Folk accepterar inte att ett möte för finansiell rådgivning tar mer än en timme, klagade en bekant som har arbetat med att skapa datasystem för en av de svenska bankernas rådgivning. Hans problem var nya krav att banken ska veta mer om kundens behov innan de ger råd, så fler frågor måste ställas och svaren dokumenteras. Men kunderna var vana att få rådgivning nästan direkt.
En snabb och mer lönsam metod har i Sverige varit att sälja samma sparande till alla kunder. Hårdraget så skulle alla kunder på 1980-talet ha allemansfonder, på 90-talet skulle alla ha kapitalförsäkringar, därefter skulle alla spara i aktieobligationer och idag ska alla spara i blandfonder via ISK.
Både i USA och i England har förväntningarna på individuell anpassning varit högre, särskilt bland de rika. De bästa oberoende finansiella rådgivarna där har mindre än hundra kunder var och hinner med att träffa varje individ flera gånger per år.
Angus Deaton
Jag kom att tänka på detta när jag läste om årets Nobelpriset i ekonomi, som offentliggjordes i början av veckan. Angus Deaton belönas för sin forskning om människors konsumtion och hans slutsatser när det gäller sparande och investeringar är även intressanta för fondsparare.
Till exempel är det tänkvärt att dagens låga räntor betyder att unga människor kan konsumera mer, men å andra sidan kommer deras inkomster att växa långsammare. Om du trots detta får en stor ökning av din inkomst, då är det även troligt att din karriär är på rätt väg och att kommande löneökningar blir stora, vilket betyder att det är rationellt att låna mer och ta ut en del av den ökade konsumtionen i förskott.
Utgångspunkten för både Deaton och andra som idag funderar kring vilken nivå på konsumtion som är rimlig är erfarenheten att människor försöker hålla en stabil levnadsstandard (Milton Friedman, nobelpriset 1976) och att det är rationellt att försöka fördela sin konsumtion jämnt över hela livet (Franco Modigliani, nobelpriset 1985).
Denna typ av logik har i Sverige använts av fackföreningar och politiker för att tvinga oss att öka andelen pensionssparande när inkomsten ökar. När årsinkomsten stiger över 7,5 inkomstbasbelopp (vilket 2015 motsvarar en månadslön på 36.300 kronor) så stiger avsättningen till tjänstepensionen enligt kollektivavtalen drastiskt, vilket gör att en mycket större andel av arbetsgivarens kostnad för en löneökning går till tvångssparande.
Detta är främst ett problem för unga människor med hög utbildning som är i början av en lovande karriär. Enligt Deaton vore det rationellt för dem att låna mer och öka sin konsumtion, men i Sverige betyder istället brant ökande inkomst en ökad andel tvångssparande (mer om detta i ”Dags att skrota det fackliga tvångssparandet”, länk ovan till höger).
Haken med det svenska tjänstepensionssparandet är att det inte är individuellt anpassat. Trots att människor har olika behov, olika familjesituation och olika förväntad livslängd så tvingas alla spara lika mycket.
Undvik allmänna råd
Samma fel finns hos många av de kampanjer för sparprodukter som banker och försäkringsbolag lanserar. Lagen om finansiell rådgivning säger att förslagen ska anpassas efter kundens behov. Men när höstens kampanj gäller en viss produkt, då blir argumentationen likriktad och bara ett bestämt ”Nej” från kunden själv sätter stopp.
Ändå är allmänna råd, samma till alla, en tydlig varningssignal. När jag tänker tillbaka på allt jag läst om människor som blivit lurade att välja dåliga lösningar för sitt sparande, så har de gemensamt att säljarna argumenterar för samma lösning oavsett individernas behov. Ett bra sätt att bedöma om du ska avstå från att välja en viss typ av sparande är alltså att ta reda på om säljaren försöker sälja samma lösning till alla kunder.
