Igår kväll var jag på Rival vid Mariatorget i Stockholm och lyssnade på budskapet från Carnegie Fonder. Deras lockbete var förre utrikesministern Carl Bildt, som sänkte stämningen genom att berätta om allt elände i världen.
Hög direktavkastning
Syftet var främst att lansera en ny räntefond som investerar på tillväxtmarknader. Och både i den presentationen och när jag pratade med aktieförvaltarna efteråt så var deras främsta argument att deras direktavkastning är hög. Börsföretagens utdelning varje år (historisk eller prognos) i procent av aktiekursen kallas för ”direktavkastning”. Obligationer ger normalt en i förväg bestämd räntebetalning som dividerad med aktuellt pris brukar kallas obligationens ”yield”, men som också är en direktavkastning.
Förutom direktavkastning kan värdepapper även stiga eller falla i värde. Aktiekurser stiger därför att köparna tror att företagens vinst kommer att stiga snabbare än inflationer. Obligationer stiger i pris när marknadsräntorna faller, för då blir det mer attraktivt att få den fasta ränta som obligationer ger under hela löptiden. Men i ett 100-årigt perspektiv har nästan hela avkastningen varit direktavkastning, både från aktier och från obligationer.
Det var alltså logiskt att när förvaltaren Mona Stenmark berättade om den nya fonden Carnegie Emerging Market Corporate Bond, då var hennes huvudargument för att övertyga publiken att räntorna från företagsobligationer är ungefär 1 procent högre per år på tillväxtmarknaderna än de är här i Europa. Även när Simon Blecher berättar om sin Sverigefond var hans huvudargument att direktavkastningen på Stockholmsbörsen efter nedgången i augusti är över 4 procent. Och efteråt när jag pratar med Fredrik Colliander om innehaven i hans fond Carnegie Rysslandsfond berättar han att direktavkastningen på Moskvabörsen i snitt är 6 procent.
Även om aktiekurserna i Moskva fortsätter att falla så fortsätter aktieägarna därför förhoppningsvis att få bra ränta på insatt kapital. Hög direktavkastning är nämligen extra lockande för att åtminstone historiskt så har utdelningarna varit mycket mer stabila än aktiekurserna. När fondförvaltare talar om att börsbolag har hög kvalitet så brukar de främst mena att förutsättningarna för stabila utdelningar är mycket goda.
Men avgifterna då?
Men vad kostar Carnegies nya fond? Mona Stenmark sa ingenting i sin presentation om hur mycket den nya fonden kostar. Faktabladet är inte klart ännu. På Carnegies hemsida finns fyra artiklar som innehåller ungefär 1500 ord om den nya fonden, men i dem står ingenting om vad förvaltningen kostar. Det enda jag lyckats hitta om kostnaderna är i det finstilta, där det står att förvaltningsavgiften kommer att vara 1,2 procent per år.
Om påslaget är lika stort som i den nuvarande Carnegie Corporate Bond (som investerar i Norden) och om fonden saknar resultatbaserad avgift, så blir årlig avgift 1,41 procent per år. Håller direktavkastningen brutto i Emerging Markets Corporate Bond utlovade 4 procent, så kommer alltså drygt en tredjedel att försvinna i avgifter. Carnegie Sverigefond har innehav med lite högre direktavkastning än snittet på Stockholmsbörsen, så årlig avgift på 1,4 procent tar ”bara” 31 procent av direktavkastningen. Värre är det med Rysslandsfonden som har årlig avgift på 2,59 procent, för det är 43 procent av direktavkastningen när ryska aktier ger 6 procent.
Jag tycker att hög direktavkastning är ett svagt argument för att betala ungefär 40 procent av den i fondavgifter. Att ta reda på vilka aktier och obligationer som ger hög direktavkastning är inte särskilt svårt och det finns ETF indexfonder som är specialiserade på just detta och kostar mindre än hälften. För investeringar i svenska aktier är det fullt möjligt även för småsparare att själv köpa aktier med hög direktavkastning och behålla 100 procent av utdelningarna.
Helt klart har många aktiefonder kvar avgifter som bestämdes när förväntad avkastning var högre än 10 procent per år. Men sett över de senaste 15 åren är snittavkastningen från de svenska aktiefonder som överlevt bara 3,7 procent per år. Räknat sedan oktober 2005 är snittet 6,4 procent per år. Alltså har fler blivit intresserade av indexfonder med låga avgifter.
Mellanhändernas fel
Att i dagens ekonomi med extremt låga räntor lansera räntefonder som kostar 1,41 procent per år är lite väl utmanande tycker jag. Även om direktavkastningen faktiskt blir 4 procent därför att förvaltarna helt lyckas undvika kreditförluster som drar ned snittet, så måste de kunder som riskerar 100 procent av förvaltat kapital acceptera att bara få behålla drygt 60 procent av direktavkastning.
Fast egentligen är det till stor del mellanhändernas fel att fondavgifterna är så höga. Fondbolag som Carnegie Fonder får behålla ungefär hälften av förvaltningsavgiften, resten betalas vidare till de säljare som har direktkontakt med kunderna. För sparande som pågår i 10-20 år tycker jag det är helt orimligt att säljaren får lika mycket betalt som förvaltaren.
