De senaste 18 månaderna har jag varit positiv till aktiefonder, eftersom jag tyckte att eurokrisen i augusti 2011 gav alltför branta börsras. Återkommande har jag argumenterat för att de kommer att ge högre avkastning än räntefonder, nu när räntorna är så låga.
Januari blev som så många gånger förr en stark månad för aktiefonder, men nu ser den globala trenden uppåt ut att vara bruten även om Stockholmsbörsen har hållit emot bra. Och under de senaste dagarna har jag sett flera starka argument för att vara försiktig.
Brummer & Partner skickade i början av veckan ut förvaltarkommentaren 2012 för sin näst största hedgefond Nektar. Jag har stor respekt för förvaltningsansvarig Kent Janér, som påpekar att vi inte ens i efterskott vet varför den globala tillväxten har fortsatt att vara svag i nästan sex år. Trots att stimulansen från både finans- och penningpolitik sedan 2008 har varit kraftigare än någonsin tidigare, så har tillväxten de senaste två åren blivit svagare än väntat.
En förklaring kan vara att vi överskattat tillväxttrenden under en längre period, lurade av överinvesteringar i bostäder och en alltför snabbt expanderande finansbransch. Den underliggande orsaken kan i så fall vara att produktivitet i världsekonomin är på väg att sluta förbättras. Detta tog jag upp i årets första krönika, bland exempel på långsiktiga hot (”Aktier ger mer, men inte mycket”, länk ovan till höger).
3 procent per år
Lika oroande är en långsiktig trend att aktiesparande inte lönar sig. London Business School har nyligen offentliggjort årets uppdatering av sin statistik där den globala aktiemarknaden jämförs med riskfria placeringar sedan år 1900 (Credit Suisse Global Investment Returns Yearbook). En slutsats är att sedan 1980 har statsobligationer i snitt varit mer lönsamma än aktier, vilket hänger samman med att räntorna var rekordhöga i början av perioden och när de fallit har avkastningen förbättrats.
En annan slutsats är att den framtida avkastning från aktier under 5-årsperioder blivit sämst efter perioder när de korta räntorna varit lägst, och tvärt om. Professorerna på London Business School (Dimson, Marsh och Staunton) spår att den extra avkastningen från aktier framöver bara blir 3 procent per år bättre än statsobligationer. Och med tanke på att obligationsräntorna just nu är lika låga som inflationen betyder det att aktier bara ger 3 procent real avkastning per år.
Dessa slutsatser gäller inte rätt av för Stockholmsbörsen, som var vinnare under 1980- och 90-talet. Men även i Sverige har aktier därefter haft svår att överträffa obligationer.
The Economist kommenterar analys från London Business School med påpekandet att även den välkända brittiska investeringskonsulten Andrew Smithers nyligen släppt en rapport där en av slutsatserna är att den förväntade reala avkastning från USA-aktier idag bara är 3 procent. Hans argument är välbekant: jämfört med de genomsnittliga historiska vinsterna är aktier idag rejält övervärderade.
Under de senaste veckorna har jag även läst ”Tänka, snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman (som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2002) och han ger övertygande argument för att ”experter” är sämre på att spå aktiemarknadens utveckling än de flesta tror. Hans bok är en tänkvärd påminnelse om hur lite vi vet om framtiden.
Försvagade argument
Nästan det enda vi vet i förväg om fonder är deras avgifter. Höga avgifter i fond-i-fond, tillväxtmarknadsfonder och många andra nystartade aktiefonder blir en extra tung belastning om avkastningen från aktier framöver i snitt blir så låg som 3 procent.
Genom åren har jag försökt att hitta fonder som troligen kommer att i snitt ge högre avkastning, men nyligen upptäckt att flera av de argument som tidigare har visat sig hållbara nu har försvagats. Värdefonder har tidigare kunnat överträffa konkurrenterna genom att köpa lågt värderade aktier i tråkiga bolag, men problemet nu är att de främst finns i branscherna bank, telekom, råvaror och infrastruktur. Dessa branscher är alla känsliga för statliga ingripanden och höjda skatter, vilket blivit extra troligt nu när många länder har problem med stora budgetunderskott.
Att gå mot strömmen och köpa de fonder som de flesta andra säljer har också tidigare varit en framgångsrik strategi. Men det finns andra rimliga förklaringar än misslyckade omplaceringar till att amerikanerna säljer USA-aktier (mer om detta i ”Knepigt gå mot strömmen i USA”, länk ovan till höger). Nästa vecka har jag tänkt uppdatera Morningstars PPM-portföljer och då ska jag försöka dra bästa möjliga slutsatser av ovanstående.
