Den absolut viktigaste kunskapen som en vanlig småsparare behöver för att lyckas hyfsat bra på aktiemarknaden är enkel: de avgörande fördelarna med låga kostnader, riskspridning och långsiktiga innehav. Genom att sprida pengarna på många olika aktieinnehav (vilket är lätt via fonder) och behålla samma innehav under många år så minskar effekten av misstag. Om dessutom kostnaderna är låga så kommer resultatet troligen att bli lite bättre än genomsnittet.
Fast många människor är skeptiska till riskspridning och långsiktighet. De ser hur aktiekurser ofta ändras kraftigt på kort tid och lockas av topplistor som visar dagens topp-10. Varför nöja sig med lite bättre än genomsnittet, när det verkar lätt att hitta vinnarna?
Marijuana och guld
Ett exempel fick jag i början av veckan i ett brev från en man som fått en ansenlig summa försäkringspengar efter sin frus bortgång. Han hade redan köpt aktier i Kanada, i ett företag som odlar medicinsk marijuana, men valde nu mellan bland annat en svensk högriskobligation och guld. Mannen bad mig om fler ”smarta aktietips”, men verkade inte alls bekymrad över svårigheten att bedöma om tipsen han redan fått faktiskt var smarta.
Jag har märkt att två missuppfattningar är vanliga bland vanligt folk som försöker välja rätt aktier själva:
(1) Dunning-Kruger-effekten: Den första missuppfattningen är att vem som helst med normal intelligens kan bedöma argument som ges för att ett företags aktiekurs eller en hel aktiebörs kommer att stiga.
Många är inte medvetna om sin egen inkompetens när det gäller att tjäna pengar genom att ta risker på aktiemarknaden. Det liknar problemet i trafiken, där undersökningar visar att en stor majoritet av svenska folket anser att de är bättre än snittet på att köra bil.
Men den illusion som psykologerna David Dunning och Justin Kruger presenterade bevis för 1999 är snäppet värre. Deras experiment visade det människokännare genom alla tider rimligen varit medvetna om, nämligen att just de människor som har väldigt lite kunskap på ett område inte är medvetna om hur lite de vet. Förmågan du behöver för att svara rätt är även förmågan som behövs för att kunna känna igen vad som är ett korrekt svar.
Människor som kan väldigt lite om aktiemarknaden och finansiell analys har förstås svårt att förstå och dra nytta av finansiell information. Men ofta i övriga livet räcker det att vara bättre än snittet i hela befolkningen för att lyckas.
Bättre än en tävlingsförare?
Ytterligare ett snäpp värre blir illusionen på aktiemarknaden, för där kommer en amatör som gör många korta affärer troligen att förlora pengar jämfört med börsindex även med mer kunskap än 99 procent av mänskligheten. Visst kan du ha tur och lyckas även utan kunskap. Men problemet är att en väldigt liten grupp professionella placerare, mindre än 0,1 procent av mänskligheten, var och en kontrollerar många miljarder kronor och skapar sina vinster på tusentals småsparares bekostnad.
När det gäller att vara en duktig bilförare så räcker det att vara bättre än hälften av de andra förarna. Men på aktiemarknaden liknar frågan snarare ”Är du bättre på att köra bil än snittet bland professionella tävlingsförare?” En avgörande skillnad mellan trafiken och finansiella marknader är just att amatörer för att överträffa snittet måste lyckas bättre än genomsnittet bland proffs.
Ännu värre är att många av de placeringar som lockar privatpersoner (till exempel aktietipsen i läsarbrevet ovan) aldrig skulle få pengar från en professionell förvaltare, oavsett kursnivå. Alternativ som uppenbart inte kommer att ge någon avkastning, är för små eller ger stor risk att förlora hela insatsen är helt enkelt aldrig köpvärda för ett aktieproffs.
(2) Högriskfondernas förbannelse: Den andra missuppfattningen är att högre risktagande automatiskt ökar den förväntade avkastning. Många verkar ha svårt att inse skillnaden mellan det bästa tänkbara resultatet och vad som i genomsnitt är rimligt att förvänta sig. Sanningen är att det enda som säkert ökar genom att flytta pengarna från en bred aktiefond och placera allt i en enda slumpvis vald aktie är osäkerheten om slutresultatet, alltså spridningen mellan bästa och sämsta utfall. Men den förväntade avkastningen (aritmetiskt medelvärde) påverkas inte.
