De senaste åren har det blivit mycket dyrare att driva ett svenskt fondbolag. Efter finanskrisen 2008 har nya regler som kräver ökad rapportering och mer personal ökat kostnaderna kraftigt. De mest extrema påståenden jag sett är att kostnaderna tiofaldigats.
Nu finns en detaljerad analys av hur mycket kostnaderna ökat. Måndag den här veckan var Göran Espelund, VD för Lannebo Fonder, en av talarna på ett seminarium som Morningstar ordnat och berättade om den dramatiska ökningen av antalet regelverk som fondbolagen måste följa och de ökade kostnaderna.
100 nya regelverk
Dels har det tillkommit många internationella regelverk, främst direktiv från EU. Dels har vår egen svenska myndighet Finansinspektionen (FI) 193 föreskrifter och allmänna råd som gäller finansiella företag och därmed ofta fondbolag. Enligt Göran Espelund har över 100 av dessa tillkommit från år 2008 och framåt, samtidigt som ingen enda lättnad skett. De nya reglerna gäller både fondbolagens organisation, deras åtgärder mot penningtvätt och rapportering.
Göran Espelund påpekade att det finns positiva inslag som förbättrat för fondspararna. Flera typer av risker hanteras bättre, det nya nyckeltalet årlig avgift ger jämförbarhet inom EU och förvaringsinstitutets uppgift att skydda fondspararna har blivit tydligare. Men andra skärpningar av reglerna har tveksamt värde.
Kostnaderna har ökat dramatiskt för små fondbolag. Vissa är engångskostnader, men de flesta är löpande. Enligt den summering som Lannebo Fonder gjort har de löpande kostnaderna ökat med ungefär 4,5 miljoner kronor per år. Totalt i Sverige finns ungefär 100 svenska fondbolag inklusive AIF-förvaltare, så om genomsnittskostnaden ligger på samma nivå som hos Lannebo blir den sammanlagda kostnadsökningen 450 miljoner kronor per år.
Och tyvärr fortsätter troligen mängden regleringar att öka. Enligt den europeiska samarbetsorganisationen Esma finns ytterligare 192 planerade regleringsåtgärder inom EU. Alltså är det stor risk att kostnaderna för fondbolagen att följa detaljregler kommer att fortsätta öka.
Vem säger stopp?
Problemet verkar vara att det inte finns någon gräns för hur detaljkrävande och misstänksamma tillsynsmyndigheterna kan bli. Tillämpningen av lagen mot penningtvätt är ett bra exempel. Alla som tänker efter inser att inom Sverige krävs ett led med kontanter för att kunna omvandla brottslingars pengar till lagliga tillgångar, eftersom alla elektroniska transaktioner kan spåras. Och fondbolag hanterar aldrig några kontanter, utan enbart pengar som redan passerat både en bank och ett förvaringsinstitut.
Ändå är det enligt Finansinspektionen hög risk för penningtvätt när en svensk privatperson månadssparar via autogiro, med argumentet att fondbolaget inte har träffat kunden fysiskt. Och därför tvingas fondbolagen till dumheter som att kräva in och lagra fotokopior på alla kunders körkort. De enda tydliga vinnarna är de specialiserade jurister som lever på att tolka reglerna och förvalta fondbolagens rapportering.
Men hur ska detta sluta, kan någon säga ”Stopp, nu räcker det” och inleda en period då de onödiga reglerna rensas bort? Kunderna, alla vi vanliga fondsparare, förstår i de flesta fall inte att det är vi som betalar och våra möjligheter att protestera är små. Politikerna har väldigt sällan tillräcklig koll på detaljerna för att våga ha en åsikt och tycker med rätta att det finns viktigare frågor. Fondbolagen anses tala i egen sak och vågar sällan kritisera FI.
Erik Thedéen tillträdde för ett par veckor sedan som ny generaldirektör för FI. Han har erfarenhet från både regeringskansliet och fondbranschen och borde kunna se att kostnaderna för de senaste årens nya regelverk sällan ger en tillräcklig nytta för fondspararna. Men Finansinspektionen har ett brett ansvarsområde där tillsynen av fondbolagen bara är en liten del, så Erik Thedéen väljer troligen att fokusera på annat.
Färre svenska fondbolag
Resultatet är troligen att vi kommer att få färre svenska fondbolag framöver. De som är tillräckligt stora klarar utan problem även fortsatt ökade kostnader orsakade av detaljregler, medan de små antingen lägger ned eller blir uppköpta. Ett alternativ är att flytta fondadministrationen utomlands, till exempel till Luxemburg där myndigheterna har förstått att smidig hantering är en konkurrensfördel.
