Den här veckan har Pensionsmyndigheten publicerat en sammanfattning av hur det svenska pensionskapitalet utvecklats från 2005 till 2014. Totalt sett har sparkapitalet dubblats på nio år till 4689 miljarder kronor, vilket kan låta bra (länk till höger).
Fonderna växer snabbare
Men för det första har även Sveriges samlade produktion mätt som BNP ökat, och nådde förra året 4155 miljarder. Det betyder att sparkapitalet sammanlagt i AP-fonder, livbolag och vanliga fonder i december 2014 bara var drygt 1,1 gånger ett års produktion här i landet. Och det är uppenbart att det inte räcker med bara drygt en sparad årslön för att leva gott under i snitt kanske 20 år som pensionär.
För det andra har tillväxten varit mycket lägre i AP-fonder och livbolag. Förmögenheten i vanliga fonder har å andra sidan generellt ökat betydligt snabbare. Det gäller särskilt den statliga premiepensionen hos Pensionsmyndigheten (PPM) vars marknadsvärde växt från 193 miljarder kronor i december 2005 till 812 miljarder i december 2014, en tillväxt på 17 procent per år.
Dessutom inträffade finanskrisen och det extremt branta börsraset 2008 under perioden, vilket bromsat värdetillväxten. Sett över de senaste tjugo åren har fondsparandets tillväxt i snitt varit betydligt snabbare. Från 1995 till 2015 blev det samlade svenska fondsparandet mer än tio gånger större enligt Fondbolagens Förenings statistik, vilket motsvarar en ökningstakt på 14 procent per år.
Den brantare ökningen för det pensionskapital som är placerat i fonder beror dels på att en mindre andel av de pensioner som hittills har betalats ut kommer från fondsparande, medan anställda idag placerar nästan alla nya premier i just fonder. Det betyder att insättningarna i fonder varit mycket större än uttagen och med dagens regler så kommer det överskottet att finnas kvar åtminstone tjugo år framåt. Dels har avkastningen från aktiesparande varit högre än från räntesparande, vilket (särskilt med dagens låga räntor) är troligt även framöver och kommer att gynna tillväxten hos fondsparandet (som innehåller en högre andel aktier än AP-fonder och livbolag).
Mycket lägre avgifter krävs
Dagens inflöde via premiepension och tjänstepension kommer grovt skattat att fortsätta motsvara i snitt över 5 procent av BNP netto de närmaste tio åren, samtidigt som avkastningen troligen kommer att vara ungefär lika stor. Det är därmed rimligt att räkna med en total tillväxt i det svenska pensionskapital som är placerat i fonder på ungefär 10 procent per år, vilket motsvarar att det blir sju gånger större om tjugo år. Detta är också ungefär vad som krävs för att vi ska kunna behålla vår levnadsstandard som pensionärer.
Men då blir avgifterna ett mycket större problem än idag. Redan idag lägger vi svenskar cirka 1 procent av BNP på fondavgifter och närliggande kostnader kopplade till rådgivning och administration. Om kostnaderna i procent av kapitalet skulle ligga kvar på dagens nivå betyder ett sju gånger större fondsparande tillsammans med att BNP växer betydligt långsammare att kostnaderna för vårt fondsparande skulle svälla till 4-5 procent av Sveriges BNP (se ”Mer och billigare fondsparande behövs”, länk ovan till höger). Vettigt samhällsekonomiskt sett vore oförändrade kostnader i kronor räknat, vilket är rimligt eftersom kapitalförvaltningen idag är spridd på onödigt många förvaltare och har extremt starka stordriftfördelar.
Det senaste året har en intensiv debatt pågått om framtiden för finansiell rådgivning i Sverige och Finansinspektionen har återkommande argumenterat för ett omfattande provisionsförbud (”Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad”). Haken är att även om oberoende rådgivning är bättre, så blir den dyrare för privatpersoner (”Svårt få bra skattefria råd”).
Råd som arbetsgivarna betalar
Den bästa lösningen för svenska folket generellt sett är att oberoende finansiell rådgivning blir en förmån betald av arbetsgivaren. Fack och arbetsgivare kan tillsammans komma överens om finansieringen och med tanke på hur stor kostnaden är för tjänstepensioner, särskilt åt höginkomsttagare, så borde viljan vara stor att ta ansvar och ge råd med hög kvalitet. Första steget är att informera mer om tjänstepensionens avgörande betydelse, nästa att även ta ansvar genom att bekosta äkta oberoende finansiell rådgivning åt de anställda. Det verkar rimligt att ge alla som får tjänstepension rätt att en gång vart femte år träffa en oberoende rådgivare som enbart får betalt av arbetsgivaren och inte alls via provisioner från försäkringsbolag eller fondbolag.
Mer än hälften av Sveriges fondsparare har upplevt den tvära börsutvecklingen de senaste 20 åren och lärt sig av egen erfarenhet hur svårt det är att pricka rätt bland fonder. Den erfarenheten gör det också tydligare hur centralt det är att hålla de årliga kostnaderna nere. Sverige ligger bra till internationellt sett, bland annat därför att avtalsparterna via till exempel Collectum har pressat ned avgifterna och genom omfattande publicering av Normanbelopp och andra kostnadsjämförelser. Nu återstår att skapa ett bra sätt att finansiera oberoende råd.
Xfondavgifter Xfondfakta Xpensionssparande Xppm Xrådgivare Xstatistik