Vad värre är, om du placerar allt ditt sparande i en enda slumpvis vald aktie så blir det vanligaste utfallet (medianen) sämre, vilket beror på att den framtida avkastning hos aktier är skevt fördelad med ett fåtal extrema vinnare och en stor grupp trista medelmåttor.
Det finns flera orsaker till att de flesta enskilda aktier med hög risk inte i snitt ger högre avkastning. En är att många investerare är spekulanter och undviker aktier i stabila förutsägbara företag, istället finns en tendens att betala extra för ökad spänning.
Riskspridning
Den avgörande orsaken är att riskspridning ger möjlighet att få lika hög förväntad avkastning med mycket lägre risk. Professionella placerar som bygger portföljer med hundratals innehav behöver inte oroa sig över de risker som är kopplade till enskilda företag, eftersom de sprider sitt kapital på så många innehav att eventuella konkurser ger små kostnader i förhållande till vinsterna från de investeringar som går bra. Detta gör att värderingen av en aktie bara påverkas marginellt av hur osäkra företagets framtidsutsikter är.
Och det gör också att den som placerar mycket pengar i en enda aktie normalt enbart får högre osäkerhet, men sällan extra betalt för risken. De risker som ger extra betalt är bara de som drabbar ekonomin totalt sett, som att företagets intäkter är beroende av världsekonomin generellt eller till exempel hur mycket ett krig i Asien skulle sänka företagets försäljning.
Högriskfondernas förbannelse är motsvarande effekt på en aktiefond med smal inriktning, vilket förenklat beror på att det krävs en uppgång på 100 procent för att ta igen ett ras på 50 procent. För att förtydliga har jag räknat fram ett exempel som visar det förväntade resultatet från en högriskfond som hälften av åren ger en värdeökning på 30 procent och hälften av åren en förlust på 20 procent. Det motsvarar en genomsnittlig avkastning på 5 procent per år och en standardavvikelse på 25 procentenheter. Tabellen nedan visar fördelningen hos den förväntade avkastningen efter nio år, eller om man så vill nio krona eller klave:
Bara 25% bättre än snittet | ||
Antal utfall | Sannolikhet | Avkastning |
1 | 0,2% | 960% |
9 | 1,8% | 553% |
36 | 7,0% | 302% |
84 | 16,4% | 147% |
126 | 24,6% | 52% |
126 | 24,6% | -6% |
84 | 16,4% | -42% |
36 | 7,0% | -65% |
9 | 1,8% | -78% |
1 | 0,2% | -87% |
Genomsnitt | 55% |
Tabellen visar tydligt nackdelen med högriskfonder, nämligen att sannolikheten för olika avkastningar är mycket skevt fördelad. Trots att den genomsnittliga avkastningen totalt sett blir 55 procent efter nio år (vilket är exakt samma som ett riskfritt alternativ som stadigt ger 5 procent per år), så ger hälften av alla utfall en förlust. Vart fjärde utfall ger en rejäl förlust, vart fjärde utfall ger en värdeminskning på 6 procent, vart fjärde utfall ger en värdeökning på 52 procent och bara den bästa fjärdedelen ger en värdeökning som är större än det aritmetiska medelvärdet 55 procent.
Förklaringen är att var tionde fondsparare vinner stort och får en avkastning på 302 procent eller mer. Ett exempel är Rysslandsfonder fram till 2006, som råkade vara populära i Sverige eftersom Ryssland ligger nära geografiskt. För att några få ska kunna vinna stort behövs det samtidigt många andra som förlorar. Det liknar utformningen hos lotterier, där majoriteten förlorar insatsen, medan ett fåtal lyckliga får en högvinst.
Bättre än snittet
Min slutsats är att det är bättre att vara nöjd med att troligen nå lite högre avkastning än snittet. Dit når du som sagt genom att lita på de tre väl etablerade reglerna för framgångsrikt sparande: låga kostnader, riskspridning och långsiktiga innehav.
Xköptips Xrisk