Fondandelsfonder, som skapar en extra nivå avgifter genom att investera i andra fonder, var för några år sedan var en tredjedel av de nystartade. Störst var andel nya fond-i-fond under 2012, hela 40 procent, efter att Pensionsmyndigheten stoppat massbyten och lockat PPM-förvaltarna att starta eget.
Finansinspektionen (FI) har nyligen granskat de svenska fondandelsfonderna och konstaterar att snittavgiften är hög. Vägt med förvaltat kapital kostar de i snitt 1,71 procent per år, nästan dubbelt så mycket som vanliga aktiefonder och nästan fem gånger mer än indexfonder. Bland annat därför kräver FI bättre information, om jämförelseindex och hur stor andel som investeras i egna fonder.
Kartläggningen är ett välkommet nytänkande. Det är bra att FI gör en bred granskning och ger synpunkter i förväg, innan de gör tillslag mot enskilda fondbolag och delar ut böter när de hittat fel. Dels går det rimligen betydligt fortare att informera alla om brister på detta sätt, så att även förbättringar sker fortare. Dels är det mer rättvist att hela branschen direkt får veta om FI är missnöjd med något.
Högre krav
Men FI borde ställa högre krav. När en grupp aktivt förvaltade fonder är ovanligt dyra så betyder det att mer fördelar krävs för att de höga avgifterna ska vara motiverade.
De allra flesta fond-i-fond placerar globalt och det ger anledning att ställa höga krav på förvaltarnas kompentens och resurser. Global förvaltning kräver mer än att enbart förvalta svenska värdepapper, eftersom mycket mer information behöver hanteras och handeln sker i olika tidszoner.
Viktigast är att fondbolagen tydligt måste förklara vilken typ av förvaltning som fondandelsfonden kommer att ha. Som FI nämner i rapporten finns fondandelsfonder som enbart placerar i andra fonder inom samma koncern, vilket betyder att de lika gärna skulle kunna vara en vanlig blandfond (att göra allokeringen via de andra fonderna ger möjligen en enklare administration, men om detta är argumentet borde det tydligt anges).
Om förvaltningen av en fond-i-fond enbart syftar till att välja ut de bästa förvaltarna, då borde FI kräva att investeringar nästan enbart görs i externa fonder, eftersom det inte är trovärdigt att de bästa förvaltarna globalt inom flera typer av investeringar finns samlade hos en fondförvaltare.
Om förvaltningen precis som en vanlig aktiefond försöker vara aktiv och flytta pengar till de länder och branscher som förvaltarens genom analys har kommit fram till har bäst framtidsutsikter, då är det också tveksamt vad som är fördelen med att investera via andra fonder. Varför krångla till det och välja en dyrare lösning?
Problemet med att fritt försöka välja ut de bästa förvaltarna är att summa avgifter då blir väldigt hög, eftersom det är svårt att förhandla fram stora rabatter från förvaltare som är ovanligt framgångsrika. I praktiken investerar därför många fondandelsfonder nästan enbart i börshandlade indexfonder med låga avgifter (ETF), vilket betyder att den aktiva förvaltningen är snarlik den i en vanlig aktiefond.
En viktig orsak till detta är Pensionsmyndighetens krav på rabatter från PPM-fonder. Reglerna innebär att fond-i-fond måste räkna med hela avgifterna hos de underliggande fonderna i underlaget för rabatter, samtidigt som fonden netto inte får kosta mer än 0,89 procent per år. Det betyder att om en fond-i-fond skulle investera i en annan fond med högre avgift än 0,89 procent, så skulle förvaltaren själv förlora pengar. Stora förvaltare har möjlighet att också begära rabatter från fondbolagen de investerar hos, men många fond-i-fond är ganska små och har en dålig förhandlingssituation eftersom förvaltaren rimligen behöver frihet att välja.
Bästa externa förvaltarna
Det starkaste argumentet för att välja strukturen fond-i-fond vore om förvaltare kan bevisa en tydlig kompentens att välja ut de bästa aktiva förvaltarna. Om förvaltarens kompentens främst är att välja mellan börsbolag, länder, valutor och branscher är det mer kostnadseffektivt att investera direkt, som en normalt förvaltad fond gör.
Ett krav från FI att fondandelsfonder tydligt måste informera om vilken typ av förvaltning de kommer att använda för att försöka nå fondens mål, samt vilken kompetens och resurser som förvaltarna har, skulle betyda att FI även kunde granska om förvaltningen bedrivs rationellt. En strikt tolkning av fondlagens krav att fondbolag ska handla uteslutande i fondandelsägarnas gemensamma intresse betyder att enbart fokus på att välja ut de bästa externa förvaltarna kan motivera en extra nivå avgifter.
Xfinansinspektionen Xfondifond
