De senaste veckorna har Morningstar fått många frågor från fondbolag om hur fondernas kostnader beräknas och rapporteras. Att det just nu är stort intresse för olika fondavgifter beror troligen främst på att nya regler börjar gälla i januari 2018, så innan dess måste både fonder och mellanhänder ändra sina rutiner och ta fram all ny information som krävs.
För att förstå fondsäljarnas nya information och inte bli vilseledd av det ökade antalet kostnadsmått behöver även vanliga fondsparare en uppdatering av både gamla kostnadsmått och skillnaderna jämfört med de nyheter som snart börjar gälla. Här är en summering.
Förvaltningsavgift (faktisk): Den ersättning som fondbolaget tar ur fonden, varje dag eller en gång per månad, normalt en fast procent av fondförmögenheten per år. Här i Sverige har det fram till nu räckt ganska långt att enbart jämföra fondernas förvaltningsavgifter, eftersom svenska Finansinspektionen krävt att den ska täcka nästan alla kostnader.
Dock tas transaktionskostnaderna ur fonden och det har blivit vanligare att fonder har resultatbaserade avgifter som tas ut separat. Länge har dessutom rådgivare rekommenderat sina kunder att spara via kapitalförsäkringar och att betala extra för att få hjälp med fondvalet, tjänster som ger stora extra kostnader.
Förvaltningsavgift (max): I fondbestämmelserna finns regler för hur hög förvaltningsavgiften maximalt får vara per år och mer exakt hur den ska dras av från fondens förmögenhet. Fondbolagen väljer ofta att konkurrera genom att ta ut en lägre årsavgift, men har rätt att höja årsavgiften upp till maxnivån.
Rena andelsklasser: Nya regler som från januari 2018 kommer att stoppa de flesta typer av provisioner och förbättra den information fondsparare får (Mifid II, mer om detta nedan) gör att fondbolagen kommer att lansera nya andelsklasser med lägre förvaltningsavgifter. Idag tar fondbolagen ut högre avgifter för att kunna betala mellanhänder provisioner som ersättning för distribution och rådgivning, men nästa år kommer sparare som betalar kringtjänsterna separat att kunna välja nya ”rena” andelsklasser som blir betydligt billigare.
Årlig avgift (KIID): Utomlands, särskilt i Luxemburg, är det vanligt att många kostnader tas separat ur fonden, vilket gör att förvaltningsavgiften ibland täcker mindre än hälften av de administrativa kostnaderna. Därför införde EU år 2012 i fondfaktabladet KIID kostnadsmåttet ”ongoing charges” (på svenska ”årlig avgift”) som ska innehålla alla fasta kostnader som tas ur fonden, i procent av fondförmögenheten. Dock innehåller årlig avgift varken prestationsbaserade avgifter eller transaktionskostnader. Denna procentsats beräknas normalt baserat på senaste årsrapport och är alltså ofta olika ett år jämfört med föregående år.
TER: Redan långt tidigare har det varit vanligt att fondbolag även har redovisat det totala kostnadsuttaget ur fonderna. Det vanligaste måttet förr var ”total expense ratio” (TER) som till skillnad från årlig avgift även innehåller prestationsbaserade avgifter. Däremot ingår inte transaktionskostnader och skatter. TER varierar mer mellan olika år än årlig avgift. Beräknas också som procent av fondförmögenheten per år.
TKA: Här i Sverige började många fondbolag i mitten på 1990-talet att i fotnoter redovisa aktiefondernas transaktionskostnader (courtage och valutaväxling) med syftet att minska beskattningen. Dessa kostnader är normalt dolda, eftersom fondens affärer redovisas netto. Jag upptäckte att detta var viktig information för att förklara varför vissa utlandsfonder presterade så dåligt jämför med index (som räknas utan kostnader) och veckotidningen Affärsvärlden (där jag var ansvarig för fondbevakningen) började i juni 1997 att rapportera nyckeltalet ”totalkostnadsandel” (TKA) som är TER plus dolda kostnader för courtage, valutaväxling och skatt i procent av genomsnittlig fondförmögenhet under året.
