I resten av Europa har det alltid funnits billigare andelsklasser som är öppna för fondsparare som sätter in stora belopp, ofta en miljon euro eller mer. Främst pensionsstiftelser och liknande institutioner har sparat i samma fond men med lägre årlig avgift, vilket gör att dessa andelsklasser brukar kallas ”institutionella”.
Dessutom finns börshandlade fonder, ETF, med låga avgifter som inte täcker kostnaderna för distribution och rådgivning. Istället betalar investeraren kringtjänsterna separat, precis som vid handel med egna aktier (se ”Vägra betala för fondreklam", länk ovan till höger).
Och redan för några år sedan ändrades reglerna i Storbritannien och Nederländerna, så att även vanliga småsparare som betalar för oberoende rådgivning eller en depå som ger tillgång till billigt fondsparande hade rätt att få köpa ”rena andelsklasser” som inte betalar ut några provisioner till mellanhänder och därmed är billigare, vilket gör att de ger högre avkastning.
Nu i januari 2018 införde EU regelverket MiFID II, som bland annat innebär att även svenska fondbolag har fått rätt att sälja rena andelsklasser. Tidigare har det i Sverige inte varit tillåtet att behandla andelsägare olika på detta sätt. Istället har investerare som placerar stora belopp i fonder krävt att få rabatter, som betalas tillbaka av fondbolaget. När PPM startade hösten 2000 var en av de stora fördelarna just att fondsparandet sker med rabatt.
Nackdelen är att nästan allt övrigt direktsparande i fonder har skett till fullpris. Mellanhänder av olika typer, både ”private banking”, försäkringsmäklare och fondtorg som Avanza och Nordnet, har därför kunnat kräva höga provisioner från fondbolagen och gjort större vinster än de flesta kunder förstått. Stordriftsfördelar som skulle ha kunnat gynna slutkunderna via konkurrens och prispress har istället ökat lönsamheten hos mellanhänderna. Rena andelsklasser skulle kunna ändra spelreglerna.
Osynliga
De nya rena andelsklasserna i Sverige existerar dock officiellt bara genom att de har tillstånd från Finansinspektionen och finns med i fondbestämmelserna. Däremot visas inte deras andelskurser på fondbolagens hemsidor och de rapporteras sällan till Morningstar. Faktablad saknas.
Lannebo Fonder fick tillstånd för nya rena andelsklasser i januari. Till exempel finns Lannebo Sverige enligt sina fondbestämmelser numera inte bara med ordinarie förvaltningsavgift 1,7 procent per år, utan även för halva priset 0,85 procent om andelarna förmedlas av en oberoende rådgivare eller förvaltare. Men på fondbolagets hemsida finns bara en andelskurs.
Handelsbanken är extremfallet, som i januari la till 12 nya andelsklasser i många fonder. Handelsbanken Kinafond har till exempel gamla andelsklasser med förvaltningsavgift 1,85 procent per år, medan de nya rena kostar antingen max 0,95 procent (oberoende rådgivare, eller minsta insättning 10 miljoner kronor) eller max 0,6 procent (separat förvaltning, eller minst 100 mkr) per år. Återigen finns dock bara en enda andelskurs på hemsidan.
Flera fondbolag, till exempel Didner & Gerge, har inte ens ansökt om att starta rena andelsklasser.
I andra länder gör fondbolagen helt annorlunda, de rapporterar även de rena andelsklasserna både på sina hemsidor och till Morningstar. Varför är de osynliga i Sverige? En rimlig tolkning är att fondbolagen döljer de billigare rena andelsklasserna så gott de kan, för att gamla kunder ska fortsätta att betala högsta avgift. En annan tänkbar förklaring är att förändringen är trög och att informationen är på väg att förbättras. Men så länge ingen stor kund har krävt att få byta till de nya rena andelsklasserna slipper fondbolagen helst den extra administrationen.
Högre fondbetyg
Varför accepterar då svenska institutionella kunder att de inte får komplett information om de nya rena andelsklasserna? Det kan bero på att de istället är vana vid rabatter. Kanske också att de tror att de är bra på att förhandla och lyckas få större rabatter än andra, vilket kan verka bättre än att byta till rena andelsklasser som kostar lika mycket för alla. Fast det vore förstås möjligt att få rabatter även på rena andelsklasser.
Dessutom borde både institutioner och ”private banking”-kunder uppskatta de nya reglerna som gör att den som väljer rena andelsklasser inte riskerar att någon mellanhand eller svindlare lyckas lura till sig provisioner på deras bekostnad. Andelskurser som tack vare lägre officiell avgift får en bättre utveckling gör dessutom att fonderna i alla sammanhang ser så bra ut som de faktiskt är, till exempel att fondbetyget Morningstar Rating ofta blir högre. Även för privatpersoner vore det en fördel om de rena andelsklasserna började redovisas, eftersom det då skulle bli tydligare hur mycket distribution och ”rådgivning” annars kostar.
För oberoende rådgivare skulle det förstås vara en avgörande fördel om de rena andelsklasserna fanns redovisade i alla sammanhang tillsammans med information om att fondsparare måste anlita en oberoende rådgivare eller betala för en institutionell depå för att få tillgång till dessa. Efterfrågan har svårt att uppstå så länge produkten är osynlig.
FI på läktaren
Men istället fortsätter provisionerna att flöda till mellanhänderna precis som tidigare. Finansinspektionen sitter som så ofta på läktaren och tittar på utan att ingripa. Konsumentskydd verkar betyda ”låt finansbranschen göra som den vill så länge alla gör likadant”.
Xfinansinspektionen Xfondavgifter Xfondfakta Xrådgivare
