Efter ett år med brant börsuppgång, som 2013, är det extra tydligt att det är svårt för aktiva förvaltare att överträffa sitt jämförelseindex. En förklaring är att under branta uppgångar så ökar ”motvinden” för aktiva förvaltare, eftersom fonder har några procent i kassan (mer om detta i ”Sluta med indexgnället”).
Visst finns en poäng i att påpeka att om andelen aktiva innehav i en aktiefond är liten och fondavgiften är hög så blir den (lilla) aktiva förvaltningen extra dyr. Jag gjorde själv en genomgång i våras och påpekade problemet (”Dyr aktiv förvaltning i fega fonder”, länk ovan till höger).
Aktivitet nackdel
Men ökad aktivitet i sig är ingen fördel. Aktiv förvaltning har i snitt negativ inverkan på avkastningen, dels eftersom fler affärer ökar fondens kostnader, dels eftersom det finns fler förlorare än vinnare bland börsaktier.
Att majoriteten aktier utvecklas sämre än index är en matematiskt nödvändigt, eftersom aktiers avkastning är skevt fördelad med ett fåtal extrema vinnare (mer om detta i ”Högriskfondernas förbannelse består”).
Och om förvaltaren är en medelmåtta, så ger fler transaktioner bara extra kostnader. Konkurrensen på aktiemarknaden är stenhård och alla kämpar i motvind eftersom transaktioner och avgifter kostar – alltså finns på lång sikt bara utrymme för en liten minoritet att lyckas. Så när banken inte är övertygad om att förvaltaren de anställt är en stjärna, då är det bättre att under några år pröva skickligheten i liten skala – för det kostar troligen mindre för kunderna.
Svårt hitta stjärnor
Jag fick en påminnelse om detta den här veckan, när Hans Bolander på Dagens Industri och jag utsett vinnarna i tävlingen Årets Stjärnförvaltare och intervjuat dem (resultatet publiceras på måndag).
Det är tre krav som ställs på vinnarna: bland de bästa i sin kategori under 2013, utmärkta långsiktiga resultat och att deras fond var tillgänglig för svenska småsparare vid årets början. Viktigast är de långsiktiga resultaten, särskilt att förvaltarnas fonder har klarat börsnedgångar bra och återkommande överträffar konkurrenterna.
Och stadig framgång är ovanligt. I år är fjortonde gången vi har tävlingen Årets Stjärnförvaltare och totalt är det nu nästan hundra fondförvaltare som har vunnit. Men trots att det finns över hundra Sverigefonder och ännu fler globalfonder som säljs i Sverige så har det flera gånger varit svårt att hitta mer än 3-4 aktiva förvaltare som tydligt sticker ut som bättre än en passiv indexfond.
I år är detta extra tydligt. Regelverket säger att indexfonder inte kan vinna, eftersom syftet med utmärkelsen är att belöna människor som är duktiga på aktiv förvaltning. Så när jag i början av den här veckan körde den matematiska utvärdering som Morningstar använder för alla utmärkelser i Europa, så var jag tvungen att rensa bort både Catella Sverige Index och Avanza Zero från prispallen för Sverigefonder innan jag hittade tre aktiva förvaltare.
Ungefär samma sak med globalfonder där det finns ännu fler aktivt förvaltade fonder: jag plockade bort både Danske Invest Global Index och Handelsbanken Global Index Criteria från prispallen.
Nordea satsade helt fel
En liknande slutsats finns i en jämförelse som Avanzas nyhetstjänst Placera publicerade i fredags. ”Dystert facit för aktiva förvaltare” är rubriken och slutsatsen är att under de senaste tio åren är det bara drygt 20 procent av alla aktivt förvaltade Sverigefonder som överträffat index. Det är lätt att tro att det finns en baktanke, eftersom slutsatsen indirekt är stark reklam för bankens lockvara Avanza Zero.
I går kom Avanza med en uppföljning som visar att bland de fyra storbankerna är det bara Nordea som har lyckats klart sämre än snittet bland alla förvaltare sedan år 2000. Då är det värt att påpeka att Nordeas Sverigefonder under flera år i början av 2000-talet satsade hårt på aktier i tillväxtbolag som Ericsson. De var aktiva, men de satsade helt fel.
Och det både Nordea och andra fondföretag har lärt sig är att kunderna är nöjda med förvaltning som någorlunda följer börsindex, men de blir rejält upprörda om bankens fond är klart sämre än konkurrenterna. Alltså har både Nordea och andra stora förvaltare påhejade av Finansinspektionen och andra myndigheter anställt experter på riskkontroll, som sett till att förvaltarna inte är särskilt aktiva.
Effekten syns både i Avanzas jämförelse och i andra utvärderingar: Många fonder följer sina jämförelseindex nära och en majoritet utvecklas lite sämre än index. Och att resultaten i snitt blir lite sämre än index är logiskt, eftersom deras kostnader har belastat andelskursen – medan index räknas helt utan förvaltningskostnader.
Få stjärnor
Visst vore det underbart om just svenska fondbolag kunde anställa enbart stjärnor, som utklassar de utländska konkurrenterna och nästan alltid överträffar index. Men det är orealistiskt.
Sverigefonderna i Avanzas undersökning äger tillsammans en stor del av Stockholmsbörsen, så vilka andra skulle förlora? Utlänningarna gör olika val vilket betyder att utlänningarna som grupp är ganska nära en indexfond. Småspararna äger mindre än 10 procent och har låg omsättning. Globalt har jag svårt att komma på varför det just i Sverige skulle finnas bättre tillgång till information eller smartare analytiker än i andra länder.
Alltså återstår två alternativ: Fonder med väldigt låga avgifter. Eller att leta upp det fåtal fonder som har stjärnförvaltare. Mer om det sistnämnda nästa vecka.
Xindexfonder Xstjärnförvaltare
