Hur ska det gå för världsekonomin på lång sikt? Mycket kan gå helt snett: naturkatastrofer eller krig.
Så vågar vi spara i aktiefonder? Även om förutsättningarna fortsätter att vara goda med fred och bra väder så varnar många experter för farliga obalanser i många länder. Återkommande ekonomiska hot är skuldberg, råvarubrist, rostig infrastruktur och trög produktivitet.
Skuldberg
Många experter varnar för att skuldsättningen i samhället har ökat. Senast idag skriver Svenska Dagbladet under rubriken ”Stolta ekonomier blir till grus” om en rapport från Boston Consulting Group som påstår att vi i västvärlden har byggt upp för stora skulder och välfärdslöften.
Fast stora skulder behöver inte ge problem. Lån är bra om de används för lönsamma investeringar och därmed motsvaras mer än väl av värdefulla tillgångar. Inom ett land är skulderna dessutom till största delen fiktiva, t ex om staten har lånat pengar och obligationerna ägs av framtidens pensionärer. För när staten ska betala tillbaka lånen så kan pengarna hämtas med ökad skatt på pensionsutbetalningarna.
Högre skuldsättning ger dock problem vid ekonomiska kriser, när plötsliga värdeförändringar gör att låntagare inte kan betala räntor och amorteringar. Men så länge ett land inte har någon utlandsskuld netto (tillgångarna utomlands är värda mer än lånen) så går problemen att lösa med omfördelning via skatter och bidrag.
Brist på råvaror
Under de senaste tio åren har stigande råvarupriser återkommande pekats ut som hot mot vårt välstånd. Men brant stigande priser gör med fördröjning att produktionen ökar. Det tar flera år att starta nya gruvor och leta nya energifyndigheter, men de senaste årens utveckling särskilt i USA visar att lösningar finns. I ett längre perspektiv hade priserna på råvaror fallit fram till slutet på 1990-talet och kanske hade de helt enkelt fallit för långt. Fortfarande är bensin (före skatt) billigare än mjölk och sett till energiinnehållet och vad som krävs för produktionen så kanske relationen borde vara den omvända.
Rostiga förbindelser
Då och då skriver media om larmrapporter att vi både i Sverige och i andra länder satsar för lite på underhåll av och investeringar i infrastruktur. Samhällets grundläggande service – färskvatten, avlopp, elnät, vägar, broar – blir gradvis äldre och börjar rosta.
Men trots allt så har industriländerna ett bra utgångsläge, med alla system utbyggda. Även om kostnaderna för underhåll ökar framöver så tas de gradvis och kan spridas på många år. Dessutom finns möjligheten att vid reparationerna byta till bättre lösningar. Så länge ny infrastruktur ses som investeringar så betyder dagens låga räntor att vi borde ha råd att skapa så bra samhällsservice som människor vill betala för.
Trög produktivitet
Historiskt är den främsta förklaringen till ökat välstånd att vi människor blivit mer produktiva per timme, inte alls att vi jobbar fler timmar. Men ökningen av produktiviteten har avtagit de senaste 40 åren och det finns argument för att fortsatta förbättringar är på väg att gå så trögt att tillväxten upphör. En som dragit den slutsatsen är den amerikanska professorn Robert Gordon.
Detta är ett smygande hot som jag tycker är värt att ta på största allvar. Kanske är världens industriella revolutioner passerade (ångmaskin, avlopp, el, plast, datorer), men fortfarande finns hopp om ytterligare steg (artificiell intelligens, 3D skrivare, nanoteknik).
Aktier ger mer
Och även om problemen ovan gör att välståndet i världen slutar öka, så tycker jag ändå att slutsatsen för långsiktiga sparare är att främst placera i aktier och aktiefonder. Den avgörande fördelen att aktieägarna i snitt får betalt för risktagandet finns kvar även om världsekonomin växer långsammare än väntat.
Även om statsmakten i många länder har ekonomiska problem, så kommer rimligen företagen att fortsätta tjäna pengar även i dessa länder. Skatter och bidrag behöver ändras, men så länge kapitalismen fortsätter dominera som ekonomiskt system så gör företag bara de affärer som beräknas vara lönsamma. Och ägarna kommer att dela på vinsterna, via utdelningar varje år.
Den årliga utdelningen av pengar från börsbolagen är nyckeln till aktiers högre avkastning, eftersom detta är extra pengar utöver BNP-tillväxten. Åtminstone är det erfarenheten de senaste hundra åren: avkastningen från både obligationer och aktiekurser har bara nätt och jämt överträffat inflationen och legat på samma nivå som den reala BNP-tillväxten, men aktier ger både stigande aktiekurser och utdelningar.
Men inte mycket
Däremot är det viktigt att dra lärdom av att de senaste tio årens börsutveckling varit betydligt svagare än dessförinnan. 1980- och 90-talet var en unik period på många sätt, när både Sverige och många andra länder avreglerade och fick ned inflationen. Då steg vinsterna medan räntorna föll och tillsammans gav det brant stigande aktiekurser.
Idag är värderingen högre och framtidsutsikterna inte lika goda. Därmed är det rimligt att räkna med att börsföretagens värde snarare håller sig stabila och därmed att aktiekurserna i snitt följer BNP-utvecklingen. Fast därtill ska som sagt läggas utdelningarna. De ger aktiefonder förutsättningar att i snitt ge lite mer avkastning än andra mindre riskfyllda placeringar, men inte mycket.
