Jag har ganska mycket ”Aktiespararna” i mig, på det sättet att jag egentligen tycker att människor ska äga aktier direkt, själva. Det är roligare att ha egna andelar direkt i företag, särskilt om de är välkända. Och om innehaven är långsiktiga så blir avkastningen i snitt högre än med fonder, eftersom du slipper ett lager kostnader.
Sprida risker
För att småsparare ska kunna kombinera låga kostnader med bra riskspridning, särskilt i investeringar i andra länder, så krävs dock fonder. Och dessutom ger fonder ökad bekvämlighet och kräver mindre kunskap, alltså jag har i över 20 år argumenterat för att vanligt folk tjänar på att aktiespara via fonder.
Men nästa steg, att även betala extra för olika typer av paketering och inlåsning, som kapitalförsäkringar eller fond-i-fond, det har jag sällan hittat bra argument att acceptera. Det finns undantag, vissa speciella behov, men generellt ger extra lager mellanhänder bara extra kostnader – och därmed mindre kapital kvar till spararen.
Mellanhänderna tar över
Utvecklingen i Sverige går dock tyvärr mot att mellanhänder i minst två steg dominerar nysparandet i aktier nästan helt. Nya lagar och fackliga avtal tvingar in sparandet i fonder via mellanhänder som ISK-institut och Collectum. Dessa mellanhänder kostar pengar och ger ofta höjda fondavgifter ("ISK gör fonderna sämre", länk ovan till höger). Ibland gör de även nytta genom att kräva rabatter, så att totalkostnaden för kunden ändå blir lägre (till exempel PPM).
Detta är hyfsat OK så länge vi svenskar samtidigt får bra service och bekvämare lösningar med bibehållen valfrihet, men där haltar det ofta.
Främst är utbudet fonder ofta extremt hårt begränsat. Varför det, vad är det som bestämmer hur utbudet fonder ser ut?
PPM har ända sedan starten haft regeln att alla fondbolag som accepterar Pensionsmyndighetens krav på rabatter får vara med, men med ett maxantal fonder per fondbolag. ITP är hårdare styrt för Collectum har gjort upphandlingar som ger liten valfrihet för spararna, men ett utbud som uppfyller krav både när det gäller pris och kvalitet.
I andra fall när kunden har en försäkring direkt hos ett försäkringsbolag som Skandia eller hos en av storbankerna som SEB, som erbjuder ett urval externa fonder, då är det istället vinstmaximering för försäkringsbolaget eller banken som avgör vilka fonder du får välja på.
Skandia styrs av 5P
Skandia påstår officiellt att de har en process som kallas 4P (placeringsfilosofi, process, personer, prestation), men som en fondbolags-VD sa till mig häromdagen: ”Alla i branschen vet så klart att Skandia har ett femte P, som är priset.” Det han menar är att Skandia kräver en provision av fondbolaget, som är drygt hälften av det fondbolaget får betalt via fondens förvaltningsavgift. Bara de fondbolag som går med på att avstå från mer än 50 procent av sin normala intäkt får alltså vara med.
För både Collectum och Skandia gäller att de måste hålla ned antalet fonder till ett fåtal, så att dessa får mycket pengar insatt – annars får de inte tillräckligt stora rabatter/provisioner. Och resultatet är fondutbud som oftast innehåller någonstans mellan 10 och 100 fonder.
Få vill välja mellan 100 fonder
Fast det jag har märkt i kontakten med sparare är att det finns väldigt få som behöver just en plattform med cirka 100 fonder att välja på, särskilt om det är flera i varje kategori (till exempel några USA-fonder och några Europafonder). Vad är poängen med att få välja mellan 3-4 ganska lika fonder i en viss kategori? Om det finns 100 fonder i en viss kategori, varför skulle någon vilja välja mellan bara 3 av dem, men inte ha tillgång till de övriga 97 alternativen?
En mer rimlig nivå finns hos Pensionsmyndigheten som just nu erbjuder 842 PPM-fonder, för där finns i flera kategorier väldigt många förvaltare att välja på. Svagheten i PPM-utbudet är främst att det helt saknas många kategorier som vore rimliga för svenska behov. Till exempel borde PPM erbjuda någon Spanienfond och Portugalfond för de som planerar att bosätta sig just i något av dessa länder som pensionär.
En stor fördel för pensionssparare är nämligen om de kan göra som proffsen och använda ”Asset Liability Management”, som innebär att minska risktagandet genom att tillgångarna i sparandet matchar fördelningen hos de förväntade framtida kostnaderna: Förväntas utgifterna till stor del ske i ett visst land är det klokt att matcha dem med aktier i börsföretag med verksamhet i samma land, för om den ekonomin utvecklas starkt framöver (så att priserna blir höga) då kommer troligen även aktiekurserna att stiga mycket (så att du har råd att betala). Och tvärt om.
För många fondsparare passar det nog också bra att få välja mellan bara 15-20 fonder och en enda i varje kategori. Det gäller de som vill ha en guidat utbud där någon expert har valt ut den bästa fonden i varje kategori, men lämnar till individen att välja fördelningen mellan kategorier och därmed själv bestämma risknivån.
Men mellannivån har jag aldrig förstått poängen med, vilka sparare är det egentligen som om de fick bestämma vill ha ungefär 100 fonder att välja på? Kanske finns någon oberoende undersökning jag inte har sett som visar motsatsen, men tills jag får se den är jag övertygad om att väldigt få kunder egentligen vill ha ett utbud kring 100 fonder – antingen vill de ha mycket fler eller mycket färre – däremot verkar det rimligt att detta maximerar mellanhandens vinst. Mer om detta i "Icke-väljare med en sportbil från Skandia" (länk ovan till höger).
Xfondfakta Xfondmäklare Xrådgivare
