Det finns en hel del som jag tycker är anmärkningsvärt med resultatbaserade fondavgifter.
Till exempel har 42 procent resultatbaserad avgift av de 66 svenska fonder som har namn som börjar på A (vilket marknadsförare ser som en fördel, eftersom de kommer högt upp i alfabetiska listor), medan bland övriga fonder B-Ö är andelen bara 18 procent.
Och det har blivit mycket vanligare att även ta ut en rörlig avgift. Bland svenska fonder som är äldre än fem år och finns kvar är det bara 10 procent som har resultatbaserad avgift, medan andelen bland yngre fonder är 39 procent.
Ett tredje exempel är att många nystartade fonder tar ut lika hög resultatbaserad andel som, eller ännu högre andel än, de äldsta fonderna i samma kategori som kan peka på fina historiska resultat. Då kan det verka omöjligt för nykomlingen att vinna konkurrensen, men många av de nya fonderna har snabbt växt sig stora så tydligen finns gott om kunder som inte bryr sig om historiska resultat.
I snitt mycket dyrare
Ändå är det uppenbart att kostnaden för förvaltningen i snitt blir mycket högre om fondbolaget tar både en fast och en rörlig avgift ur fonden. Problemet är att om fonden först stiger och tar ut sin resultatbaserade avgift, men sedan faller tillbaka mot slutet av spartiden (vilket är vanligt eftersom många kunder lämnar efter att en fond haft dåliga resultat) så sker ingen återbetalning och förvaltarens andel av slutresultatet blir därför ofta mycket större än den officiella andelen (normalt 20%).
En analys som AMF presenterade i början av veckan visar att även om förvaltaren i snitt bara presterar på samma nivå som sitt jämförelseindex (ofta den riskfria räntan) så ger slumpen svängningar som gör att den extra resultatbaserade kostnaden i snitt blir mer än 1 procent av sparkapitalet per år.
Ofta motiveras rörliga avgifter med att de stimulerar duktiga förvaltare att göra ett bättre jobb, genom att de som ”bonus” får en del av den extra avkastning som de skapar. Effekten är dock bara rimlig om förvaltningens resultat till största delen beror på förvaltarens beslut, medan bara en liten del av resultatet beror på marknadens allmänna utveckling. Möjligheten att avvika är mycket mindre för aktiefonder (som måste placera på en viss börs och därmed tvunget dras med av både börsras och branta uppgångar) jämfört med hedgefonder (där förvaltaren är fri att välja tillgångar och risknivå).
Men om man accepterar påståendet att förvaltare anstränger sig hårdare att gör bra affärer om de får del av eventuella vinster, då är en annan nackdel att förvaltarens frestelse ökar att ta extrema risker för att tjänar mer. Resultatbaserade avgifter ger nämligen bara ”uppsida” i procent av positiva resultat, men förvaltaren behöver inte betala tillbaka något vid ett misslyckande. Därför krävs en vaksam riskkontroll för att hindra att rörlig avgift ger för stort risktagande.
Dessutom är det vilseledande att påstå att vanliga fonder med enbart fast avgift i procent av kapitalet skulle ge dåliga incitament. Även en fast procentavgift ger förvaltaren mer betalt i kronor om fonden växer sig större – och större blir en fond båda som en direkt effekt av hög avkastning och indirekt (eftersom bra resultat lockar fler kunder).
Rörlig är mer osynlig
Finansinspektionen publicerade i april 2006 en kritisk granskning av de resultatbaserade avgifter som då fanns i 78 svenska fonder. Då ansåg inspektionen att ingen individ ska betala mer än för den prestation som individen fått, men det kravet visade sig orealistiskt.
Verkligheten har istället blivit att fler fondbolag försöker höja sina intäkter utan att skrämma bort kunderna. Och eftersom diskussionerna om kostnader till stor del har fokuserat på de fasta avgifterna, så har många nya fonder startats med låga (synliga) fasta avgifter men höga (mer osynliga) rörliga avgifter.
Detta problem har förstärkts av att det nya kostnadsmåttet ”årlig avgift” som redovisas i de nya fondfaktabladen (KIID) skiljer sig från det gamla kostnadsmåttet TER genom att resultatbaserade avgifter inte ingår. Istället redovisas den rörliga kostnaden separat. Här på Morningstar visas det faktiska uttaget på översikten för varje fond under rubriken Basfakta / ”Uttag av resultatbaserad avgift”. Fast i Morningstars beräkning av Normanbelopp ingår resultatbaserade avgifter genom att årlig avgift varje år läggs ihop med uttaget av resultatbaserad avgift vid beräkningen av beloppsgrundande årskostnad.
Ibland är dyra fonder prisvärda
Betyder allt detta att man helt ska avstå från att välja fonder med resultatbaserad avgift?
Nej, visst finns undantag. Ibland är dyra fonder prisvärda, för ibland är en viss förvaltning väldigt speciell och presterar tillräckligt bra resultat netto efter avgift. Undantagen finns främst bland de hedgefonder som utmärker sig genom låg eller helst negativ korrelation med aktiemarknaden. Just förmågan att skapa bra avkastning utan att ta hjälp av börsuppgångar är ovanlig och därmed värd att betala extra för.
Men detta gäller antingen när spartiden är kort, så att man vill undvika de stora svängningarna på aktiemarknaden, eller för en mindre del av ett långsiktigt sparande. Jag flyttade för drygt tre år sedan min tjänstepension till Brummer Life för att kunna placera en del av mitt sparkapital i bra hedgefonder (mer om detta i ”Spanien och mer hedge i min tjänstepension”).
Fast jag håller fast vid min gamla tumregel max 20 procent av långsiktigt sparande i hedgefonder. Högre andel än så ger för höga kostnader totalt sett och trots börsras är det troligt att aktier på lång sikt i genomsnitt ger högre avkastning än hedgefonder. Andra bra sätt att få riskspridning är företagsobligationer och fastigheter.
