Aktiespararna fick denna vecka ny uppmärksamhet i media, med beskedet att kritiken mot Swedbank Roburs fondförvaltning har lockat 0,15 procent av kunderna att delta i en grupptalan hos Allmänna reklamationsnämnden.
Dubbelfel
Joel Dahlberg upprepar sina gamla argument i dagens nummer av Svenska Dagbladet, med en smal definition av aktiv förvaltning: ”Möjligheten att få en bättre avkastning än jämförelseindex är hela idén med en aktivt förvaltad fond och det är också detta som är orsaken till att fondavgiften är nära fyra gånger högre jämfört med en normal indexfond.”
Verkligheten är mer komplicerad, som jag påpekade för snart ett år sedan när denna debatt inleddes, i analysen ”Det finns 5 sorters aktiv förvaltning” (en analys som Joel då var medveten om, vi diskuterade den utförligt via mail). Det första felet Joel gör är att påstå att aktiv förvaltning enbart handlar om avkastning, inte alls om ansvar och ägarmakt. Det andra felet han gör är att påstå att det är aktiv förvaltning som är dyr, när sanningen är att det är aktiva säljare (bankkontor) som kräver högre avgifter.
Säljare som övertalar människor
Indexfonder påstås ofta vara billiga för att de slipper ha anställda förvaltare som väljer aktier. Media påstår ibland att datorer kan sköta indexfonder eftersom de bara köper samma andel i varje aktie som aktien har i fondens jämförelseindex.
Verkligheten är återigen mer komplicerad: Även indexfonder konkurrerar med varandra och för att lyckas bäst krävs anställda människor, bland annat för att minimera transaktionskostnader och förutse hur index förändras. Och det är snarare majoriteten andra aktiefonder som är väldigt dyra, eftersom det har visat sig lönsamt att ha säljare som gör hembesök eller på bankkontor för att övertala människor att köpa dyra fonder.
Dessutom har både bankkontor och försäkringsmäklare alltid möjligheten att sälja andra typer av sparande (t ex aktieobligationer och kapitalförsäkringar) som ger bra marginaler. Säljare som inklusive lokalhyra och datorsystem för dokumentation kostar över 1000 kronor per timme kommer självklart att prioritera att sälja det som ger högst förtjänst. Till exempel de dyraste fonderna. Fonder med låga avgifter blir olönsamt att sälja individuellt, därför är det nästan bara via internet och i kollektiva lösningar (PPM och tjänstepension) som småsparare erbjuds investera i lågprisfonder.
Ägarmakt viktigast
Men den aspekt som Aktiespararna och SvD märkligt nog helt undviker är att aktiva ägare som utövar ägarmakt också ingår i aktiv förvaltning. För samhället är institutionernas makt att förbättra företagens styrning och placera riskkapital rätt deras viktigaste funktion, eftersom det ur samhällsekonomisk synvinkel är ointressant med omfördelning av avkastning mellan olika ägare (om en aktiv fond tjänar på övervikt i en aktie, då är det någon annan aktiv ägare som har förlorat).
På 1990-talet tog de flesta svenska fondföretag tydligt ställning mot indexförvaltning och ett argument var att de ansåg det viktigt att granska börsföretagen och göra egna analyser. Indexfonder behöver inte bry sig alls om vad börsföretagen gör, för de köper ändå aktier i alla. De aktiva förvaltarna införde istället etiska riktlinjer och anställde team för att hantera ägarfrågor. Fast för snart tio år sedan bröts motståndet mot indexförvaltning och numera erbjuder alla de fyra storbankerna egna indexfonder.
Media ägnar stort utrymme åt kritik riktad mot börsföretag för felaktigt beteende och gemensamt för denna kritik är åsikten att institutionella ägare som Robur borde ingripa och kräva förbättringar både direkt och indirekt via de representanter de hjälpt till att välja in i börsbolagens styrelser. Senast idag är en nyhet i SvD att miljöarbetet inom SCA ifrågasätts för att ledningen regelbundet flyger privatjet trots att det finns reguljärflyg till samma destination.
En tidning borde stå på läsarnas sida med en analys som hänger ihop logiskt totalt sett. De skandaler inom näringslivet som ofta rapporteras i media kräver uppenbart åtgärder och en del av ansvaret finns hos företagens ägare. Journalister som rapporterar missförhållanden ger samtidigt en uppmaning till de som kan kräva förbättringar. Joel Dahlberg gör tvärtom, han skriver att ”bättre avkastning än jämförelseindex är hela idén med en aktivt förvaltad fond” och nämner ingenstans ägarnas ansvar att göra något positivt med sin ägarmakt.
Lagkrav nära index
Dessutom undviker Joel och många andra som argumenterar för ökad aktiv förvaltning att nämna hur stor andelen är som återkommande lyckas. Sanningen är att andelen är väldigt liten (mer om detta ”Få aktiva förvaltare är stjärnor”, länk ovan till höger). Det senaste exemplet är att USA-fondernas totala misslyckande (”Indexfonder vinnare i New York”).
Ytterligare ett perspektiv som gör kritiken ohederlig är ägarfördelningen på Stockholmsbörsen, där Swedbank Robur är den största fondförvaltaren med ungefär 3 procent av alla aktier. Som jag påpekade senast förra veckan så finns lagkrav som gör att de största fonderna får avvika minst från börsindex (”Så påverkas active share av fondförmögenheten”). När Aktiespararna kräver att nyckeltalet ”active share” ska vara över 60 procent för att förvaltningen ska anses aktiv, då kräver de något som Roburs förvaltning av svenska aktier inte kan uppnå utan att bryta mot fondlagen.
Fast avgörande för mig i denna debatt är att Robur faktiskt har informerat sina kunder om förvaltningen av fonderna i årsrapporter och faktablad, där syns tydligt att innehav och avkastning ligger nära index. Både text, diagram och tabeller ger tillräckligt med fakta för alla som orkar bry sig (mer om detta i ”Robur har förvaltat försiktigt, och informerat”, länk ovan till höger).
Xactiveshare Xfondavgifter Xindexfonder
