Joel Dahlberg har skrivit en lättläst sammanfattning av ena partens verklighetsbild i konflikten mellan Aktiespararna och Swedbank. Men den är väldigt ensidig. Jag har fått lära mig att journalister som gör intervjuer för att skildra en konflikt ska anstränga sig för att i sitt referat hjälpa båda sidor att presentera sina bästa argument. Men jag hittar ingen sådan strävan i Joel Dahlbergs bok, tvärtom fokuserar han helt på nyckeltalen active share och tracking error, men undviker att diskuterar omsättningshastighet, etisk hänsyn och aktivt ägande som också ingår i begreppet ”aktiv förvaltning”.
De som är intresserade av denna konflikt bör därför läsa ”Sammansvärjningen” som Aktiespararnas partsinlaga. Flera av de argument som finns för Swedbank (som jag både skrivit om här på Morningstar och diskuterat med Joel i epost) nämns inte alls i boken (mer om detta i ”Joel förenklar, köper han aldrig kläder?”, länk ovan till höger). Och för privatpersoner som vill lyckas med sitt fondsparande ger boken väldigt lite.
Riple ger fler tips
Boken avslutas med några få väldigt allmänt hålla tips. Det är inget fel på dem: välj de fonder i varje kategori som har låga avgifter, undvik strukturerade produkter och blandfonder, samt om du är missnöjd ska du byta bank. Men det finns böcker som ger både djupare och bredare kunskap som fondsparare har nytta av för att välja rätt investeringar.
Alf Riples bok ”Lögn, förbannad lögn & prognoser” tycker jag sticker ut bland nya böcker på svenska om privatekonomi de senaste åren. Den förmedlar en djup förståelse av hur finansmarknaden fungerar och hur även privatpersoner kan hitta vägar till bättre beslut. Varje kapitel avslutas med några konkreta tips, som jag tycker ofta är väldigt bra och tänkvärda.
Ett annat problem med Joel Dahlbergs bok är att den framställer bankdirektörer och fondbolagschefer som oärliga och skadliga för samhället, utan att ge någon rimlig förklaring till deras drivkrafter. Han skriver att hans ställt sig frågan flera gånger, men ”har inte kunnat hitta någon bättre förklaring än att banksektorn tycker sig ha moralisk rätt till sina vinstnivåer” (sidan 9).
Barnen i Djursholm
För dig som vill få mer kunskap om drivkrafterna hos de bankdirektörer som Joel kritiserar har den här veckan kommit ”Djursholm, Sveriges ledarsamhälle” av professor Mikael Holmqvist vid Stockholms universitet. 207 intervjuer med både djursholmare och anställda (som arbetar men sällan bor där) samt en imponerande mängd litteratur sammanfattas på 700 sidor och ger en nyanserad men ändå tydlig bild av den uppfostran och de värderingar som hjälper till att förklara varför chefer på kapitalistiska företag beter sig som de gör.
Djursholm är fokuserat och sammanfogat av barnen, med många och tydliga sociala regler. Majoriteten är övre medelklass med högt belånade hus som jobbar hårt för att ge sina barn bäst förutsättningar att lyckas. För att ha råd med livsstilen krävs inte bara hög lön utan även bonus.
Jag önskar att Mikael Holmqvist hade gett sin bok en tydligare struktur. Boken har fem delar och 22 kapitel, men flera viktiga bitar av djurholmarnas liv återkommer och blandas. Barnens centrala roll, strävan efter framgång, vård av det gemensamma sociala nätverket återkommer så att det för mig blir svårt att hålla isär bokens delar.
Förklaringen är nog att innehållet inte är en debattbok, utan en etnografisk studie som beskriver Djursholm nyanserat, utan pekpinnar. Mitt problem beror antagligen på att jag ännu bara har hunnit snabbläsa den, och en så komplex beskrivning kräver mer tid och eftertanke.
Men jag tror att detta är en bok som kommer att fördjupa och nyansera min verklighetsbild, så att jag bättre förstår många av de människor jag möter här i kvarteren kring Stureplan. Därför vill jag läsa den en gång till under semestern, med eftertanke. Senast jag kände så inför en bok var för två år sedan med ”Tänka, snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman (mer om den i ”Fler tankar om lycka”, länk ovan till höger).
Xböcker Xköptips