Ovanstående olika kostnadsmåtten innehåller enbart de avgifter som tas ut i respektive fond och som påverkar fondens redovisade avkastning. Men det finns även andra kringkostnader och regler för rabatter som påverkar kostnaderna för sparandet totalt sett.
Köp- och säljavgifter: Historiskt har det varit vanligt att fonder ger mellanhänder rätt att ta ut transaktionskostnader på upp till 5 procent av investerat belopp vid köp av fondandelar. Mindre vanligt har varit säljavgifter, som i Sverige främst har använts för att bromsa att fonden används för kortsiktig spekulation (vilket drabbar de långsiktiga spararna, som tvingas betala en del av ökade transaktionskostnader i fonden).
Fondavgift PPM: Pensionsmyndigheten använder TER för att beräkna hur stor rabatt som PPM-spararna får tillbaka från fondbolagen och därmed vilken årsavgift netto de betalar. Denna nettoavgift i procent per år kallas för ”fondavgift” och beror på hur många andra som har valt samma fond, vilket gör att den varierar mellan åren.
RIY: Nya EU-regler för fondkonton och investeringar via försäkringar (Priips) ställer krav att mellanhänderna från januari 2018 i de nya faktabladen KID ska ge information om ”reduction in yield” (RIY) baserat på alla kostnader för fondsparandet med ungefär samma heltäckande underlag som TKA. Skillnader är bland annat att även köpavgifter och ”market impact” (att förvaltarens transaktioner kan påverka en akties börskurs) ska ingå. Beräkningen ska dessutom inte vara historisk som årlig avgift, utan ett förväntat snitt under spartiden. Priips-reglerna blir alltså ännu mer heltäckande än TKA.
Mifid II: Från januari 2018 kommer även de utökade mer generella EU-reglerna som brukar kallas Mifid II att börja gälla, vilket på flera sätt kommer att förändra hur finansbranschen fungerar. Förutom stopp för de flesta typer av provisioner, vilket ger behov av rena andelsklasser (se ovan) så kommer också nya krav att försäljare av fonder och andra sparprodukter måste ge mycket mer komplett och tydlig information om alla kostnader som belastar sparandet. Till skillnad från RIY ska beräkningen enligt Mifid II vara individuell, ”market impact” ingår inte och resultatbaserade avgifter ska även visas separat.
Dessutom ställer Mifid andra nya krav, analyskostnader är ett bra exempel. Hittills har kostnaderna för de analyser som börsmäklare levererar till kapitalförvaltare varit inbakade i mäklarnas courtage för aktieaffärer. Men Mifid II gör att kostnaderna för analysen istället betalas separat. Ännu så länge accepterar svenska Finansinspektionen att dessa kostnader belastar fonderna separat, vilket betyder att de inte täcks av förvaltningsavgiften som fondbolagen får. Externa analyskostnader ingår alltså inte i förvaltningsavgiften, men däremot i bredare kostnadsmått som årlig avgift och TER. Troligen kommer dock snart skärpta regler så att fondbolagen måste betala alla analyskostnader, för annars blir det en orimlig skillnad mellan intern och extern analys.
Avslöja dyra fonder
Min slutsats av ovanstående är att ett begrepp som ”fondavgift” eller ”förvaltningskostnad” är både otydligt och ofta vilseledande. Idag finns många olika kostnadsmått och vilken fond som ser billigast ut beror ofta på vilket kostnadsmått som används. Dyra fonder avslöjas bara av rätt kostnadsmått. Därför är det viktigt för fondsparare lära sig skillnaderna mellan förvaltningsavgifter och andra mer heltäckande mått, samt att försöka välja det mått som bäst speglar de kostnader som belastar deras sparande.
