skulle något enda företag välja att kalla sig ”oberoende” och förmedla rena andelsklasser? Varför gå miste om provisioner och tvingas fakturera varje kund separat? Ja, avgörande är rimligen om det finns bevis att tillräckligt många kunder faktiskt vill betala ett stort antal tusen kronor per år för oberoende råd, för annars överlever de inte.
Rådgivare och kunder måste också hitta varandra. Det är inte så lätt, eftersom de flesta som är förmögna nog att de skulle tjäna på att betala för råd är vana att inte själva behöva ta initiativ, tvärtom jagade av mängder av säljare som tävlar om de rikas uppmärksamhet.
Hjälp få oberoende tips
Flera parter skulle kunna hjälpa till så att de som vill betala klarar att hitta oberoende tips. Finansinspektionen skulle kunna förtydliga genom att skapa en egen grupp i sitt företagsregister. Fondföretag som vill ha långsiktigt nöjda kunder och som tidigare avstått ifrån att sälja via provisioner, till exempel Brummer & Partners och Didner & Gerge, skulle kunna sprida information om vilka oberoende rådgivare som förmedlar deras fonder.
Organisationer som har som mål att förbättra sparandet i Sverige, till exempel Aktiespararna, skulle kunna samordna intresset för oberoende rådgivare och även finansiera spridningen av grundläggande oberoende råd (något jag tog upp för över tio år sedan i ”Aktiespararna förlorar på sin snålhet”).
Media skulle i nästa steg kunna hjälpa till att sprida information. Där kan du som sparare hjälpa till genom att påpeka för de tidningar du prenumererar på att du vill ha hjälp att hitta information om oberoende rådgivare. Särskilt intressant vore prisjämförelser.
Flera nackdelar
Men det går trögt. Jag hade fel för ett år sedan när jag trodde att de nya reglerna om provisioner och oberoende rådgivning skulle räcka för att skapa en ny marknad (se ”Nu ändrar FI fondbranschens logik”). Jag underskattade flera faktorer: Branschens tröghet. Finansinspektionens svaga kontroll av det nya regelverkets efterlevnad. Bristen på kunskap hos allmänheten om fördelarna med äkta oberoende rådgivning. De extra resurser som krävs om rådgivning faktiskt ska vara oberoende. Och framför allt hur stor nackdelen är att inte finansiera rådgivning med provisioner.
Den enda fördelen en rådgivare får av att kalla sig ”oberoende” är att kunna locka kunder som tillräckligt uppskattar fördelarna med att råden inte styrs av vilka sparprodukter som ger mellanhanden störst provisioner. Mot det står flera tydliga nackdelar.
Oberoende råd är mer tidskrävande än försäljning av ett smalt sortiment. För att faktiskt ge både generell finansiell rådgivning och oberoende krävs att organisationen har koll på alla sparprodukter och möjligheter som erbjuds på marknaden. Dels är det tidskrävande att inhämta all information och utvärdera alternativen, dels blir diskussionen med kunden mer komplicerad och tidskrävande eftersom rådgivaren behöver veta mer om kundens ekonomiska situation och behov för att kunna ge bästa möjliga råd.
Vid normal ”beroende” rådgivning, som snarare är försäljning av ett begränsat utbud, räcker det för lönsamhet att träffa kunden en gång. Mellanhanden har sedan ändå rätt till löpande provisioner på det sparande som kunden investerat i. Däremot om rådgivningen är oberoende, då måste rådgivaren antingen ta väldigt mycket betalt för enstaka möten, tillräckligt för att finansiera hela verksamheten, eller binda upp kunden med någon typ av återkommande möten och se till att dessa känns meningsfulla.
Därför har de nya tjänster som lanserats hittills istället varit automatiserade tjänster som pekar ut ett färdigt förslag bland ett fåtal alternativ, en typ av försäljning som i mitt tycke felaktigt kallas ”robotrådgivning” (mer om detta i ”Kräv mer av din robotrådgivare”, länk ovan till höger).
Xfondavgifter Xköptips Xrådgivare
